Westessons 100 favoritfilmer: nr 33

Jag har tidigare snuddat vid enskilda konstnärers ambition att göra Den Bra Genrefilmen eller Den Bra Kiosklitteraturen. Idén om att ta de filosofiska och moraliskt intressanta elementen och de originella greppen från en typisk standardgenre och göra ett helgjutet verk.

Stanley Kubrick frilade med "2001" de apokalyptiska undertonerna i mången science fiction och skapade en egensinnig film, utan att egentligen gå utanför genrens ramar och utan att egentligen rensa ut kitsch och klichéer att den sen är trist är ju ett annat kapitel.

Truffaut filmade amerikansk pulp och lade till oanade djup i berättelsen genom att laborera med återblickar och drömsekvenser att det sen är obegripligt är ju också ett annat kapitel.

Hasseåtage på sin tid gjorde "Att angöra en brygga", som är skriven direkt ovanpå trettiotalets utskällda pilsnerfilm. Alla beståndsdelarna finns där - skärgård, snaps, slapstick - men med en injektion av svärta och smärta, några fyndiga filmreferenser och en desperation i skådespelet lyckades den säga nånting om människans utsatthet och skörhet bland festligheterna.

Det hade varit intressant att se unga nordiska regissörer ta sig an andra regionala genrer - gärna den danska gladporren - och peta in lite realism, lite tänkvärdheter och lite visuella egenheter. Det är en spännande utgångspunkt för filmmakande; genom att använda lättidentifierade klichéer kan man från ruta ett koncentrera sig på de detaljer som skiljer medelmåtteriet från genialiteten.

Vad gäller highschool/collegefilmen behövs inget bidrag från Konstnärsregissörerna. Där skapades Den Bra Genrefilmen faktiskt av genrens meste löpandebandregissör. Mellan betydligt tramsigare och mindre inspirerade filmer i samma stil - "Sixteen candles", "Weird science", "Fira med Ferris" - petade John Hughes in en psykologiskt och dramatiskt originell och nyskapande film utifrån genrens gängse mallar.

I "Breakfast Club" är klichéerna själva förutsättningen. De standardtyper som befolkar en schablonfilm i genren - sportfånen, nörden, psykfallet, fina flickan och värstingen - är utgångspunkten. Dramats hela idé är att successivt vända ut och in på typerna, skärskåda dem, kommentera dem och lirka fram människan bakom stämplarna och etiketterna.

I filmens berömda slutbrev konstaterar de fem att det spelar ingen roll vad de skriver om sig själva; de är redan dömda att spela sina roller. Det är ett överraskande pessimistiskt slut för sin genre, men så är faktiskt "Breakfast Club" inte riktigt som sina genrekollegor.

Den hyser en ömsinthet och förståelse för hela skalan av lyckade och misslyckade, som är filmens verkligt hedervärda bidrag till en fördomskonfirmerande och halvreaktionär genre där undertexten för det mesta är att skomakaren bör bliva vid sin läst, nörden i sitt laboratorium och cheerleadern vid sina serpentiner.

Expressen Fredags gamla chefredaktör Jonna Bergh skriver i sitt kapitel i "Fittstim" om hur "Breakfast Club" kom in i hennes liv i en ålder av självtvivel och destruktiv gruppmentalitet, och tillsammans med den ännu flamsigare "Girls just wanna have fun" - eller rättare sagt Helen Hunts rollfigur Lynne Stone - faktiskt pekade på en möjlig väg ut ur identitetsfällan. Filmer som kan fylla den funktionen har odiskutabelt ett existensberättigande.

Dessutom ska Hughes ha en eloge för sitt djärva dramaturgiska grepp, att enligt Aristoteles gamla dramatiska principer hålla sig till tidens, rummets och handlingens enhet. "Breakfast Club" håller sig i sin helhet till skolbyggnaden, kvarsittningsdagen och det långsamma mötet mellan fem utsatta. Det är ett svårt uppdrag att ta sig an, särskilt som det decimerar möjligheterna att slänga in spektakulära fester och intrigerande rikemansdöttrar - två av genrens populäraste inslag och den sorts fernissa som bättrar på den kommersiella attraktionskraften.

Greppet har dessutom haft en positiv effekt på yngre regissörskollegor som Kevin Smith, vars två första rullar "Clerks" och "Mallrats" är koncentrerade kring en dag på QuickStop respektive en dag på gallerian, och Richard Linklater, vars samtliga fyra första distribuerade filmer utspelar sig inom loppet av ett dygn.

"Breakfast Club" är John Hughes andra film som regissör, och den sista där han på allvar försöker formulera nåt slags sanning. Jag är barnsligt förtjust i Steve Martin/John Candy-rullen "Raka spåret till Chicago" och hans övriga skolfilmer, men efter "Ensam hemma" har det börjat bli lite vanskligt att ta honom i ett hundraprocentigt försvar.

Komplement: Hughes övriga filmer med rödtocken Molly Ringwald och den märkligt veke Michael Anthony Hall - en gång brat pack och coming stars och numera hårt kämpande skådespelare i massan - har sitt absoluta underhållningsvärde. Det blir emellanåt för mycket av överdrifter i handlingen, och persongalleriet är ofta draget så långt att trovärdigheten går förlorad, men i sina enskildheter kan jag absolut gå i god för "Sixteen Candles" och "Pretty in Pink" regisserad av Hughes polare Howard Deutch. Det är opretentiöst och emellanåt ganska ointelligent, men de utger sig å andra sidan aldrig för nåt annat.

Av Valdemar Westesson 25 mar 2002 11:01