Westessons 100 favoritfilmer: nr 43

Mina föräldrar lyssnade till Genesis, Kim Larsens Gasolin och surprogg när det begav sig. Curtis Mayfield, Al Green, Sly & the Family Stone, Ramones och The Stooges svischade förbi över deras huven. Under en period av mitt liv häcklade jag dem dagligen för detta.

Kulturhistorien är orättvis och inkonsekvent. Man vet inte förrän efter tjugo år vad som verkligen är en Klassiker, ett Alla Tiders Mästerverk. Mozart dumpades i en massgrav, Bizet tog livet av sig när Carmen floppade, Strindberg var ständigt luspank, Stagnelius och Kafka och van Gogh dog opublicerade och osålda, Velvet Underground tvingades hanka sig fram på gig på obskyra orter där ingen brydde sig. Jesus Kristus hånades, bespottades och dödades, följd till graven av ett par simpla horor.

Å andra sidan fick Winston Churchill Nobelpris i litteratur.

Som filmfantast är det lätt att gräva ner sig bland nätbeställda DVD, Cinemateket-visningar och nattliga inspelningar från trean. Det är betydligt svårare att peka på vad som är evigt och vad som är sommarflugigt när man sitter mitt uppe i det.

Jag lider med de kvällstidningsjournalister som enligt sina kontrakt tydligen är tvungna att utropa minst tre klassiker i veckan. Samtliga vet att de förr eller senare kommer att få äta upp det, när vi lyssnar på skivorna och ser om filmerna om femton år och ser att de ätits upp av en ständigt gnagande tidstand.

Samtidigt är det fegt att inte göra det, att inte ställa sig upp efter premiärvisningen och skrika att det här tammefan var den bästa film man sett, att inte stanna bilen för att lyssna på den nya singeln på P3 och sen skjuta fram sina möten för att hinna inom Åhléns och köpa den.

Man vill ju faktiskt vara en del av ett flöde, en tidsanda, en strömning, ett nu. Det är mycket mycket roligare att vara såld på nånting som går på bio nu och som alla ens vänner också sett, än att gå runt och tjata om en film man läst om i en tjock obskyr engelsk bok och sen gått i veckor och väntat på från Amazon och sen sett för sig själv i kvällsdunklet och som ingen annan jävel sett eller bryr sig om.

Den tidperiod inom filmhistorien som mitt hjärta slår alldeles särskilt häftigt för, det amerikanska sjuttiotalet, präglades just av en inställning att allt gammalt var dåligt och allt nytt var bra.

Även om nästan samtliga regissörer i New Hollywood var uppsvällda av filmknarkande och hålögda av att ha spenderat alldeles för många timmar i biomörker, gick de alla in för att överträffa sina idoler och såg mycket mer fram emot att se sina polares kommande mästerverk än att se klassikerna en gång till.

I Kevin Smiths "Dogma" 99 häcklar Ben Affleck Matt Damon för att han tjugo år tidigare trott att rapfilmen "Krush Groove" skulle bli en större succé än "E.T." Damon svarar att "hey, fuck you man, because time´s going to tell on that one".

Nu kommer snart "E.T." i en ny, uppsminkad och renoverad version, och Spielberg och hans producenter har redan öppnat nya bankkonton för att få plats med stålarna. "Krush Groove" är knappt ens en kultklassiker i de mest inbitna wiggerkretsarna. Ibland satsar man fel, ibland rätt. Men då har man i alla fall satsat.

Man kan göra det ytterst enkelt för sig och göra en topp-100-lista där man bara droppar franska sextiotalsfilmer och tyska tjugotalsfilmer och några av de italienska och japanska rullar som världens samlade cineastklubbar är rörande överens om är oöverträffade. Det blir en ganska förutsägbar lista där inga titlar överraskar och ingen sticker ut. Är man född 1974 blir det dessutom en förbannat opersonlig uppräkning, där samtliga filmer kommit till en via tevevisningar, efterhandssnack och filmlexikon.

Därför hävdar jag nu, i mars 2002, att "Almost famous" är den fyrtiotredje bästa film jag nånsin sett i mitt liv. Jag kanske inte gör det 2014, men jag gör det nu. Jag gör det för att jag kom ut alldeles sprallig från biografen, sprallade mig in på krogen och strax mötte en god vän som var lika sprallig efter att ha sett filmen två dagar tidigare.

På nåt vis upplever jag att Almost famous är en film gjord direkt för mig, här och nu, serverad på en silverbricka och garnerad med just mina referenser och intressen. Ändå är det en historisk film, en kostymfilm om man så vill.

Nostalgi kommer gärna i tjugo-, tjugofemårsperioder. På sjuttiotalet skördade man stora framgångar genom att röra runt i femtiotalsträsket: "Grease", Lucas "Sista natten med gänget", teveuppföljaren "Gänget och jag", Barry Levinsons "Fiket", Peter Bogdanovichs "Den sista föreställningen".

På nittiotalet utforskade en ny regissörsgeneration sitt sjuttiotal; Richard Linklater mindes collegedagarna i "Dazed and confused", Ang Lee analyserade tidens sexuella frigjordhet i "The Ice Storm" och Cameron Crowe redovisade sina unga stapplande steg som rockjournalist i Almost famous.

Det är spännande att se nästan jämnåriga skådespelare ta steg efter steg in i rampljuset, ännu inte ikoniserade, ännu inte bortglömda, ännu på väg. Vad händer med Kate Hudson och Billy Crudup i framtiden? Vilka vägar väljer de att trampa? Blir de hjältar för fler generationer, blir de mainstreamidoler, glöms de bort, dör de som vrak eller återuppstår de som hjältar? Jag vet inte, men bristen på vetskap är befriande.

Kanske visar det sig att Almost famous bara var intressant under några få år då just det tidiga sjuttiotalet var inne på nytt. Kanske kommer historien om den unge pojkens väg mot mandom och insikt att upplevas som falsk eller otidsenlig. Kanske kommer jag att en dag se om den och få alla minnen ifrågasatta. Men det gör inget. För just nu är den fantastisk.

Komplement: se om filmer som hyllades, uppmärksammades och som faktiskt påverkade en för femton år sen - "Good morning Vietnam", "Rain man" eller "Döda poeters sällskap" - och ställ frågan vad i hela fridens namn som attraherade. Döm mig sen inte alltför hårt om Almost famous är en skitfilm 2014.

Av Valdemar Westesson 18 mar 2002 12:17