Westessons 100 favoritfilmer: nr 26

John Sayles är independent. Liksom den oberoende filmens gudfader John Cassavetes har han sålt sin själ till Djävulen - filmindustrin - för att kunna göra sina egna, personliga, engagerade och engagerande filmer.

Cassavetes var skådespelare, Sayles är manusförfattare. När han inte gör välberättade filmer om småstadsmänniskor och deras fel och tillgångar, skriver han skräck och science-fiction med klatschiga namn som "Alligator" och "Piranha".

Nej, det är ingen sellout. Hur skulle det kunna vara det? Nu gör han ju de filmer han vill göra; hade han inte skrivit kommersiella manus hade de aldrig blivit av. Och tro inte att världen skulle vara en dålig film fattigare om Sayles inte sålt sig. I Hollywood köar folk för att få knyta skor och byta glödlampor.

Nu används ju istället de kommersiella bolagens stålar till något viktigt, något intressant, något givande.

Sven Wollter skänkte en gång bort Svenska Dagbladets kulturstipendium till KMPLr:s kampkassa. Lasse och Unni Brandeby gav pengar de fått för Volvo-reklam till Greenpeace. Bit den hand som föder dig. KPMLr och Greenpeace tjänade mer i reda pengar än vad Svenskan och Volvo fick i reklam och goodwill.

Det finns en allmän attityd bland de som sitter och tycker - och mer sällan går och gör - att artister och konstnärer ska vara äkta, oberoende och ständigt kompromisslösa. Det är lätt att sitta och säga i en lägenhet på Möllevången. Det är svårare att faktiskt motivera.

Studerar man psykoanalytikern Manslows behovstrappa, ser vi redan på första steget att människan behöver mat och dryck. Utan mat och dryck, ingen konstnär. Och i den kapitalistiska värld vi valt att leva i kostar mat och dryck pengar.

Skulle man applicera behovstrappan på en film, ser vi att en filminspelning kräver kamera och film. Och jag vet att det kommer som en kalldusch för vissa självutnämnda bohemer, men kamera och film kostar också pengar.

Hiphopgurun Jay-Z gjorde mycket medvetet "Hard knock life" som en säljande singel. Det fick naturligtvis en skenradikal hiphopvärld att skrika ut sin avsky och besvikelse. Jag förstår inte.

För det första: blir låten automatiskt sämre för att den säljer?

För det andra: om inte "Hard knock life" funnes, tror någon på allvar att de som köpte den istället skulle ägna uppmärksamheten åt obskyr och äkta hiphop? Och om de så gjorde, skulle då plötsligt inte just den obskyra och äkta hiphopen också bli sellouts?

För det tredje: med inkomsten från "Hard knock life" hade Jay-Z faktiskt möjligheten att göra exakt de skivor han ville. Vilket han också gjort.

Varför skulle det vara mindre moraliskt försvarbart att casha in på en populär singel eller en populär film än att jobba på kapitalistiska Ica? Jag förstår verkligen inte.

Gillar man och respekterar sina konstnärer och husgudar, så unnar man väl Peps lite ganjapengar för att Skoda använder "Hög standard" i nån sketen reklamfilm? Det var ju trots allt en låt som levt ett eget liv i nästan tjugofem år och dykt upp i flertalet filmer och teveprogram utan att för alltid förknippas med "En på miljonen" eller "Sen kväll med Luuk".

Det var ett jävla liv i mina batikkretsar om det när det hände i början på nittiotalet, men är det någon idag som verkligen associerar till Levi´s när de hör The Clashs "Should I stay or should I go"? Kvaliteten överlever vilket kapitaljippo som helst, det är inget vi behöver bekymra oss särskilt mycket över.

John Sayles gör säkert tusen kompromisser när han skriver skräckmanus. När han går ut med kameran för att berätta sina egna historier, gör han det däremot inte. Då gör han exakt som han vill. På vilket sätt skulle den eventuella usla kvaliteten på "Alligator" urholka den makalösa filmupplevelsen "Lone Star"?

De stora filmbolagen är - liksom Volvo eller Felix eller McDonalds - kapitalistiska kolosser. Deras enda uppgift och syfte är att generera pengar till aktieägarna. Det ligger alltid på de enskilda aktörernas ansvar att göra bra film, bolagen skiter fullständigt i alla kvalitativa termer. Det finns inte på deras agenda och ingår inte i deras vokabulär. De vill ha stålar. Cash. Deg. Det kan man tycka vad man vill om, men det är ju inte moraliskt mindre försvarbart än att IKEA eller Åhléns vill tjäna pengar.

Man bör istället glädjas över att det trots allt finns lirare också i pengamaskinerierna som är beredda att skänka en liten slant när John Sayles kommer upp och berättar att han vill göra en film som rör sig på flera olika tidsplan och handlar om rasismen i en småstad i Texas och vars största stjärnnamn är Kris Kristofferson. Det var knappast pengar Columbia räknade med att få tillbaka med nån vidare ränta.

John Sayles är en vänsterhjärtad hjälte som är värd all respekt för att han hittat en väg att göra sina stora små filmer. "Lone Star" kommer alla gånger att överleva "Anaconda". Den kommer säkert också att överleva Columbias samtida produktioner "Air Force One" och "I know what you did last summer".

Vi ska nog samtidigt vara tacksamma för att den senare typen av filmer finns. Utan dem hade nog inte filmer som "Lone Star" heller funnits.

Komplement: Sayles har en unik förmåga - helt i klass med Robert Altman - att hålla ihop historier som innefattar mängder av människor, situationer och dessutom bryter upp kronologin. "City of Hope" från 1991 är också en grymt engagerande historia där ödena vävs ihop med varann utan att det känns krystat och utan att det är särdeles svårt att följa det associativa berättandet. Dessutom är den politiskt insiktsfull och djupt sympatisk i människoskildringen.

Av Valdemar Westesson 28 mar 2002 19:08