Westessons 100 favoritfilmer: nr 36

Det är inte mitt fel att så otroligt många av mina favoritfilmer härstammar från det amerikanska sjuttiotalet. Det är helt enkelt Den Bästa Filmepoken, filmens motsvarighet till den klassiska musikens 1700-tals-Wien eller måleriets 1800-tals-Paris eller popmusikens engelska sextiotal.

Jag såg häromdagen på Filmkrönikan att deras recensent Fredrik Sahlin är av samma åsikt. Han pekade dels på hur många stora regissörer som formades under epoken - Allen, Altman, Scorsese, Coppola - och dels på hur eran utmärktes av en ständigt fascinerande blandning av genreberättande och krass realism.

För amerikaner älskar sina genrer. Det gör de alldeles rätt i. En bra historia blir inte sämre för att den berättas en gång till.

De grekiska och de fransk-klassicistiska dramatikerna älskade också genrer, liksom all världens formbundna och hyllade poeter.

New Hollywood hade som en av sina många formulerade deviser att "allt nytt är bra, allt gammalt dåligt". Som alla goda manifest var det en rekommendation och inte en dogm.

Tvärtom grävde ju en kille som William Friedkin med "Exorcisten" fram den gamla hederliga skräckfilmen, Coppola fick en död gangsterfilmsgenre att spritta till liv och tillsammans satte de snut- och utredningsfilm på kartan igen: Friedkins "French connection" och Coppolas "Avlyssningen" "The Conversation", båda med Gene Hackman och en svindlande jakt på slutet.

Det var de inte ensamma om. Snutfilmen blev stor på nytt. Alla möjliga typer av polismän och detektiver tog biograferna i besittning. Clint Eastwoods halvfascistiske Dirty Harry gjorde stor succé i Don Siegels och Eastwoods egna filmer. Donald Sutherland spelade "Klute - en smart snut" i en tuff film med töntig svensk titel. Richard Roundtree var inte bara smart utan också svart som Shaft i ett par mäkta populära blaxploitiontitlar. Robert Altman släpade till och med fram Chandlers - och Bogarts - gamle antihjälte Philip Marlowe i "Ett långt farväl" med Elliott Gould som osedvanligt neurotisk utredare.

I en tid präglad av vietnamkrig och Nixon, var ifrågasättandet av samhället högsta mode. Ingen genre är då mer ändamålsenlig än polisberättelserna; i brotten speglar sig samhället och i utredningarna blottläggs strukturerna. Och har det gått röta i poliskåren - som det ofta har i filmerna - vet man att det gått röta i hela det omgivande samhället.

De unga skäggiga spolingarnas omnipotens och självsäkerhet göt också nytt liv i förkalkade ådror. En gammal stöt som Sidney Lumet, en makalöst produktiv vänsterhjärtad hollywoodregissör, såg chansen att släpa med sig kameran rakt ut på New Yorks gator och skapa film som såg ut som verklighet.

Lumets polisfilm "Serpico" handlar om korruption och kläder ytterligare en god sak med sjuttiotalet är ju att alla såg så fantastiskt fräna ut. Al Pacino spelar en korrekt och hederlig polisman som slåss för att få klä sig civilt, och dessutom i samma stil som skurkarna, för att kunna ta dem i deras egen verklighet. Jämför för övrigt likheten med tidens regissörer, som slogs för att få göra film om verkligheten för en publik som befann sig mitt i den.

Ännu mer handlar "Serpico" om en ensam mans kamp mot korruptionen, kamaraderiet och gruppmentaliteten inom den kår som upprätthåller demokratin. Filmen skildrar ett lättmutat polissystem där snutarna sätter tummen mot adamsäpplet på varann; den som inte tar mutor är okamratlig, alla ska ha lika smutsiga nävar, den som inte säljer sig sviker.

Det är en skönt framhaltande film utan mycket story, där Al Pacino får gå runt och bara vara skön och frustrerad och sliten mellan viljor, dessutom i filmhistoriens näst tuffaste mustasch ja, jag återkommer till ämnet och fantastiskt tidstypiskt gatmode. Av obegripliga anledningar verkar den inte ens finnas på amerikansk DVD, så den hågade får snällt sätta sig att vänta på att trean eller femman slänger in den i sitt nattsändningslotteri.

Komplement: Lumet och Pacino gjorde ytterligare en kriminalfilm i New York-miljö, "En satans eftermiddag" "Dog Day Afternoon", 1975, ett kammardrama som i princip helt och hållet utspelar sig inne på en bank under ett rån. Pacino och John Cazale som rånare utvecklar märkligt intima relationer med bankpersonalen de tagit som gisslan alltmedan polis- och journalistmobben ringat in stället. Tempot svackar betänkligt på sina ställen, men den ömsinta och förstående besiktningen av rånare, bankkassörskor och polischef är sympatisk och övertygande.

Av Valdemar Westesson 22 mar 2002 16:17