Ställ dig upp för männen i blått!

Ställ er upp för männen i blått. Fotbollsvärldens feodalism gick inte oemotsagd men nu faller de blåklädda rebellerna och de faller hårt.

Gå ut från Davidson Road och över bron. Gå höger så du ser Selhurst Station och ta då sikte på den groteska Järnkolossen. Här bor dom. Wimbledon. Fattigmanslaget som upphävde marknadslagar. Men inte länge till.

Det var under slutet på 80-talet dom kom farande genom Conference League och gamla division 2. Dom spelade aldrig i Wimbledon. Den arenan är för gammal och i Wimbledon så bor det mer Chelsea-supportrar. Det spelade ingen roll. Wimbledon gick bra och 1990 nickade nuvarande Wycombe managern Lawrie Sanchez in vinst målet mot Liverpool på Wembley och BBCs John Motson skrek de berömda orden när Wise & Co hämtade bucklan:

"The crazy gang have beaten the Culture Club!"

Det var början på en lycklig tid. Under legendaren Joe Kinnear så formades ett lag, en stil, ett rykte, en överlevnad och en kultur som ingen klubb hade. Kinnear kan liknas som en kombination av Zetterlund, Robson och Sjirinovski. Fysiktråkig, listig, entusiastisk och fullkomligt sjövild. Den Londonfödde irländaren byggde en atmosfär, en stämning som andra tränare bara får drömma om.

Taktiken på planen var enkel. 4-4-2 och en massa långbollar kombinerat med en övertro på fysik och en järninställning i nittio minuter, under hela året som enligt en del utvecklingspsykologer skall vara omöjlig. Just därför blev dom bra. När de icke brittiska tränarna ökade i antal under mitten på nittiotalet efter krav på ökade influenser, teknik och kunnande så kom även pratet om mer teknik, taktik och rörlighet. En del lag klarade detta andra inte.
Kinnear gick åt andra hållet och blev mer fundamental. Han svarade som han brukade: Med ännu mer styrka, ännu mer långbollar och ett hårdare 4-4-2 med den mytomspunne busen Vinne Jones som ankare. I laget under 90-talets sena halva fanns Earle, Ekoku och Holdsworth som forwards. Leonardssen och Gayle på mitten samt backar som Perry, Cunningham och Tatcher som inte direkt ställde några frågor innan det small.

Denna stil gillades inte av någon utom just fansen och spelarna. "They are kicking the ball 60 yards instead of 50" sade Norwich managern Mike Walker irriterat redan 1993 då Kinnear skojade om att han bytt stil. 1997 kom det stora erkännandet av Lippi "Inget lag i världen slår ett fult tränat och motiverat Wimbledon" sade han efter ha sett dom under spionage mot Manchester U.

Men det var inte bara stilen som imponerade. Man överlevde ekonomiskt och visade plus trots att man inte ägde sin egen arena vilket just är avgörande för en klubbs ekonomi i England. Man hyrde av Palace ägare Ron Noades och bodde på Selhurst. 1998 Hoppade Palace upp i Premier Leauge och på Wimbledons hemmaderby så avgjorde Lombardo en tråkig match. Palace Supportrarna smädade med "Stand up if you hate squatters".

Palace åkte ned det året. Man hade köpt odågan Matt Janssen, Valery Ismael, Lombardo och andra lata utlänningar för en tjaa... 120 miljoner svenska kronor.

Wimbledons ekonomi var bättre men den hade sitt ursprung i ett gediget förvaltande av sitt pund. Man inte bara pratade om att träna ynglingar och sälja dom dyrt man gjorde det också. Ett axplock:

I juni 1989 köpte man Warren Barton från Maidstone United. Han såldes till Newcastle för £4,5M i juni 1995.
I juli 1992 köpte man Dean Holdsworth för £720.000. Han såldes till Bolton för £3,5M i oktober 1997.
I juli 1987 köpte man Scales för £70,000 från Bristol Rovers. Han såldes tll Liverpool för £3,5M i september 1994.
I juli 1999 sålde man Chris Perry till Tottenham för £4M. Han var egen produkt.
I juli 2001 sålde man Carl Cort för £7M till Newcastle. Han var egen produkt.

