Tänkt roman

Som ett blått band slingrar hon sig förbi alla hinder, för en å med hennes styrka är det inget problem alls. Det märks när hon vid vissa ställen virvlar i cirklar och smiter förbi i precis rätt ögonblick. Vinden hjälper till där det behövs och hon passar på när den kommer från rätt håll. I en båt är det nästan omöjligt att kunna sitta still när hon lekfullt spelar runt kölen och puffar alla båtar när hon känner för det.

Hon börjar långt bort och hon ömsom riktigt smidigt flyter förbi, ömsom är hon stark, som hon behöver vara. Hon anpassar sig där hon tvingas passera vassa stenar, stora trädstammar. Hon sväller ut i breda flöden och brusar upp ordentligt. Aldrig någonsin oövertänkt.

Färgen på hennes långa kropp varierar från djupaste grått till klarblått. Hon får hjälp av den alltid närvarande skyn. En himmel som bjuder underbart molnfritt på sommaren, på vintern förändras de båda och som vore de sammansmälta skiftar de till att bli oroliga, färgen blir kall och mörk.

På höstarna tillåter hon färggranna löv att resa med henne till en främmande plats där de sedan stannar för alltid. Men inte hon, ständigt i rörelse. Hon återvänder, precis som laxen, till samma ställen. Här och var är formen, farten och färgen helt beroende av hur naturen ser ut. "Vilken tur du har att jag finns här", säger hon till slätterna och skogarna. "Utan mig skulle det bli så dystert".

På ett ställe där hon rinner förbi fanns det en familj, just där de bodde låg den breda ån spegelblank. Där kunde de fiska, ro båten och bada. Runt omkring i trakten så fanns flera hus med andra familjer. De flesta arbetade på den stora fabriken, vars spöklika skorsten syntes över hela nejden. Familjerna levde väl här ute på landet. I de stora städerna var det annorlunda.

Nu måste jag berätta om den här familjen, jag vet ju vem de är. Det var mamma, pappa och två barn. Barnen gick i skolan inne i samhället, precis som alla barn i bygden. Pappan arbetade på fabriken, men med kvinnan i familjen var det lite annorlunda. Hennes mor, barnens mormor, var sjuk och satt i rullstol. Plågad av reumatism. Hon behövde mammans hjälp ganska ofta så hon kunde inte arbeta som vanligt.

Pojken och flickan följde ofta med till morfar och mormor. På fredagarna gick de dit för att få bada i ett riktigt badkar. De var båda fästa vid sina morföräldrar. Morfar var lite speciell, han gick hemma hela dagarna och ibland var han full och skällde på mormor. Han hade också ett lite speciellt förhållande till sin dotterson. Han var en oäkting, hans riktiga pappa var försvunnen. Men det var ju bra så länge han inte visste om det. Men han skulle så småningom få veta allt.

Det märkliga med hela den här historien är att alla visste om hur det var. Alla utom pojken. Om honom måste jag berätta lite mer: Han var livlig - så livlig att i skolan trodde de att han var sjuk. Men han var bara ett barn som inte kunde sitta still. Han hade ständiga skrapsår på armar och ben. En olycksfågel.

Trots allt så fanns det en som verkligen tyckte om honom - hans morfar av alla människor. De hade kommit varandra så nära genom åren. De var bästa vänner. De fiskade tillsammans, åkte till ett litet ställe vid kusten tillsammans. De var lika varandra på flera sätt.

Tyvärr så kom hans arv ifrån hans riktiga pappa att dominera. Men han visste inte ens vem det var. Pappan, han som hade gjort hans mamma gravid och lämnat henne ensam med pojken...

Fortsättning

Av Thomas Uhlan 19 mar 2002 10:11