Vi som ville bli svenskar

Jag kom som 2-åring till Sverige med mina föräldrar. Vi lämnade släkt och vänner bakom oss för att börja på nytt i ett land som vi bara hade hört namnet på. Vi hade en bild av hur det skulle vara. Ett paradis av frihet, man fick göra vad man ville utan att bli dömd för det. Vi hade rätt och vi hade fel.

Det första mina föräldrar gjorde, innan de ens visste om de fick stanna eller inte, var att de lärde sig språket. De satte upp små gula post-it lappar med svenska ord runtomkring i våran provisoriska lägenhet.
Vårat kök var fullt av verb:

JOBBA
PRATA
ÄTA
SOVA

Efter ett tag fick de studera upp sina gymnasiebetyg från hemlandet för att de skulle i Sverige. Efter detta studerade min far till elektriker och min mor till tandsköterska. Själv lärde jag mig vilken krita som man kallade röd och vilken som var röd. Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump var inte släkt.

Vi anpassade oss. Vi var tacksamma och glada. Vi var på väg att bli riktiga svenskar. Jag började spela handboll och sälja bingolotter.

Samtidigt påbörjade vi en tidningsprenumeration. Allteftersom insåg vi att saker och ting inte alltid var som man trodde. Det fanns vissa som oss själva hade blivit välkomnade in i landet men som inte var glada. Som inte var tacksamma. Vad i helvete?
Vi fortsatte:

JOBBA
PRATA Svenska på dagis och arbetsplats och hemspråk i hemmet.
ÄTA
SOVA

Rubrikerna i våran tidning fortsatte att tala om "blattarna", de som vägrade bli ett med Sverige. De som envist tog med sina egna traditioner till det nya landet och fortsatte med att gifta bort sina döttrar, äta kebab och inte lära sig verb.
Vi blev arga men fortsatte:

JOBBA Där vi fick jobb även fast våra namn klingade konstigt mot tungan.
PRATA Mer och mer svenska även hemma.
ÄTA Falukorv ibland.
SOVA Lite oroligare än tidigare.

Rasism är inte rasisternas fel. Det är "blattejävlarnas" fel. Jag som själv är invandrare vet att det finns en grupp, en liten klick som kallas blattar. Jag väljer själv att kalla dem för det eftersom det är precis vad de är. Men det har inte med hudfärg att göra utan det handlar om attityd.

När man kommer till ett nytt ställe, om det är ett nytt land, ett nytt hem eller ett nytt område så får man vara där på vissa villkor. Man följer det samhälles lagar vars murar man vill ska skydda en. Man anpassar sig och kompromissar och ska inte förvänta sig att anpasningen ska ske efter egna premisser.

VI JOBBADE OCH ÅT OCH SA HELVETE OCH FAN OCH VI KÖPTE STINAS KYCKLINGAR SOM VAR FÄRDIGLAGADE OCH VI SOV I IKEA DUBBELSÄNGAR OCH VI TÄNKTE ATT NU ÄR VI NOG SVENSKAR.

Men nä...

Av Navid Modiri 27 mar 2002 14:13