Det finns ett par fina affärer till men jag tror mönstret verkar klart. Men mönstren ändrades och det gick fort. Sam Hamman sålde av en majoritet av klubben till ett par norska investerare. Kinnear fick hjärtproblem. Hans temperament tog ut sin tull och in kom Drillo Olsen. Vid en första blick verkade valet vara genialt och passande. En tränare med internationella erfarenheter och som förespråkade långbollar över mittfältet, zonförsvar och muntert lagarbete. Men skenet bedrar.

Olle Svenning skriver i sin bok "Straffarna under solen" att Drillo inte är en fotbollsanalytiker han är en fotbollsmatematiker. Det stämmer. Han har en resurssvaghet och en fixering på statistik som bländar fingertoppskänslan av vad en spelare kan, var han skall spela och hur långt han kan gå. För om Kinnear ville att spelarna skulle leva ut sig själva, ta en extra öl dagen innan och efter matchen, att de skulle pumpa upp bandaren i omklädningsrummet, att Vinnie Jones skulle vara den aggressiva buse han är och att Michael Hughes skulle få springa långt med bollen så tror Drillo tvärtom.

Individerna måste krympa för att systemet skall överleva. Norges totala explosion av talanger och stjärnor som Bohinen, Rekdahl, Johnsen, Leonardssen, Haaland, Flo, Berg, Solskjaer och den vanliga internationellt meriterade Rosenborgskvoten borde ha kommit mycket, mycket längre än ett simpelt VM-slutspel 1998. Detta med tanke på den form som samtliga hade under år och vilka klubbar de spelade i.

Drillo och ägarna satte snabbt sprätt på pengar.

I augusti 1999 köpte man Trond Fredriksen Undisclosed. Vem fan är Trond Fredriksen?
I augusti 1999 köpte man Kjetil Waeler från Lyn Undisclosed. Vem fan är Kjetil Waeler?
I februari 2000 köpte man Andreas Lund för £2,5M. Vem fan är Andreas Lund? Jo, det är bara Lund som med sina 2 mål på 12 matcher finns med i den detaljerade PFA guiden som listar division 3 till Premier Leagues alla spelare. Tack vare en annan databas kan man konstatera att stora summor har gått till norska klubbar på spelare som inte Drillo själv inte ens hade med i landslaget. Det var bara Fredriksen som fick landskamper och det var efter flytten.

Visst säljer The Dons fortfarande spelare men man säljer inte en talang för £4M i division ett dit Drillo förde dom och sen avgick. Man köper inte en norsk forward utan landslagsmeriter för £2,5M.

Snart är man i division 2 men det är inte det värsta: Styrelsen vill flytta klubben till Milton Keynes, norr om London, där det finns en billig arena.

Man åker bara inte till Milton Keynes.

Det finns klubbar som rasat från högsta till division 2 och återvänt. Manchester City gjorde det men tack vare
en rik finansiär och en hemmapublik runt 20 000. Jag tror inte The Dons klarar det. The Dons klarade inte av ens det viktiga: Styrelsen förstod inte att det var supportrarna som var Wimbledon! Dom trodde dom hade ett varumärke, en produkt. Nu har det mest sorgligaste och allvarligaste som kan ske i fotbollsvärlden skett: Männen i sorgens färg blå, supportrarna, bryter med klubben. De skall börja om från pub-ligorna med ett nytt lag. Real Wimbledon skall det tydligen heta.

Föreställ dig att du håller på Assyriska och ligger år efter år strax under en UEFA plats i Allsvenskan. Föreställ dig att hela klubbens koncept och kultur säljs ut. Föreställ dig att styrelsen består av investerare som behandlar klubben som ett skalbolagsaffär. Föreställ dig att allt går åt helvete. Föreställ dig att du måste åka till Uppsala för att se hemma matcherna. Kan du föreställa dig det? Ställ dig då upp för männen i blått.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 11 mar 2002 14:09