Westessons 100 favoritfilmer: nr 28

I evangeliet enligt Nikodemus - jo, det finns, jag lovar, det tillhör de många apokryfiska styckena - samlas blodet från den korsfäste judekungen upp i samma kalk som han druckit ur under den sista nattvarden. Under de tusen år som följde hann en uppsjö av legender bildas kring vad som hände med denna kalk.

Kalken kom att kallas Graalen. Graalen kom att bli en symbol för den eviga lyckan, den himmelska rikedomen, det mest eftersträvansvärda och åtråvärda Gud skapat. Kung Arthurs riddare runt det runda bordet vigde sina liv åt tröstlöst sökande efter den.

En av de mest berömda Graal-myterna är den om Parsifal. Parsifal kan vi anta är dopnamnet på Robin Williams rollfigur Parry´i "Fisher King", som tagit till sin uppgift att finna Graalen i det moderna New York.

Redan 1975 regisserade Terry Gilliam - tillsammans med Monty Python-kollegan Terry Jones - en film om Arthurriddarna och deras heroiska letande efter den heliga reliken. "Monty Python and the Holy Grail" - på svenska det inte riktigt lika tydliga "Monty Pythons galna värld" - är en samling prilliga sketcher, löst sammanbundna av en legendbildning alla engelsmän är väl förtrogna med.

Det är lustigt att gruppens ende amerikan - som visserligen skaffat brittiskt pass - skulle vara den som återkom till temat. Så spelar pompösa historiska miljöer och symboler en viss roll i Gilliams monumentala mastodontuniversum, där han gärna rör sig mellan barocka ytterligheter: från pampiga sagoslott till storslagna cybervärldar, helst i samma film.

"Fisher King" - som bekant en historia om schizofrena män, klumpiga kvinnor, transvestiter och just jakten på Graalen - är paradoxalt nog Gilliams absoluta down-to-earthprojekt.

Han gjorde den efter att fullkomligt ha slitits ut av mardrömsinspelningen av den mäktiga, Fellini-inspirerade "Baron von Münchhausens äventyr", ett projekt som för tankarna till "Apocalypse Now" eller Kevin Costners "Waterworld", där allt som kunde gå fel gick fel och lite till och budgeten var överskriden redan vid inspelningsstart och Gilliam förvandlades från godmodig till furiös inom loppet av några månader.

Münchhausen-filmen ses ofta som sista delen i en trilogi, där "Time Bandits" och "Brazil" utgör de första delarna. De skildrar var och en och tillsammans storslagna låtsasvärldar där människans rätt till fantasi hela tiden hotas, av kommersialism, av byråkrati eller av oförstående massor. I "Time Bandits" står pojken Kevin i centrum, i "Brazil" den vuxne Sam Lowry och i den tredje den åldrade ljugarbaronen. Så byggs en tematisk bro över de tre filmerna, som alla också utmärks av de fantasifulla studioscenografierna och blandningen mellan 1984-stämningar och svart humor.

Så satt i relation till dessa rokokobyggen till filmer, är "Fisher King" en ganska modest liten film. Också om man räknar in scenen med tusen dansande newyorkare, också om tar med den Hieronymous Bosch-inspirerade Red Knight, också om man tar med inbrottet i miljardärens katedral.

Det var också Gilliams avsikt att det skulle vara så. Python-kollegan Eric Idle hade tidigare häcklat honom, och menat att de goda rollprestationer som faktiskt finns i Gilliams filmer har hamnat där av en olyckshändelse. Gilliam brydde sig inte ett smack om vad aktörerna sa och gjorde, han hade fullt upp med att röra kameran och ljussätta scenbilden och ösa skrot över miljöerna.

Den här gången skulle det bli annorlunda. Och mycket mer än Gilliams övriga produktion ÄR "Fisher King" en skådespelarfilm. Robin Williams har aldrig varit bättre - veterligt är detta hans enda sevärda film - och Mercedes Ruehl som Jeff Bridges desillusionerade flickvän gör sig väl förtjänt av sin Oscar.

Även om allt på klassiskt Gilliam-manér är skruvat och vridet och uppånervänt, kommer galenskapen den här gången ur människorna själva. Och handlar det om människor - jag menar: verkligen handlar om dem - blir det gärna rörande istället för fascinerande.

Det är rörande när den alkoholiserade och bittre Jeff Bridges först av egoistiska skäl beslutar sig för att hjälpa Parrys vansinnesprojekt, och sen så smått till och med börjar lyssna till vad tokfransen säger.

Det är rörande när Parry och den gränslöst klumpiga Lydia, boende i varsin såpbubbla, stående i varsitt hörn av planen, trevande finner varann över slask och slabb på restaurangen.

Det är rörande att se att någon faktiskt har sett de där trashankarna i alla storstäder som glider förbi en på gatan, de som pratar för sig själva, bär på påsar, dreglar och stirrar hålögt. Det är rörande att någon tagit på sitt ansvar att berätta också deras historia. Och det är rörande att se att det finns hopp också för de allra mest utsatta.

Komplement: Jeremiah Chechiks "Benny & Joon" 93 skildrar en relation som starkt påminner om den i "Fisher King". Här står den normale, vanlige, icke-galne Aidan Quinn mellan de förälskade knasbollarna Johnny Depp och Mary Stuart Masterson, iakttagande och oförstående på ett sätt som för tankarna till Jeff Bridges position mellan Williams och Plummer. "Benny & Joon" är ingen märkvärdig film, men den har en ytterst sympatisk attityd till de märkvärdiga figurer den skildrar och låter dem få vara just så knäppa och just så excentriska som de faktiskt är.

Av Valdemar Westesson 27 mar 2002 09:26