Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Visa Ord Om Kaffe

och om allt som inte har med kaffe att göra.

ny ord. jag tar en kopp kaffe och tänker på att skrivande ord formas bäst av tröttskakiga händer om natten när det enda jag inte måste göra är att skriva nya ord. trots att jag har någonting säga:

ni har fått fel bild av mig. jag är egentligen optimist. idealist. pacifist. misogyn radikal anarkafeminist och emancipist. masochist. ateist ja, likgiltigheten är den enda sanna ateismen och jag är en levande lögn. jag är pedagog. kritiker. skribent och allmänt otrevligt störtskön i mitt martyrskap. jag är kreatör. destruktör. jag är självmördare och jag är sann.

im walking talking mindfuck. och jag är jävligt blodig.

men det är ju bara inuti. utanpå är allting peachy creamy. lovely lazer. starborn. the girl with the sun in her eyes. en sådan man säger orden till: "åh, du är Alltid Så Glad!" för jag skrattar ju brett och högt och ut till himlen så att alla ser.

---

idag har vi mejlat. jag förstår inte - såhär i efterhand - varför jag skickade det inledande mejlet. varför jag gör sådant som jag vet bara är samma sak som att skära upp handlederna med rostig kökskniv jag dör ju inte, det gör bara ont och blir bara pinsamt.
mejlkorrespondansen slutade med att han frågade mig vad jag tänkte på när jag publicerade aborttexten här. tänkte jag alls? frågade han. förstod jag inte hur illa jag skulle göra honom med den? och: "bry dig inte om frågetecknen. de är samtliga retoriska."

men jag skrev trots allt tillbaka: "hur ont tror du att det gör i mig? din jävul."

och nu är jag väl mer förbannad än ledsen. mina pedagogiska didaktiskt ledande frågor fungerar inte på honom. att försöka väcka empatiförmågan i empatiskt ignoranta är idiotiskt. det vet jag ju.

han skiter fullkomligt i hur ont det gör i mig. det har han ju gjort ända från början. tillochmed gjorde han det när han sa att vi var ämnade för varandra, att jag var Hon, att han ville ha vårt barn med mig.

men jag är glad över att jag skrev de där sista två orden. "din jävul." sådana ord har jag aldrig vågat skriva till någon förut. aldrig. inte någon. å andra sidan har jag aldrig träffat en djävul förut. aldrig innan honom.

---

nog om honom. livet är en tesked socker med ett par droppar starkvinsglögg i. lite geggigt. sött som fan. och hett.

så att det svider när man sväljer.

jag behöver en man med det röda bandet bundet i en sorg&våldsknut runt bröstkorgen. så att jag kan knyta upp honom. för det är jag så bra på.

eller som det här som jag tänkte ut i badkaret idag nästan precis efter att jag läst den suveräna så-det-skar-sig-i-hjärtat-magnifika kortnovellen "The Last Days of a Famous Mime" av peter carey:

i need someone to give me head.
preferably his.
on a silver plate.
so i can get his head whenever.

lagom klurifax där, tänkte jag i mitt badkar. sedan undrade jag om det är bra, sådant här ordlekande. att bara skippa artiklar, tänkte jag i mitt badkar. om det är bra.

sådan otydbarhet.

och jag måste berätta att anledningen till att e.e.cummings poetikens mästare i ironisk otydbarhet - och jag tycker inte ens han är särskilt bra stavar sitt namn i gemener är för att kapitäler är det mest egocentriska han vet. bara att stava det engelska jag med stort i ger honom rysningar.

jag tycker det är jobbigt att behöva trycka på shift.

men iallafall. i badkaret samlades kärleken och kåtheten och mördarsorgens hat i ett blomstrande vattenfall och jag började gråta i samma ögonblick som jag fick orgasm.

jag inser att jag faktiskt skäms över att jag älskade honom.

jag har ju förstått - statistiken liksom talar för sig själv - att jag faller för det vackra i det fula. offrens slagkraft. den totalt frånvarande författarens närvarande ord. han brukade säga att jag föll för hans tomhet. han var så stolt över den att jag faktiskt höll med honom när han sa det bara för att hålla honom glad. men jag föll aldrig för tomheten. jag föll för allt som han dolde den med.

jag föll för den enda kramen jag har fått som jag har känt mig trygg i. jag föll för att få vara barn. han var min storebror. och min storebror har jag ju alltid saknat.

visst. det är sjukt i mitt badkar. jag klurar ut ordklurifaxer. retas med tåspetsarna och kliar mig i naveln innan vattenfallet brusar upp. när det skär sig i hjärtat är när jag läser detta ur "The Last Days of a Famous Mime":

"12.
Asked to describe marriage he handed out small cheap mirrors with MADE IN TUNISIA written on the back."

ty kärleksförhållandet är en billig spegel. jag såg mig i honom. han såg sig i mig. ingen av oss blev gladare av det. och vi insåg att spegeln kan fås överallt i världen. den finns på alla billiga loppmarknader, i alla sålda länder, i alla skitiga städer, och i massproduktion. ingen människa är särskild, ingen människa är ämnad, det finns ingen Hon, och det finns ingen Han.

det finns bara jag.

och narcissus gjorde det bästa och drunknade i sig själv. eller i klarspråk: han dog.

---

om sex timmar ska jag ta bussen. peachy creamy. lovely lazer. starborn. the girl with the sun in her eyes. med kakelsmink och skyddsväst och faststämplat leende inför mitt liv. för i morgon är första dagen på resten av mitt liv. och andra skitiga idiom som inte betyder någonting. egentligen.

except that the Greater Meaning to life might be reading one of the Greater Classics.

ta en kopp kaffe och överlev. för guds skull.