Jag var på Fadimes pappas rättegång

I går, den 13 mars, samlades för andra dagen i rad en rejäl publik i Uppsala tingsrätt för att bevittna rättegången mot Fadime Sahindals mordiske far Rahmi. Uppslutningen var så talrik att man var tvungen att öppna en andra rättssal där man direkt kunde bevittna processen på stor duk "live".

Stämningen bland åhörarna var spänd. Detta fall är något som berör djupt. För många verkar det som hänt helt osannolikt, långt ifrån den verklighet de flesta av oss lever i idag i Sverige. Hur djupt berörda människor blivit kunde igår väl märkas på den allvarsamhet som präglade publiken.

I vittnesbåset stod som först ut Rahmi Sahindals kusin och gode vän sedan femtio år tillbaka. Det första han sade var att han inte önskade vittna alls, varpå han så snällt informerades om att han var tvungen, annars hotade rättsliga följder även för honom. Så han svor eden och började så att säga svara på åklagarsidans frågor.

Svaren han gav var mycket varierande: "Jag kommer inte ihåg", "Jag minns inte", "Jag vet inte", "Mitt minne har försämrats efter tre hjärnskakningar" och så vidare. I princip bestod hans vittnesmål i att åklagaren läste upp det mycket detaljerade vittnesbörd han gav polisen i början på februari, och att han svarade med en utav ovanstående variationer.

Mycket intressant med tanke på att denne kusin var med och såg till att Rahmi blev gripen efter brottet, och att Rahmi direkt efter mordet ringde honom och sade att han skjutit sin dotter. Ett sådant telefonsamtal från sin kusin och gode vän glömmer man nog inte ens efter sju hjärnskakningar. Att vi alla bevittnade ett fall av mened var det väl knappast något tvivel om, eftersom den som står som vittne är skyldig att tala om vad han vet. Man får inte försöka smita undan på ett så löjeväckande sätt, tycker jag.

Det andra vittnet som kallades in i rättssalen var Fadimes morbror. Han hade bestämt sig för att ta vara på sin rätt att inte vittna alls mot sin svåger. Uppenbarligen står honom hans svåger närmare än den unga kvinna, hans systers dotter, som så orätt blivit berövad sitt liv. En nästan oemotståndlig lust att skrika tar form. Hur kan du inte vittna? Vad är det för skrämmande krafter som styr detta? Jag började undra om det nu verkligen inte är så att enligt dessa familjemedlemmar så har rättvisa redan skipats.

På eftermiddagen hördes ett vittnesmål av systerns granne. Han hade under sex sekunder sett gärningsmannen, som var "svarthårig, mellan trettio och femtio år gammal och 175-185 cm lång". Innan dagens sista vittne och därmed fallets sista vittne hann höras, bad både åklagar- och försvarssidan om uppskov till fredag. Nytt bevismaterial har kommit fram och måste behandlas. De vilda ryktena som spreds timmarna efter om att det kommit ett erkännande av dådet från annan släkting, dementerades dock av åklagaren. En sådan dramatisk fortsättning följer alltså inte.

Lite besvikna över att inte ha fått se slutet på denna historia redan idag gick vi hem. Fast mest besvikna var de flesta nog på Fadimes släktingar och nära som så envist vägrar svara på frågor och bringa lite klarhet i det ofattbara. Besvikna på att de verkar skita i henne egentligen. Som en röst bland åhörarna så riktigt påpekade: "Fadimes liv verkade inte vara vatten värt."

Av Ida Udovic 14 mar 2002 10:06