Westessons 100 favoritfilmer: nr 27

"Lenny Bruce is dead but his ghost lives on and on
Never did get any Golden Globe award, never made it to Synanon."

En amerikansk skiv- eller videobutik har ungefär samma sortiment som en svensk eller om det ska uttryckas tvärtom. Den största skillnaden är de väl tilltagna sektionerna för comedians: inspelade shower med Mort Sahl Woody Allens störste inspiratör, Cheech & Chong marijuanainfantilisterna, Bill Cosby den hetaste svarte komikern på sextiotalet, Richard Pryor den hetaste svarte komikern på sjuttiotalet, Eddie Murphy den hetaste svarte komikern på åttiotalet, Chris Rock den hetaste svarte komikern på nittiotalet, George Carlin, Bill Hicks och Denis Leary aggressiva sanningssägare i Lenny Bruces anda.

Alla balla snubbar när det begav sig, lika rockn roll som några gitarrnissar och dessutom verbala, vakna, smarta. Åtminstone i sin krafts dagar.

Störst av dem alla - räknat i kubikmeter myt - var Lenny Bruce.

"He was an outlaw, thats for sure,
More of an outlaw than you ever were.
Lenny Bruce is gone but his spirits livin on and on."

Leonard Schneider bytte namn till det mer etniskt neutrala Bruce för att dopnamnet var för judiskt. Tilltaget var lätt överflödigt; människan som steg fram i röken och strålkastarskenet och blottlade samhällets dubbelmoral var fullkomligt impregnerad av sin judiska framtoning; neurotisk, självtvivlande, streetsmart.

"Maybe he had some problems,
maybe some things that he couldnt work out
But he sure was funny and he sure told the truth
and he knew what he was talkin about."

Lenny Bruce var cool, no doubt about it. Han var nattklubbscomedyns svar på jazzens Miles Davis, popens Bob Dylan, poesins Alen Ginsberg och romanens Joseph Heller. Yiddishe hipster, språkrebell, hycklarnas häcklare.

I City Lights Bookstore i San Fransisco, beatkulturens stora blödande hjärta, står Bruces memoarer "How to talk dirty and influence people" mellan titlar av Allen Ginsberg, William S. Burroughs och affären och bokförlaget City Lights ägare Lawrence Ferlinghetti. Alla outsiderkulturer har velat räkna Bruce som en av de sina. Som den äkta outsider han var, tillhörde han inga grupperingar.

Myten om Bruce - om den självförbrännande stjärnan, den lallande dåren, martyren - är närmast en helgonsaga i hemlandet. Judekonungen som dog för våra synders skull, ensam och utbränd, han som arresterades, häktades och dömdes för "obscenity", för att han tog de förbjudna orden i sin mun - smakade den förbjudna frukten - och för att han insåg att människan var naken och berättade det.

"Never robbed any churches nor cut off any babies heads,
He just took the folks in high places and he shined a light in their beds.
Hes on some other shore, he didnt wanna live anymore."

Dylan skrev låten. "Cabaret"-regissören Bob Fosse gjorde filmen. Dustin Hoffman gjorde filmrollen. I England har den skönt svängande absurdanarkistiske komikern Eddie Izzard gjort rollen på scen.

I Sverige - som varit mycket genom åren, men sällan särskilt hippt - gjorde Jarl Kulle av alla människor en Lenny Bruce-föreställning, "Varför gömmer du dig i häcken?"

I filmen ÄR Dustin Hoffman Lenny Bruce. Koffeinrapp med nerverna utanpå de snyggt skurna skjortorna, ömsom mumlande, ömsom aggressiv, alltmer intrasslad i opiater och domar och myter om sig själv. Mot slutet var Bruce inte längre samme ad-libbande slagfärdige coooole schmuck; han var maniskt självupptagen och ödslade sina föreställningar på att läsa innantill ur rättegångsprotokollen. Hoffman fångar hela spektrat.

"Lenny Bruce is dead but he didnt commit any crime
He just had the insight to rip off the lid before its time.
I rode with him in a taxi once, only for a mile and a half,
Seemed like it took a couple of months.
Lenny Bruce moved on and like the ones that killed him, gone."

Idag är det svårt att ta till sig Bruces monologer. CD-häftena är fullmatade med ordlistor som översätter den daterade slangen - med Bruces egna ord "flavored with the jargon of the hipster, the argot of the underworld, and Yiddish" - och förklaringar till alla de samtida politiska anspelningarna. Inte ens med facit i hand är det särskilt roligt.

Symbolen Lenny Bruce, historien, legenden, exemplet, har dock ett slags evig lyster. Som Brian Jones eller Janis Joplin eller Kurt Cobain drunknade han i sig själv och sin roll som generationstalesman och gick i graven som människa för att återuppstå som myt. Inget särskilt avundsvärt öde, lik förbannat evigt fascinerande. Filmen berättar historien, utan andra effekter än den svartvita filmen.

"They said that he was sick cause he didnt play by the rules
He just showed the wise men of his day to be nothing more than fools.
They stamped him and they labeled him like they do with pants and shirts,
He fought a war on a battlefield where every victory hurts.
Lenny Bruce was bad, he was the brother that you never had."

Komplement: också John Belushi levde sitt liv på slak lina och rasade utan skyddsnät rakt ner i heroin och kokain. Vill man veta något om honom, ska man absolut INTE se Larry Peerces film om honom, "Wired" 89, en av de soppigaste filmer jag vet mig ha sett i livet. Istället för att utgå från Carl Bernsteins - en av männen bakom Watergateavslöjandet - klarläggande biografi "Wired", som metodiskt berättar om ett genis oundvikliga golgatavandring mot döden, trasslar regissören in sig i "djärva" berättargrepp och "spännande" tidsförskjutningar. Se istället "Lenny" två gånger. Finns att hyra på Sveriges näst bästa videobutik, Marilyn i Göteborg.

Av Valdemar Westesson 28 mar 2002 10:59