Manlig feminism

Vadå en roll, säger ni. Sluta med det då. Det är väl bara att låta bli. Det är inte så enkelt.

Kvinnan har också en roll. Den är hon tvingad till. Hon måste ta sig upp. Det är inte så enkelt. Jag måste ta mig ner, det är inte så enkelt det heller. Jag vill inte lägga skulden på min roll. Jag vill inte lägga skulden på mitt samhälle. Jag vill inte heller lägga skulden på alla män eller på alla kvinnor. Förtryck är allas sak. Vi utför det tillsammans. Män och kvinnor förtrycker, och kvinnor och män förtrycks. Det handlar om könsroller snarare än kön.

I en grupp med bara män är jag ganska könlös. I en blandad grupp är jag man. På samma sätt som jag inte är någon alls, i bara andra svenskars sällskap, men jag är svensk i ett flerkulturellt sällskap. Jag uppskattar att vara någon. Dock inte på någon annans bekostnad. Det är helt klart att det finns män som trivs oerhört bra i sin mansroll och som inte vill att den ska förändras för allt världen. Det är ganska äckligt och det går inte att ignorera.

Jag talar på ett sätt till män och på ett annat sätt till kvinnor. Jag agerar på ett sätt gentemot män och på ett annat sätt gentemot kvinnor. Den olikheten vill jag nog inte ska ändras. För då skulle inte jag vara någon igen. Men däremot skulle jag vilja ändra på vilket sätt det är olika. Jag försöker. Jag vet fler som gör det. Många fler. Många försöker mycket mer än mig. Men det är inte så enkelt. För i varje situation som man inte får chans och tid att reflektera och tänka över det så agerar man efter den sociala ordningen. Mot min övertygelse och mot mina värderingar. Som man är man ganska bra på. Att agera mot vad man egentligen tror på.

Kan man då vara manlig feminist? Man kan i alla fall säga att man är det. Jag är ganska trött på folk som slänger ur sig en massa saker hela tiden. Principer och värderingar som är glömda i nästa stund. Då är man inte riktigt medveten om sig själv och sin roll. Det blir och är ganska löjligt.

Jag får hjälp att komma ner varje dag. Mina kvinnliga och manliga bekanta är inte sena att tala om för mig när jag agerar mot mina värderingar. I gengäld försöker att hjälpa dem, antingen upp eller ner. Det är det som behövs. Vi måste hjälpa varandra mer. Hjälpa upp och hjälpa ned. För jag lever i klass-samhälle och jag lever i ett köns-samhälle. Det samhälle jag bygger, och som ni bygger är inte speciellt jämlikt, på många sätt, om ni frågar mig. Jag skulle vilja att det ändras. Varje dag försöker jag se igenom det. Jag tror jag kan. En stund. Sedan är jag inte tillräcklig längre.

För några veckor sedan var det den internationella kvinnodagen. Jag demonstrerade inte. Jag visade inte vad jag tycker. Jag visade inte att jag är himla trött på min roll, och att jag vill kämpa för att sudda ut den. Jag gjorde viktigt skolarbete istället. Hur viktigt var det egentligen? En vän frågade mig, om det hade varit en annan demonstration, hade jag prioriterat annorlunda då? Ja, vid eftertanke hade jag nog det. Skolan var kanske inte så viktig ändå. Jag är kanske inte tillräcklig ända fram. Min roll är sådan. Jag är inte tillräcklig. Men jag kan göra mycket.

Hade jag varit arbetsgivare kunde jag sluta könsdiskriminera vid anställning eller lönesättning. Som politiker kunde jag försöka lagstifta om det. Hade jag varit journalist kunde jag belysa det hårdare i det media jag arbetar inom.

Jag är student. Jag kan förändra min omgivning och mig själv. Jag kan låta bli att ställa mig i vägen för mina kvinnliga bekanta. Jag kan försöka att stå emot när den ordinarie ordningen trycker på. Jag kan hjälpa mina vänner upp och jag kan hjälpa dem ner. Jag kan skriva denna text. Detta kan ni också göra. Jag försöker varje dag förändra min omgivning. Alla kan förändra sin omgivning. Om alla gör det har vi förändrat världen. Respekt, förståelse, ta ett steg ner, hjälp någon annan upp. Hur kan det vara så svårt?

Det är lätt att kräva en förändring av någon annan. Det är svårt att förändra sig själv. Det gäller både kvinnor och män. Gör ert bästa för att inte utnyttjas av vår sociala ordning. Gör ert bästa för att inte utnyttja den. Sluta ta del i förtrycket!

Feminism handlar inte om att ställa upp för kvinnan. Det är att ställa upp för alla. Det är en kamp för mänskligheten. Jag kan inte leda den kampen utifrån min roll. Men som medveten om den kan jag låta bli att stå i vägen för den och jag kan försöka hjälpa den framåt. Hjälpa den uppåt. Jag är man, det kommer inte att förändras. Min mansroll däremot, hoppas jag förändras väldigt, väldigt snart.

Av Per Olsson 26 mar 2002 09:23