Westessons 100 favoritfilmer: nr 40

Den antiauktoritära sex-drugs-and-rocknroll-vågen som drog fram genom New Hollywood i sjuttiotalets början handlade nästan uteslutande om manlig frigörelse.

"Five easy pieces" skildrar Jack Nicholsons frihetsbehov, som ställs i kontrast mot hans spåniga flickvänners beroende och fastklamrande.

Robert Altmans "M*A*S*H" skildrar buspojkar i kirurguniformer som stöter på brudar, näckar brudar och lurar brudar i säng.

I "Mandomsprovet" är Mrs Robinson boven, den bittra medelklassdamen som av ren egoism vill hindra sin älskare att äkta hennes dotter.

I slutet av "Gudfadern" stänger Michael Corleone, Al Pacino, dörren för sin fru, Diane Keaton, när männen ska prata viktigheter. Det är en närmast symbolisk gest.

Män gjorde film om män och helt i analogi med det var det främst män som blev stjärnor på kuppen. Jag har räknat upp dem förut och behöver därför inte göra det igen.

Kvinnorna som kom fram i den amerikanska nya vågen är desto mer lätträknade. Faye Dunaway gjorde lysande insatser i "Bonnie och Clyde" och "Chinatown", Cybill Shepherd blev ett mindre namn i sin älskare Peter Bogdanovichs filmer, något senare gjorde Robert Altman en mängd filmer med Shelley Duvall för att vara svuren manschauvinist har Altman ett anmärkningsvärt intresse för kvinnliga skådespelare; det är till exempel honom vi har att tacka att Lily Tomlin har en karriär.

Och så fanns ju Barbra Streisand, som spelade en av huvudrollerna i Bogdanovichs "Goddag yxskaft" och var gift med Elliott Gould, men som ju mestadels befann sig i ett annat hörn av Hollywood.

Ingen av dem är särskilt verksam idag. Det är å andra sidan De Niro, Pacino och Hoffman.

Sen fanns också Ellen Burstyn, som spelade Linda Blairs mor i "Exorcisten" och håvade in en Oscarnominering för besväret. Hon syns i biroller hos Bogdanovich och Bob Rafelson, men gick mestadels ganska overksam och kasserade mängder av manus: "In every one, the woman was either the victim, running from a pursue, or she was a prostitute, and there wasnt anything that interested me".

Tills ett manuskript damp ner i postboxen. En uppbrottshistoria av samma typ som berättades av den ena machopojken efter den andra om den ena machopojken efter den andra under de åren. Men - det handlade om en kvinna.

Burstyn föll platt, men kände samtidigt att det i fel händer kunde bli en sockersöt sirapssliskig feelgoodfilm. Det var en historia som borde tillruffas. Det var där Martin Scorsese kom in i bilden.

Martin Scorsese hade efter tusentals om och men fått göra ett par filmer under åren. Som många andra unga män med ambitioner hade han kommit i kontakt med demonproducenten och exploitionsregissören Roger Corman, som hade låtit honom göra vad han ville med filmen "Boxcar Bertha" förutsatt att han följde ett antal mycket specifika regler. En av dem var att varje kvart visa naket eller antydan till naket.

Scorsese tog Cormans brotts- och sexhandling och slängde in lite referenser till "Trollkarlen från Oz" och den kristna mytologin, och Corman hade inga invändningar. Stolt över att faktiskt ha gjort en långfilm visade Scorsese upp den för John Cassavetes, den oberoende filmens nestor och de unga skäggiga männens förebild. Cassavetes lär ha tittat på Scorsese och sagt: "Nice work, but dont fucking ever do something like this again".

Det var dock nära att samarbetet mellan Corman och Scorsese fortsatte. Corman var intresserad av att finansiera Scorseses smågangsterskildring "Mean Streets", förutsatt att den gjordes med bara svarta skådespelare och därigenom red på blaxploitionvågen som var i full gång tack vare far och son Gordon Parks "Shaft" och "Superfly". Där satte Scorsese ner foten; detta var hans historia och hans historia kunde inte utspelas nån annanstans än i Little Italy.

"Mean Streets" övertygade Ellen Burstyn att Scorsese var rätt man för hennes manus. På Warners kontor frågade hon honom vad han visste om kvinnor. Scorsese svarade: "Nothing. But Id like to learn". Det var tydligen rätt svar.

I ett ständigt utbyte gjorde Scorsese och Burstyn filmen om en kvinna som vaknar upp ur mansförtrycket och tar sin son med sig på en kringelikrokig bilresa genom den amerikanska landsbygden - inte helt olikt "Thelma & Louise", men mer finstilt berättat. Dessutom, förvånansvärt nog, med ett slut som andas hoppfullhet.

Slutet var länge det stora kruxet. Bolaget ville ha ett lyckligt slut; det vill bolag, för det ökar intäkterna. Scorsese ville ha ett olyckligt; det ville han eftersom han vid det här laget börjat acceptera att han bara skulle få vara kritikernas gunstling. Enligt bolaget innebar ett lyckligt slut att Alice gav upp sina drömmar om en sångkarriär och stannade hos sin Kris Kristofferson på hans farm som gift hemmafru.

Burstyn var av en tredje mening. Man kunde ju faktiskt tänka sig att Kristofferson följde med henne.

Det är en av de mest övertygande filmer jag sett om en kvinnas uppbrott. Utan åthävor och utan spektakulära dramaturgiska effekter visar den en lång men fullt möjlig väg från köksfängelset till sitt eget chefsskap.

Nog för att vigilantehistorierna fyller sin funktion i en kvinnopolitisk kamp - jag tänker till exempel på Helen Zahavis roman "Dirty weekend" 91 om kvinnan som möter patriarkatets våld med sitt eget - men som exempel snarare än symbol fyller "Alice bor här inte längre" en betydligt större funktion.

Få arbetarklasskvinnor på landsbygd och i förort kan identifiera sig med Bella i "Dirty weekend" och hennes oförsonlighet. Ännu färre kan ta till sig den akademiska teorifeminismen. Ganska många av dem torde dock kunna relatera till Alices situation och hennes sätt att bemästra den.

Komplement: den kvinnliga frigörelsen är tyvärr en sällsynt filmtematik, också i ett feministiskt präglat nittiotal. Den enda film jag kan komma på från de sista tjugo åren som faktiskt statuerar ett intressant exempel, är Steven Soderberghs "Erin Brokovich" 2000. Ja, det är äppelkäcka Julia Roberts i centrum. Ja, det är en ganska förutsägbar intrig. Ja, det är amerikanskt, hollywoodskt och aningen tillrättalagt. Men det är också emotionellt, övertygande och - hoppas jag - inspirerande.

Av Valdemar Westesson 20 mar 2002 10:16