Westessons 100 favortiflmer: nr 52

Sverige har en alldeles egen Ed Wood, lika övertygad om sitt eget geni, lika bespottad av smakdomarna, lika kompromissvillig kring produktionsformerna, lika hopplöst oförmögen att skapa film och lika omedvetet underhållande när han ändå gör det. Jag tänker förstås på Staffan Hildebrand.

Staffan Hildebrand lät Paolo Roberto slå sönder lite telefonkiosker i "Stockholmsnatt" för att få Televerket att skjuta till stålar. Under inspelningen av "G" ville Olle Ljungström sjunga "Venus in furs" akustiskt och Niels Jensen fronta sin senaste singel. Visst, sa Staffan och lät dem göra det på filmen. Att det inte fungerade i handlingen gjorde detsamma.

I den halvtimmeslånga LO-filmen "On the loose" lät han Jerry Williams sjunga "Working class hero" i ett musikalnummer i fikarummet. I "G" upptäckte han att de behövde inklippsbilder på Ulf Brunnberg i cabriolet, men att den redan filmade bilen befann sig i Italien. Vi filmar ändå! skrek Staffan och vips! satt Brunnberg i en annan bil mitt i scenen.

Precis som Ed Wood lät hela sin rollbesättning av misfits och ärketokar döpa sig för att få sin film finansierad av Baptistkyrkan eller lät sin flickväns kiropraktor helt plötsligt överta Bela Lugosis roll efter att Lugosi dött under pågående inspelning. Vi filmar ändå! skrek Ed och lät den inte särskilt porträttlike kiropraktorn agera med en omotiverad slängkappa framför munnen.

Jag väntar fortfarande på filmen om Hildebrand. Karln ville på fullaste allvar ha Ulf Lundell att spela luffare i "G". Lundell svarade genom att ägna tio sidor i romanen "Hjärtats ljus" åt att berätta vilken förbannat naiv socialfascist Hildebrand var, och gick så långt som att hävda att man aldrig kan lita på en karl i såna glasögon. Varpå Hildebrands optiker ringde upp sin kund och förklarade att de var perfekt anpassade till Hildebrands ansiktsform.

Det hade blivit en fantastisk historia. På samma vis som Tim Burton använt edwoodska regigrepp på sin film - svartvitt och mystifierande inledning i skräckkammare - skulle man låta människor omotiverat och strövis brista ut i sång i hildebrandskildringen, och kanske rentav be skådespelarna agera onaturligt. Se framför er scenen där Magnus Uggla kommer hem till Staffan och berättar hur han tänkt sig sin bögroll, och hur Staffan exalterat reser sig upp och skriker "Perfekt!"

I verkligheten var Ed Wood en missanpassad misslyckad drömmare som slutade sitt liv som alkoholiserad porrskribent. I Tim Burtons version blir han samma magisktragiska sagogestalt som Edward Scissorhands, en klok dåre med specialtalanger, född på fel plats och i fel tid men med förmågor han är ensam om, en som driver med vindarna och alltid står på den rätta sidan, ett talanglöst geni och en omhändertagande visionär med barnets perspektiv på tillvaron. En riddare av sorglig skepnad som går till storms mot filmbolagens väderkvarnar.

På något vis påminner han till och med om Jesus när han tar sig an den uträknade morfinberoende gamle skräckkungen Bela Lugosi och samlar de underligaste figurerna i Kalifornien som sina trogna apostlar och går i döden som loser men återuppstår som missförstått geni. När hans flickvän förklarar att Ed är den mest toleranta person hon träffat, förklarar han med lika delar insikt och naiv uppriktighet att han är tvungen att vara tolerant för att alls ha några vänner.

Jag tycker det är vackert. Det är särskilt vackert i scenen där Wood träffar Orson Welles på en bar. Orson - vars "Citizen Kane" utnämnts till världens bästa film - och Ed - vars "Plan 9 from outer space" utnämnts till världens sämsta - vid varsitt glas och med varsin vision slagen i bitar. Båda är de sina egna producenter, regissörer, skådespelare och manusförfattare.

Den ene råkar vara bäst och den andre råkar vara sämst, men de är ändå lika mycket paria i ett Hollywood och en värld som inte ger plats för drömmare. När Welles bryter ihop över att det krassa bolaget vill ha den helvite republikanske Charlton Heston att spela mexikan - syftande på "Touch of Evil" - ger Ed också honom tröst.

I intervjuer i samband med premiären pratade Johnny Depp med en ovanlig upprymdhet om Ed Woods inverkan på personliga regissörer som John Waters, Jim Jarmusch, Terry Gilliam och Tim Burton - killar Depp själv arbetat med - och hur Woods outtröttliga entusiasm var den faktiska orsaken att hans filmer blev de kalkonkanoner de blev. Jag är inte säker på att det var så - min teori är snarare att Wood kort och gott var... en sopa - men hoppas av hela mitt hjärta att Depp har rätt. Världen skulle vara så mycket skönare då.

I rätt händer skulle också Hildebrand framstå som ett geni, liksom härstammande från en annan planet. Det skulle inte vara sant, det skulle tvärtom vara en direkt lögn. Men människan behöver sagor.

Komplement: "Plan 9 from outer space" är just precis så urbota usel som varje rykte säger. Ja, Lugosi ersätts plötsligt av en man som är huvet längre. Ja, man ser snörena ufona läs navkapslarna hänger i. Ja, det handlar om utomjordingar som ska erövra jorden genom att väcka de döda till liv. Ja, gravstenarna ramlar när folk stöter till dem. Ja, vi går från natt till solsken i samma scen. Ja, den skulle ha hetat "Graverobbers from outer space". Liksom i "G" finns där inte ett rätt, inte en fungerande scen, inte en naturlig replik, inte ett hyfsat ögonblick. Och precis som "G" är den så in i helvete jävla pisskass att man inte kan låta bli att älska den.

Av Valdemar Westesson 12 mar 2002 10:57