Varför har kvinnor bara en man?

Jag skiter i vad andra tycker. Så tänker jag ibland men det är inte sant. Jag tror inte att någon människa skiter i vad andra tycker, vilket land han eller hon än kommer ifrån. Det är inte specifikt för någon kultur att vilja upprätthålla en viss bild av sig själv i andras ögon. På en del håll kanske människor får status genom att tjäna mycket pengar eller kanske gå på en viss skola - på andra håll genom att gifta in sig i en familj av börd.

De som har riktig tur får erkännande och bekräftelse av sin partner. Kärlek kan i idealfallet förhoppningsvis innebära ett erkännande av den man är. Det är kanske därför många letar så förtvivlat efter kärlek - för bekräftelsen. Då kan man kanske skita i vad andra tycker. Men jag undrar om någon människa är så stark att han eller hon klarar sig utan en bekräftelse utifrån, vare sig den kommer från partnern, kompisar eller helt okända människor.

Någon kanske får bekräftelse genom att skriva en artikel på Sourze. En annan köper en fin lägenhet eller en bil. Det finns tusentals sätt, men många av dem är mer eller mindre ersättningar för lite kärlek.

Jag kan inte påverka vad andra tycker om mig. Den uppfattning en annan människa får av mig är omöjlig att styra över. Jag tror det är sunt att komma till den insikten. Det jag kan göra för att få erkännande är att leva efter de normer och oskrivna regler som finns omkring mig.

Till exempel är det idag något närmast pinsamt att bo hemma hos föräldrarna i de övre 20-åren. Därför kan det bli ett socialt handikapp vid en viss ålder - tänk om någon frågor var du bor? Det är nästan lite pinsamt, du skäms lite. I andra länder bor män och kvinnor hemma upp i medelåldern. De slipper pressen att snabbt bli självständiga. Men de är förmodligen också starkt bundna av familjens normer och regler och kan inte välja det liv de själva önskar. Det finns en fram- och en baksida med allting.

Tänk på mamman som nyligen separerat. Plötsligt kommer hon ensam till middagen med alla paren. Vad tänker de andra på? Har hon förlorat sin status? Familjeliv och barn är kanske inte ett trevligt samtalsämne längre. Kanske försöker mamman hitta en ny man för att få nytt anseende. Men det är ju inte hon som ska ändra på sig egentligen. Det är de där paren som borde tänka om. De borde helt enkelt vara lite ärliga och acceptera att familjelivet har en fram- och en baksida.

Det finns ingen självklar väg till det perfekta livet. Ändå låstas vi att så är fallet - förmodligen därför att ett fördömande av det som är annorlunda innebär en bekräftelse av det normala. Det finns en mängd oskrivna regler och normer och om jag följer dem får jag heder, ära, status, prestige, dignitet, anseende eller värdighet. Detta är ovanligt påtagligt i det konflikträdda, konformistiska jantelags-Sverige. Men eftersom olika begrepp används i vissa kulturer framstår det ibland som om vi människor är helt olika. Det verkar som vi är väsensskilda från varandra, när det egentligen handlar om en och samma sak. T ex heter det alltså oftast status i västerländska samhällen medan det heter heder på andra håll. Man kan förstås vara en hedersknyffel här också.

Fundera till exempel på varför kvinnor i Sverige oftast bara har en man. Hur skulle du förklara om ett litet barn frågade varför det är så? Det är bara så, kanske du skulle säga. I vår kultur har en kvinna bara en man. Om du hänvisar till lagboken eller Moseboken har du verkligen dålig fantasi. Vad skulle du göra om en kvinnlig släkting till dig hade flera män? Du skulle tycka att det var fel. Kanske inte för att du personligen upplever henne som konstig, hon kan säkert förklara varför hon lever så - utan för att det avviker från normen. Precis som den separerade mamman gör.

Jag får intrycket att många idag vill få heder, ära, status, prestige, dignitet, anseende, värdighet eller vad det nu ska kallas oavsett om de själva mår bättre eller sämre av det. Målet helgar medlen. "Mediahororna" är ett exempel på vilka konsekvenser bristen på erkännande kan få. Några kanske panikbantar för att bli vacker i andras ögon. En del har förhållanden just för att kunna berätta för andra hur lyckliga de är, eller hur söta barnen är. Feminister gräver sin egen grav genom att lägga krav på kvinnor till exempel i muff-debatter som måste uppfyllas för att behaga männen. Krav de själva hittat på. Offer-mentalitet ger också en sorts erkännande och bekräftelse.

Något saknas i ett samhälle där människor, som om de var osynliga, kämpar så förtvivlat för bekräftelse. En del gör vad som helst för att upprätthålla en viss bild av sig själv i andras ögon. Oftast enligt de normer och oskrivna regler som gäller. Det spelar ingen roll om du är lycklig - huvudsaken är att andra tror att du är lycklig. Det är en gammal kliché som är mer aktuell än någonsin. Det kanske inte är ett så konstigt beteende egentligen. Vem behöver inte heder, ära, status, prestige, dignitet, anseende, värdighet, eller vad det nu ska kallas för att vara nöjd med sig själv?

Baksidan av den uppmärksammade hederskulturen är uppenbar: skamkulturen. Baksidan av statuskulturen i Sverige är minst lika uppenbar: förödmjukelsekulturen ett begrepp som jag myntar nu?. Den var särskilt stark under 1800-talet, då några ogifta män och gifta kvinnor tog livet av sig för att de saknade socialt anseende. Den syns även idag när kvinnor och män hotar varandra till livet för att partnern varit otrogen. Otrohet innebär väl oftast just bristande bekräftelse och dåligt anseende. En del skriver om hederskulturen som om den på något sätt borde avskaffas. Det är ju skamkulturen som är problemet.

Många känner sig säkert ärekränkta, vanhedrade eller vad det nu ska kallas av olika anledningar idag. De har kanske låg status i andras ögon. En del arbetslösa känner sig som parasiter, en del singlar som värdelösa. Allt på grund av alla normer och oskrivna regler, som självklart är mer eller mindre lätta att leva upp till för olika människor.

Men det behöver inte vara så. Acceptera att det inte finns något perfekt liv och inse att du i andras ögon faktiskt är någon helt annan än vad du själv tror. Jag tycker inte att någon ska pracka på andra sin egen livsstil - vare sig den är grundad på så kallad kristen etik, så kallad västerländsk humanism eller något helt annat - men däremot i det närmaste tvinga omvärlden att erkänna och bekräfta. Eller med andra ord: "var inte så svensk" som det heter. Alla kan inte tycka om dig. Men alla kan tolerera.

Av Henrik Hermansson 11 mar 2002 16:33