Westessons 100 favoritfilmer: nr 37

Det brukar heta att humor åldras fortare än drama. Frågar ni mig är det en sanning med modifikation.

Faktum är att de enda filmer från 30-talet som går att se med nåt slags behållning är komedierna: några Chaplin, lite screwball, Helan & Halvan i sitt esse, lagom doser Buster Keaton - och allt av bröderna Marx.

Bröderna Marx är Anarki och fullkomligt ostrukturerat vansinne. Det är amoralisk surrealism, musikalisk yra, sarkasmfyrverkeri och en ständig akrobatdans på slak lina. Tre fullkomligt osannolika figurer i löjligt krystade intriger och miljöer, som pratar med konstig brytning, ryggmärgsreflexivt förolämpar folk, klipper slipsar av medmänniskor, välter inredningar och kreerar ett ständigt svängande kaos.

En har en redan på sin tid fullkomligt otidsenlig jackett och dessutom tydligt påmålad mustasch, en har en knasig hatt och pratar låtsasitalienska, en har luffarrock och clownkläder och levande ljus och små hundar och varma koppar kaffe i fickorna. Och så Zeppo, lillebrodern som aldrig fick göra nåt roligt utan bara agera den normala motvikten.

Det tumult bröderna Marx lyckades skapa på filmduken påminner med sin associationsrikedom och sin skenverklighet, om den surrealistiska strömning som gick genom den europeiska konstnärsvärlden under samma tid. I Europa var det teori och manifestation för urbana intellektuella, i USA var det en och en halv timmes välbehövlig underhållning för folket.

Marxbröderna kom från vaudevillen, den folkliga kabaréscenen med rottrådar långt ner i den medeltida karnevalsmyllan, de amerikanska judisk-italienska-östeuropeiska fattigimmigranternas nöjesmiljö där sång blandades med akrobatik som blandades med kvinnlig fägring och en ganska rå jargong, allt för att tillfredsställa alla smakriktningar - och dem som inte talade språket - och allt för att publiken inte skulle smita.

Enligt legenden upptäckte de fyra - fem om man räknar Gummo, men det gör ingen - bröderna sin egenart när publiken en gång lämnade lokalen för att titta på nån tuppfäktning eller tjyvjakt eller nåt liknande ute på gatan. När de kom tillbaka skällde Groucho ut dem efter noter - och gjorde dem på kuppen extatiska av skratt.

Marxkonnässörer - ofta kallade marxister eftersom släktnamnet ganska lättvindigt gett ideologiska undertoner till mycken forskning i ämnet - har legat i fejd i sjuttio år nu huruvida de tidiga eller sena filmerna var bäst. Det finns nämligen en ganska tydlig brytpunkt.

De första filmerna, dit "Fyra farliga friare" får räknas, är inget annat än ett smörgåsbord av infall, hugskott och påhitt, oftast adapterade direkt från scenföreställningar som lär ha varit en upplevelse för kräsna gudar. Efter "Duck Soup"/"Fyra fula fiskar" 1932 kom MGM:s mäktige producent Irving Thalberg till bröderna och övertygade dem att "om ni hade hälften så många gags skulle filmerna vara dubbelt så bra och ni skulle tjäna tre gånger så mycket pengar".

Med Thalberg vid rodret gjordes "Galakväll på Operan" 1935 och "En dag på kapplöpningarna" 1936, enligt Groucho och halva marxkåren deras bästa filmer, där kontrasten mellan de absurda bröderna och den realistiska omgivningen tydliggjordes och ställde vissa av de groteska situationerna på sin spets. Men - ingen mentalt fullkomlig individ engagerar sig på allvar i handlingen. Ingen vill veta om bröderna verkligen lyckas rädda sanatoriet och ingen bryr sig om den där operasångarens vedermödor.

Dessutom är de musikaliska inslagen - särskilt de där det unga paret ska brista ut i tindrande kärleksförklaringar - bara påklistrade och i vägen i Thalbergs filmer. När jag spelade in filmerna från teve i tjyvrökaråldern ställde jag hädiskt videomaskineriet på paus när stråkintrona tonades in.

I "Fyra farliga friare" bryr sig filmmakarna lika lite som jag om nån eventuell intrig, medan musiken faktiskt bildar nåt slags röd tråd när Groucho och Chico sjunger och Harpo spelar "Everyone says I love you" i sina egna personligt färgade versioner.

En god bröderna Marx-film de gjorde fjorton och alla är åtminstone sevärda är ett stort rackarns barnkalas med spetsad saft, lustgasfyllda ballonger, fiskdamm med grus i godispåsarna och en full far som trampar sönder bilbanan. Det är stora happenings som med sin unika blandning av yiddische wisecracks och clownslapstick och sin befriande brist på sentimentalmoraler, stått pall mot tidens obarmhärtighet.

Det finns alltid ett etablissemang att riva ner, alltid en uppblåsthet att stick nålar i och alltid en harpa att drömma sig bort med.

I Woody Allens "Stardust memories" visar motiven i hans vardagsrum vilket mentalt skick han befinner sig i. När han är som mest splittrad projiceras på väggen bilden av Saigons polischef som blåser hjärnloberna av en FNL-soldat. I de korta ögonblicken av harmoni ses - Groucho Marx. I "Manhattan" räknar den deprimerade Allen upp vad som faktiskt gör livet värt att leva: Frank Sinatra, Marlon Brando, svenska filmer, krabbrätten hos Sun Wo - men först och främst Groucho Marx. När livet är som jävligast och självmordet knackar på dörren räddar sig Woodys rollfigur i "Hannah och hennes systrar" med - en bröderna Marxfilm. Och i finalen på Allens varmaste, gladaste och mest livsbejakande skapelse, "Everyone says I love you", visar han upp en hel jämrans maskerad där alla är utklädda till - Groucho Marx.

Det finns alltid en anledning att leva vidare. En av dem är tre: Groucho, Chico och Harpo.

Komplement: de roliga scenerna mellan tradig handling och ännu tradigare sång i "Galakväll på Operan" och "En dag på kapplöpningarna" är trots allt de mest fulländade enskilda scenerna bröderna skapade. Det finns en metodik i hur de successivt fyller en hel båthytt med folk i "Galakväll..." och bit för bit fuckar upp en läkarundersökning i "En dag på...", som gör mig hjärtevarm i hela kroppen. Sinnessjukdom i tvångströja kan ibland bara förstärka vansinnet.

Av Valdemar Westesson 21 mar 2002 16:39