Hotad med Djävulen lämnade jag sekten - del 1

När jag hamnade i trosrörelsen bodde jag i Skåne och var nyskild med fyra barn, det minsta bara några månader gammalt. Jag hade en kristen tro sen barnsben men tyckte jag var en tämligen misslyckad kristen. Min syster och några av hennes väninnor tjatade på mig att gå med på möten som hölls på Vingårdens Bibelskola någon mil utanför Höganäs.

Skolan leddes av Madeleine och Peter Wallgren. Min syster och hennes väninnor talade så entusiastiskt om att de blivit frälsta på ett fantastiskt möte och att de blivit andedöpta. De spelade upp band med en predikant som jag tyckte var förfärlig. Men bara för att få tyst på dem lovade jag att följa med. Kanske var jag också en smula avundsjuk på dem och deras lycka.

Den kvällen som jag äntligen följde med på mötet var Vingården fullpackad och musiken var nästan öronbedövande. För mig vilt främmande människor sprang fram till mig, dunkade mig i ryggen och kramade om mig allt medan de talade om hur underbart det var att träffa just mig. Till att börja med trodde jag att det var något misstag, att de tog mig för någon annan eller att det bara var något de sa. Men det var samtidigt så länge sedan någon kramat om mig eller visat mig någon värme, så det dröjde inte länge förrän jag slappnade av och bara njöt av all vänlighet och hjärtlighet.

Detta första möte följdes av flera, och inte bara kvällsmöten. Snart var jag med i en bönegrupp, bibelstudiegrupp och "husgrupp". Till stor del var dessa grupper befolkade av samma människor. Inte nog med dessa grupper: så gott som dagligen träffades min syster, hennes vänner och jag hemma hos varandra. Vi drack kaffe och bad, mest i tungor. Vi bad och bad till vi blev alldeles snurriga, det var som en berusning.

Snart var jag en trogen lyssnare till Ulf Ekmans band och till lovsångsband, och hemma i mitt kök trängde vi ihop oss, tjugo vilt bedjande personer i olika åldrar, till mina grannars stora förtret. DE klagade förstås, men det var ju bara djävulens attacker och sporrade oss ännu mer!

Av någon underlig anledning tvingade jag aldrig mina barn att vara med på mötena, men de kunde förstås inte undgå att påverkas i alla fall. Långt senare förstod jag hur rädda de hade varit för djävulen och demoner, att de haft mardrömmar. Utan att jag märkte det förändrades trons innehåll genom den undervisning jag fick på mötena och genom kassetter jag lyssnade på dag ut och dag in. Vissa "sanningar" upprepades ofta, till exempel att det var viktigt att glömma all felaktig religiös undervisning jag fått tidigare. Det pratades mycket om alla rättigheter den troende hade, som att leva i gudomlig hälsa, alltid vara framgångsrik och ha allt i överflöd.

Många bibelstudier hade inte Jesus som huvudperson utan Djävulen och hans anhang. De fanns överallt, i tidningar och böcker, i musik och konstverk. Satan använde sig också av våra barn fick vi höra; att de blev gnälliga och sjuka lagom tills det var dags att gå på möten. Så var det viktigt att leva i anden, att vandra i det övernaturliga - "vara huvud och inte svans".

Vi tävlade om att komma med "segerrapporter", se syner och få uppenbarelser. Allt som hände i våra liv skulle tolkas andligt - antingen rörde det sig om välsignelser från Gud eller attacker från Satan, fast då var man ju illa ute som inte lyckades hålla honom borta. Om jag till exempel inte kunde be mina barn friska utan förföll till att använda medicin, var det bara att bekänna det som synd.

Efter något år skaffade vår grupp en lokal som vi kallade "Herrens Lada", dit den stora skörden skulle bärgas. Vi hjälptes åt att rusta upp den och det var faktiskt positivt, alltså arbetsgemenskapen. Så småningom blev gruppledaren alltmer extrem: kvinnor fick inte förkunna eller vara förebedjare på mötena, vi var tvungna att be om lov att utebli från möten för att hälsa på släkt exempelvis och vi var förstås de enda riktiga kristna. Andra samfund var mer eller mindre avfälliga.

