Westessons 100 favoritfilmer: nr 44

En av landets bästa skribenter alla kategorier, popnörden Jan Gradvall, skrev i den saligen insomnade tidskriften Pop en oerhört belysande och övertygande artikel om fenomenet covers. Han argumenterade för att covers var en naturlig del av popens blodomlopp, att de på en gång visade popens historia och framtid, att det rentav finns ett rasistiskt drag i en vit medelklass föraktfulla avfärdande av en tradition som är särskilt stark i hiphop- och reaggekulturen.

Med exempel från pophistoriens alla hörn, från Beatles över The Wailers till Ebba Grön och Afrika Bambaataa, visar han hur covers gång på gång revitaliserat en konstart som gått i stå.

Gradvall avslutar krönikan med ett motorvägsfinger: "Tala om för mig att jag har dålig smak när jag hävdar att David Bowies version av Where Have All the Good Times Gone är bättre än The Kinks original. Tala om för mig att jag är respektlös när jag hävdar att Bryan Ferrys version av A Hard Rain´s A-Gonna Fall är bättre än Bob Dylans original. Tala om för mig vilka regler som gäller och stoppa sedan upp dem i ett valfritt hål."

Resonemanget är fullt applicerbart på filmkonstens motsvarighet till låtcovers: re-makes. Få saker är fulare enligt en svensk kultursida än en remake. Remakes är nånting amerikaner - detta usla lågtstående folkslag - sysslar med i brist på fantasi och av oförmåga att avläsa textremsor. Remakes har inget, kan inte ha, något annat värde än ett kommersiellt.

Från mitt perspektiv är det svårt att förstå upprördheten. Visst är en genomsnittlig remake sämre än originalfilmen. Visst är det underligt att amerikaner tycker det är så fantastiskt ansträngande att läsa text att de måste göra en identisk version - i någon mån med samma skådespelare - av Amenábars "Abre Los Ojos" 97 bara fyra år efter originalet Cameron Crowes "Vanilla sky".

Men bra historier håller ju att berättas i det oändliga. Jag har sett två pjäsversioner av "Gökboet", förutom att jag sett filmen och läst boken, och varje variant lade ju tonvikt på olika sidor av historien.

Ingen tycker det är konstigt när man gör flera filmer utifrån samma roman- och pjäsförlaga. Enligt Internet Movie Database finns det nästan fyrtio filmversioner av "Hamlet", tjugosju av "Romeo och Julia", tio av "Fröken Julie" och drygt trettiofem olika TV- och bioadaptioner av "De tre musketörerna". Jag har aldrig hört någon ifrågasätta deras existensberättigande.

Det är en diskussion som onekligen tagit färg av en viss amerikafientlighet. När jag läste filmvetenskap betonades noggrant att Hollywood snott hela storyn till "Sju vågade livet", "För en handfull dollar" och "Last man standing" från Kurosawas "De sju samurajerna" och "Yojimbo". Det yppades däremot inte ett ord om att Kurosawa i sin tur rippat hela storyn till "Yojimbo" från Dashiell Hammetts Sam Spade-roman "Red Harvest". Inte heller att flera av hans övriga filmer är direkt baserade på "Macbeth", "Hamlet" och Ed McBain-romaner.

För givetvis blir inte en film med automatik sämre för att den redan gjorts en gång. Det finns ju ändå bara en begränsad uppsättning intriger och karaktärer att laborera med.

När Martin Scorsese gjorde en ny version av sextiotalspsykodramat "Cape Fear" placerade han den i sin samtid och betonade de sexuella och våldsbaserade konflikter som originalet på sin tid bara kunde antyda.

När Steven Soderbergh gjorde om "Oceans eleven", gjorde han den med konsekvens, självmedvetenhet och hantverkskänsla som originalet helt lär ha saknat.

Woody Allen har kalkerat flera av sina absolut bästa filmer ovanpå sina europeiska favoriter. I både "Annie Hall", "Harry bit för bit", "Små och stora brott" och "En annan kvinna" lånar han Bergmans teknik från "Smultronstället" att låta sina aktörer rent fysiskt, i samma bild, besöka sin egen barndom. "Manhattan" är Allens tolkning av Fellinis "Det ljuva livet", och "Stardust memories" är en karbonkopia av Fellinis "8½".

Men vad spelar det för roll att konceptet är plankat, när kopiorna blir ännu bättre än originalen? Klåpare lånar, genier stjäl.

Brian De Palmas "Scarface" är en remake. Historien om fattigpojkens väg till gangstertronen, hans uppgång och fall, hans intima och svartsjuka förhållande till sin syster och uppfuckade relation till alla andra kvinnor, är identisk med vad vi hittar i 1932 års "Scarface" i regi av Howard Hawks.

Och vidare: producenten Martin Bregmans själva ursprungsidé var att berätta den gamla historien på nytt, Oliver Stones uppdrag som manusförfattare var att göra en uppdatering av den, Al Pacino hittade sin roll genom att närstudera Paul Munis Scarface.

Uppdateringen är dessutom gjord utifrån samma principer som man gjorde originalet. Hawks chockade sin samtid med ett osminkat våld, en skoningslös historia och en krass realism. Munis rollfigur baserades i hög grad på tidens gangsterkonung Alfons Capone och den italienskamerikanska machokultur han hade omkring sig.

Stone och De Palma skildrade i sin tur sin samtid: beskyddarverksamheten hade blivit kokain, de italienska immigranterna hade blivit kubanska flyktingar, våldet hade stegrats ytterligare och språket hade förgrovats in absurdum. Upplägget var dock fortfarande detsamma.

Det var varken första eller sista gången De Palma mycket medvetet norpade ur filmhistorien. I snart sagt varje De Palma-film hittar man referenser och allusioner till Hitchcock, Hawks, Eisenstein och franskt sextiotal.

När författare gör så kallas det "intertext" av litteraturvetenskapen. När filmare gör så kallas det gärna "stöld".

Ställer man 1931 och 1983 års "Scarface" mot varann idag, ser man hur de - genom att spegla sig i varandra - i än högre grad än bara genom sig själva belyser den tid de framkommit i.

Sen är det ju dessutom så att De Palmas tydligaste innovation i "Scarface" har blivit kliché den också. Den stil han använde i "Scarface", tvärtemot alla rådande gangsterfilmskonventioner, med vitklädda skurkar, hawaiiskjortor och -tapeter, överdådiga inredningar, neon och starkt solljus, har sen i sin tur inkorporerats i den uppsättning schabloner världens filmmakare har att ösa ur.

Så fungerar nämligen kulturen: ett steg bak och två steg fram, ett åt sidan och voilà - en ny väg till samma plats, en ny glänta i samma skog, en ny mask till samma ansikte.

Komplement: De Palma och Pacino återförenades för ännu ett våldsamt antiknarkepos tio år senare. "Carlito´s way" är lika storslagen och lika grym i sin skildring av vålds- och maffiamentalitetens följdverkningar och en minst lika omskakande film. Pacino i läderrock Sean Penn i judelooks Luis Guzmán - en av Steven Soderberghs favoritaktörer - i en lönnfet biroll stor och emotionell underhållning.

Av Valdemar Westesson 17 mar 2002 14:25