Lösning på abortfrågan: sopa under mattan!

Irland sags vara ett land med ett vänligt, välkomnande folk. Ett landskap som är vackert och oförstört, musik och dans, en oändlig mängd pubar och Guinness-blandningar samexisterar med andra moderna företeelser som trafikstockningar, heroinmissbruk och en usel sjukvård och gör Irland till en underlig blandning av gammalt och nytt.

Och så finns där - förstås - vår passion för folkomröstningar. Förra året sa vi vårt om Nice-fördraget, vilket avvisades av folket, i alla fall de 30 procent som orkade rösta. Några år före det var det folkomröstning om våra lagar om borgen och i år, den 6 mars, hade vi ännu en folkomröstning om abort.

Den första folkomröstningen om abort hölls 1983 när två tredjedelar av väljarna sa nej till okontrollerade aborter. Nästa fall var 1992. Den hölls mot bakgrunden av ett Högsta domstols-beslut som tillät en trettonårig våldtagen flicka att åka till Storbritannien för att göra abort. Flickan hade hotat med att ta livet av sig.

Sedan folkomröstningen 1992 har abort varit tillåtet på Irland, under väldigt begränsade omständigheter. Bara om moderns liv är i fara av medicinska skäl, kan en graviditet avbrytas. Årets folkomröstning, om det blivit ett ja, hade tagit bort möjligheten att få en abort på grundval av att mamman var självmordsbenägen. Bara om hennes liv hotades av medicinska skäl kunde graviditeten avbrytas. Folkomröstningen avgjordes med bara 10 000 röster. Återigen röstade ett fåtal, runt 40 procent.

Frågan som ställdes i diskussioner efteråt var inte: "Röstade du ja eller nej?" utan snarare: "Röstade du?"

Abortmotståndare som är emot abort under alla omständigheter, röstade nej. Abortmotståndare som kände att bifall var den bästa lösningen av de existerande, röstade ja. De som kände att mamman har rätt att välja röstade nej. Och de som kände att den rådande situationen med begränsad abort var rätt röstade nej. Därför uppstod ett underligt scenario. Båda abortmotståndare och abortförespråkare sade nej i folkomröstningen, av olika anledningar.

Folkomröstningen, i vilken jag för övrigt röstade nej, var en fars. Vad var poängen med den?

Sedan 1992 har inte ett enda fall då en kvinna ansöker om att få göra abort med motiveringen att hon annars skulle ta livet av sig uppkommit. Ändå sa de ja-röstande abortmotståndarna att om vi röstade nej, skulle en flodvåg av kvinnor kräva abort på grund av sin självmordsbenägenhet.

Självklart kan det vara så att en stor anledning till att inga aborter gjorts på grund av självmordsbenägenhet är att möjligheten att göra abort redan finns, bara inte i Irland. Varje år åker ungefär 7 000 kvinnor till Storbritannien för att göra abort. Det är vad vi kallar en irländsk lösning på ett irländskt problem: Skicka dem till Storbritannien!

Inför folkomröstningen erbjöd flera fraktioner råd, och de berättade om sina uppfattningar: Jurister för ett nej, jurister för ett ja. Psykiatriker för ett ja, psykiatriker för ett nej. Gynekologer för ett nej och gynekologer för en ja-röst. För varje expert ja-röstarna tog upp för att stödja sina argument, hade nej-grupperna en motsvarande redo för att backa upp sin ståndpunkt. Till och med affischerna på gatulyktorna runt i landet var farsliknande. "Skydda kvinnornas liv", skrek regeringens affischer ut. "Skydda kvinnornas liv", var samma skrik från oppositionspartitets affischer.

På det stora hela var affären ett dåligt skämt.

Personligen tycker jag att det är kvinnans rätt att välja. Vi behövde inte en folkomröstning, vi behöver lagstiftning från de styrande. Hur som helst, ingen regering verkar ha mod att tackla problemet på rätt sätt eftersom frågan splittrar befolkningen.

Och så stannar vi på status quo. Begränsad abort finns tillgänglig, men endast genom domstolsbeslut. 7 000 kvinnor till kommer att åka till Storbritannien i år för att göra aborter. Det kallas att sopa det under mattan.

Det är det irländska sättet att lösa saker på.

Översättning från engelska: Ana Udovic

Av Kieran Plunkett 19 mar 2002 15:52