Westessons 100 favoritfilmer: nr 29

Vid trettioåtta års ålder tyckte Ingmar Bergman att det var dags att sammanfatta livet. Han gjorde därför en film om sig själv som en åttioårig professor med tillvaron bakom sig.

Eftersom Bergman redan i modersskötet var en vis och uråldrig Yoda-figur kändes det antagligen fullt logiskt. Han har själv gjort en stor sak av att han har samma initialer som sin huvudperson, Isak Borg, och att han då trodde sig göra en film utifrån sin far men senare förstått att han gjorde en film helt och hållet om sig själv.

Med den monumentala framgången med den romantiska komedin "Sommarnattens leende" 1955 hade den ångestfyllde, ilskne, neurotiske, självupptagne, ständigt svärande och ständigt arbetande Bergman oväntat skaffat sig en position inte bara som kritikernas kelgris. Det var en film som genererade pengar - internationellt dessutom.

Från den dagen var Bergmans status som ikon fixerad. Den kom att ifrågasättas av 68-vänstern, den kom att bekämpas av Jantesverige, den kom att hänga i hittefåret under ett ojämnt sjuttiotal. Men den fanns där och fick sin slutliga helgonförklaring i och med installerandet av privattoaletterna på Dramaten och Filmhuset.

För det fanns en omvärld, som också ett självgott Sossesverige sneglade på med vördnad. Ute i världen representerade prästsonen från Uppsala Norden. Med den ständige häcklaren Bo Widerbergs ord var han "vår andes dalahäst i världen".

Efter "Sommarnattens leende" fick Bergman göra vad han ville. Han startade med en medeltida fresk om döden och Guds tystnad - "Sjunde inseglet" - och fortsatte samma år med "Smultronstället". Som alltså handlar om ålderdom, bitterhet och återuppväckta trauman. I teorin bara halvkommersiellt, men med tiden och namnet i ryggen en stor internationell succé.

Och det är faktiskt ett makalöst stycke film. Bergman som bäst kombinerar ett mycket barnsligt uttryckssätt och mycket pubertala existentiella frågor med den professionelles iscensättningsförmåga. En inspirerad Bergman tar de allra enklaste abstrakta bilderna och omsätter dem i knivskarp konkretion.

I "Persona" låter han sålunda Liv Ullmans och Bibi Anderssons dubbelhet illustreras med att deras ansikten faktiskt smälter ihop. I "Sjunde inseglet" visar han en människas dödskamp genom att ett schackparti med den fysiske Liemannen. Och i "Smultronstället" låter han Victor Sjöströms Isak Borg gå på upptäcktsresa i sitt liv genom att göra reella besök i sina ungdomsminnen, genom att åskådligt ta ett steg in i rummen och miljöerna från förr och i samma bild betrakta de som svek och blev svikna.

Det är symboliken dragen till ytterlighet, metaforen i sin renaste form. Bergman tar sig an den med varsamma händer och en okuvlig konsekvens. Professorns resa genom Sverige - han åker från östsidan för att promoveras i Lund - blir en resa genom livet och genom minnena. Det är intellektuellt och teoretiskt, men bilden blir lika självklar som i ett ordstäv eller en tecknad serie.

Professorn spelas av Victor Sjöström, en gång ett av två konkreta skäl till "den svenska filmens guldålder" på 1920-talet. Det andra skälet hette Mauritz Stiller och var liksom Sjöström regissör och manusförfattare. Sen fanns det också andra bidragande orsaker - en Greta Gustafsson från Stockholm som bytte namn till Garbo, en flata på Mårbacka vars böcker visade sig ytterst lämpliga för filmatiseringar, en visionär fotograf vid namn Julius Jaehnzon - men det var Sjöström och Stiller som gjorde filmerna som slog världen med häpnad.

De båda for så småningom till Hollywood, där Stiller dog och Sjöström konfronterades med ljudfilmen. På sin ålders höst kom han så tillbaka till Sverige, ett kantstött och fransat geni utan den forna lystern.

Bergman vill själv ha det till att han egentligen inte ville ha Sjöström i rollen, att han redan från början anade att Sjöström med sin regibakgrund, sitt skådespeleri och sin legendstatus - fortfarande håller Bergman Sjöströms "Körkarlen" 21 som sin favoritfilm - skulle ta äran ifrån honom.

Samtidigt var han nog smickrad över att få jobba intimt med sin idol och till och med tala om för honom vad han skulle göra. För att verkligen tryffera förtexterna med mytologi petade han in också Gösta Ekman - den store teaterkungen, skådespelaren, direktören, regissören, bohemhövdingen. Gösta Ekman den äldre dog visserligen redan 1938, men hans namne och sonson var i livet. Han fick -med sitt namn som enda konkreta merit - vara regiassistent. Idag är det just honom de flesta tänker på när de hör namnet.

Komplement: "Sommarnattens leende" förtjänade sina internationella framgångar. Den är romantisk och förförisk, desperat och neurotisk, full med citat som ekar av Oscar Wilde och George Bernhard Shaw och andra välformulerade skeptiska gentlemen. Jarl Kulle och Gunnar Björnstrand - svensk films största skådespelare - i ständig duell och Eva Dahlbeck som den roade åskådaren. Woody Allen har sagt om Bergman - och jag instämmer i någon mån: "Att se Bergman är inte som att göra hemläxan, det är att gå på bio när det är som bäst".

Av Valdemar Westesson 27 mar 2002 09:05