Westessons 100 favoritfilmer: nr 41

Redan från dag 1 var Hollywood en mytfabrik, en drömindustri, en ikonverkstad, där man staplade mystiska, mytiska, ouppnåeliga, larger-than-life-divor i drivor. Under stumfilmseran, ofta kallad den första guldåldern, steg de en efter en mot skyn, graciösa, glamourösa, flärdfulla och eleganta tragedienner och kameliadamer och en och annan komediaktris.

Så skrällde det till i de nybyggda högtalaranläggningarna i tjugotalets slut, och en skakning for genom Los Angeles-området som fick merparten av de där stjärnorna att förlora fotfästet i himlafästet och falla platta till marken.

Med nasala, gutturala eller banala röster, med tokig brytning eller till och med utan nåt engelskt ordförråd alls, var det svårt för hjältarna att spela musikaler och dialogbaserad fars. Det fanns inte längre nån plats för det pantomimiska utspelet och den allt annat än realistiska gestikulaturen som präglat stumfilmen. En efter en imploderade himlakropparna och blev till stoft och gaser.

"Sunset Boulevard" hade premiär 1950. Då hade Hollywood varit en filmfaktor - och en filmfactory - att räkna med i runt trettiofem år. Redan då - pre-James Dean, pre-Marilyn Monroe - fanns det mängder att ösa av ur en de tragiska myternas dammiga men ännu skimrande skattkammare.

Den forna stumfilmshjältinnan Gloria Swanson spelade i princip sig själv som den bortglömda fördömda undangömda, av tiden frånsprungna och överkörda Norma Desmond, hon som en gång mimat sig in i mitten och blivit pratad ut i periferin.

I hennes dammiga kråkkåk tronar minnen från de fornstora dagarna; liksom grevinnan i nyårssketchen håller hon fast vid gamla traditioner och ritualer och bjuder till fest trots att gästerna sen länge är döda.

Hon har en betjänt också, en före detta regissör, som en gång skapat monumentala världar och stått i världens centrum, och som nu klamrar sig fast i ett hus där tiden stått stilla.

Betjänten spelas av Erich von Stroheim, en gång en av Hollywoods största och mest omtalade och mest baktalade regissörer, mannen bakom "Greed" 25, i sin första version sju timmar lång, mannen som överskred varje tänkbar budget innan inspelningen dragit igång.

Mellan 1915 och 1929 - guldåldern - gjorde Gloria Swanson femtiosex 56 filmroller. Mellan 1930 och 1944 gjorde hon sju 7.

Erich von Stroheim gjorde tolv filmer under och strax efter tjugotalet. Från 1934 fram till sin död 1957 gjorde han inga.

De är inte ensamma om att dyka upp i Wilders filmmuseum. Buster Keaton och den svenska stumfilmsstjärnan Anna Q. Nilsson - den svenska aktör som gjort flest filmroller - flimrar förbi, liksom Cecil B. DeMille, von Stroheims regissörs- och kolossalkollega, som mirakulöst nog lyckades hålla sig kvar i ett system som åt sina komponenter/ stjärnor till frukost.

Två repliker ur filmen har blivit odödliga, som bägge vittnar om Norma Desmonds tragikomiska och stoltpatetiska syn på sig själv som en stjärna som egentligen aldrig dalat. När William Holden, som filmens egentliga huvudperson och - döde - berättare Joe Gills, först träffar och identifierar den isolerade Norma Desmond, säger han till henne att "You used to be big". Norma Desmond stirrar på honom med brinnande ögon och svarar att "I am big. Its the pictures that got small".

Senare får hon en statistroll hos sin forne vän DeMille. Övertygad om att hon är filmens stjärna, att detta är hennes comeback, eller inte ens comeback, i hennes egen värld har hon ju alltid varit störst, avslutar hon en lång och bombastisk monolog om att framtiden tillhör henne med den ack så aningslösa ordern: "All right, Mr. DeMille, Im ready for my close-up".

I de replikerna ryms egentligen hela filmen, hela den vemodiga historien om tider som förändras utan att människor följer med, och om en krass filmverklighet där pengar och bankabilitet räknas och som inte har nånting gemensamt med de filmsagor som genererar pengarna.

"Sunset Boulevard" väckte ont blod hos Paramounts chefer, som anklagade Wilder för att bita den hand som födde honom. Längre fram i historien fick bolaget sin hämnd; eftersom de och inte Wilder hade rättigheterna till storyn kammade de ensamma hem inkomsterna från Andrew Lloyd Webbers musikalversion och gav inte ett rött åt upphovsmannen. Så fick Wilder på kuppen också rätt.

Komplement: filmer äts upp med tiden, ett faktum som är lättare för mig än för forna ikoner att handskas med. Billy Wilders produktion - och den är omfattande - har dock en evig fräschör. "Kvinna utan samvete" "Double Indemnity", 1944 är en lysande film noir om mord och girighet. "Stoppa pressarna" "The Front Page", 1974 är en lagom cynisk satir över tidningsvärlden med Walter Matthau och Jack Lemmon som skamlösa reportrar. Över ett tidsspann på trettio år går som en röd tråd en oefterhärmlig känsla för dialog och för människans lägre sidor.

Av Valdemar Westesson 19 mar 2002 10:19