Jag började känna mig illa till mods under möten och andra samlingar. Jesus krympte och i hans ställe kom det egna jaget och vår egen förträfflighet. En gång visades en video med Bonnke någonstans i Afrika. En av våra ledare sa då att det var fel med vanlig hjälp till tredje världen, i stället skulle de undervisas om att tro rätt, så skulle de få mat och kläder med mera. Det skakade verkligen om mig, liksom föraktet mot andra kristna och det alltmer tyngande dubbellivet jag levde. Att aldrig få säga hur det egentligen stod till.

Visserligen var det naturligtvis strängt förbjudet att läsa världslig press men det gick ju inte att undvika löpsedlar, som ibland hade rubriker om trosrörelsen. Jag började köpa tidningarna och läsa, lånade också böcker om trosförkunnelsen och till slut tog jag kontakt med RISK i Uppsala. Träffade en annan tjej som varit med i en annan församling i Skåne. Till slut skrev jag ett brev till min grupps ledning och sa upp bekantskapen.

Jag fick ett telefonsamtal som förklarade att jag var ute på farligt område om jag lämnade gemenskapen, men jag stod på mig, trots att jag inuti var tom och rädd och full av tvivel på mitt beslut. Den andra tjejen och jag beslöt att ta kontakt med Helsingborgs Dagblad för att berätta om våra erfarenheter och varna andra. Artikeln publicerades på Nyåret 1990.

Tidigt på morgonen invaderades min lägenhet av de andra i gruppen. De brydde sig inte om att ringa på dörren utan bara klev på. Jag fick höra hur illa jag burit mig åt, att jag svikit Gud och gått över på fiendens sida. Jag satt tyst alldeles darrig på insidan medan deras röster hamrade på mig. De försökte få med mig på en presskonferens för att ta tillbaka allt jag sagt, men jag höll hårt i köksstolen. När det ringde på dörren kom de av sig. Jag öppnade och där stod komministern i Höganäs församling med blommor i famnen! Underbarare blommor har jag väl aldrig fått!

Strax där efteråt åkte jag för ett par dar upp till RISK i Uppsala för en andhämtning. Tyvärr kunde jag inte vara borta så länge barnvaktsproblem så det rådde fortfarande fullt uppror i mig när jag kom hem. Jag var så rädd för att jag hade handlat fel, att jag syndat och överlämnat hela min familj i Djävulens våld.

Ibland ringde telefonen på natten, samtal med hot om straff. Och i närradion framträdde en bönegruppsledare som varnade för mig och den andra tjejen och uttalade Guds dom över oss med hjälp av några bibelverser från GT. Jag var rädd för att sova, samtidigt som jag längtade att få sova. Efter ett tag började jag lyssna på de där kassetterna igen, och så började jag få telefonsamtal från församlingen Ljuset i Hallsberg. De hade varit på flera besök hos oss i Skåne för att hjälpa oss rädda vår landsända från mörkret, så de visste vem jag var.

De här samtalen var inte hotfulla - de var vädjande och omtänksamma. De försäkrade att Gud längtade efter att förlåta mig - visst ville jag bli förlåten? Ville jag inte rädda mina barn undan Satan? Ville jag inte tjäna Gud? Om jag ville?! Jag bröt ihop och grät i telefonen, bekände min synd och ångrade allt ont jag gjort. Då blev det halleluja och jubel uppe i Hallsberg. Flera gånger i veckan ringde de och talade om Guds kärlek och upprättelse, om vilket ljuvligt liv jag var kallad till, närmare bestämt till Ljuset i Hallsberg. Gud hade en speciell plan för mig och mina barn.

Av Karin Haglund 14 mar 2002 16:49