Älska era fiender

Han sitter på soffan. Ansiktet vilar på hans händer och han vet att minutvisaren går. Han drar sina händer över det hårgeléfyllda håret. Varför ska det egentligen finnas återträffar? Men Kalle ser faktiskt fram emot att träffa Gabriel, Pär, Lisa och de andra från gymnasiets forntid. Det är snart dags att åka iväg och det levande hatet skriker: "fan vad jag hatar Magnus".

Gång på gång. Fastän det var åratal sedan han sist träffade Magnus så blöder sårskorpan. Sörjan av filmsnuttar som minnet tvångsspelar upp och ångest cirkulerar i hans bröst. Ja, ni förstår att Magnus gjorde inte gymnasietiden lätt för Kalle. Vi behöver inte gå in djupare på det som Kalle fick genomgå, det är inte så väsentligt egentligen.
Nej, det väsentliga är: Varför, Kalle? Varför låter du något som hände för evigheter sedan få göra så mycket ont idag? Inte är skiten Magnus värd det? Varför kan du bara inte glömma bort det? Kalle börjar att skratta lite sarkastiskt och skakar på huvudet. Han har försökt. Av hela sitt förstånd och av hela sin kraft så har han försökt att glömma, att bränna upp, att förinta, att bara släppa det. Men det går inte, de hemsökta filmsnuttarna finns fortfarande kvar.

För cirka tvåtusen år sedan stod en man uppe på ett berg och sade: "Jag säger er: älska era fiender". Det ligger något i det. För kärlek är någonting underbart, eller hur? Men frågan är hur man älskar sina fiender.
Kanske genom att förlåta...

En flickvän som gjort slut. En pappa som inte varit som en pappa borde vara. En Magnus som gjort skoltiden till ett helvete.
De förtjänar ingen förlåtelse!

Nej kanske inte. Det jag snackar om här har ingenting med rättvisa att göra. Men jag försöker komma fram till en lösning, en lösning på Kalles problem. Visst är det här orättvist, för i förlåtelsen behöver skulden inte betalas, i förlåtelsen hamnar jag på samma sida som den skyldige. Men det kanske är en lösning.

Kalle! Det finns ett sätt för dig att älska Magnus, din fiende! Det är att förlåta honom.

Att förlåta är inte att glömma. Det har redan Kalle försökt göra tusen gånger och det hjälper inte ett skit när man har blivit våldtagen av minnesbilderna. Att förlåta är heller inte att säga att det inte gjorde något, eller att det inte har gjort ont, för det har gjort något och det har gjort fruktansvärt ont.
På något sätt verkar förlåtelsen ge frihet. Dels ger den frihet till den skyldige, men den ger också frihet till personen själv. Det blir lättare att släppa taget. Man vänder det onda till någonting gott, man gör någonting dåligt till en möjlighet. De hemska minnena blir till en erfarenhet som hjälper mig själv och även andra genom livet. Det är svårt, det är orättvis, det är orealistiskt, men för att inte bli sårad om och om igen. Man blir fri!

Är förlåtelsen den enda vägen? Tänk om man löste alla problem med kärlek istället för rättvisa. Om hela världen förlät varandra, hur skulle det se ut? I en vacker bakgård vänder Bush några biffar på en grill medan hans barn leker med Bin Ladins barn och Bin Ladin själv berättar lite om Afghanistans sevärdheter för presidentens fru.

Den enda utvägen?

Av Filip Wlostowski 31 mar 2002 20:44