Den heliga mammarollen

Modern. Det är någonting speciellt med mamman, det har vi ju lärt oss. Förutom sitt jobb som statussymbol för mannen har kvinnans främsta uppgift alltid varit att ta hand om barnen. Helt naturligt, eller?

"Bioligisterna" försöker rättfärdiga sina argument med att mamman hör hemma med barnet, i alla fall första tiden, på grund av vissa "biologiska fakta". De finns till och med de som säger att mamman älskar barnet mer än mannen. För alla pappors räkning måste jag vilt protestera. Att det kan vara svårare för kvinnan att välja abort än för hennes manliga partner kan jag förstå. Barnet finns i magen, man känner det och graviditeten blir därmed verkligare för kvinnan än för mannen. Men när barnet kommer ut, då? Det är förvisso sant att barnet i början inte kan skilja på sig själv och mamman, men det finns inga "biologiska fakta" som pekar på att detta är någon slags instinkt, att det beror på ett heligt band mellan mamma och barn.

Redan efter förlossningen ger man barnet direkt till mamman, pappan kommer artig tvåa. Man ser det som helt naturligt: barnet tillhör i första hand mamman. Det verkar inte vara någon som tänker på att anledningen till att barnet fäster sig just vid mamman kan vara att det är med henne det spenderar mest tid och att det är henne det får mat av. Pappan är ute och tjänar pengar eftersom kvinnor har så uselt betalt, men dessutom bär vi på gamla värderingar som talar om det heliga moderskapet. Det är det vi är här för; att sätta barn till världen och ta hand om dem.

Det är skitsnack. Det är en gammal, korkad fördom. Mannens motsvarighet är att han mest av allt vill sprida sin säd. Det är någonting man har fått från djurriket. Ta till exempel en hästflock: en ledarhanne och en massa ston. Hanen parar sig med så många som möjligt och stona tar hand om fölen. Det är löjligt att föra över detta på människan, eftersom vi inte umgås som djur. En liten fråga: om du inte hade någon moral eller tanke över huvud taget och var omringad av inbjudande brunst, vad skulle du göra?

Hur förklarar man då nu snackar jag väldigt generellt att så många kvinnor längtar efter barn och män verkar dra sig lite för det? Jag tror att det har att göra med deprivation. Kvinnan uppfostras till att genom sitt utseende konkurrera med andra kvinnor, det leder och har lett till en upptrappning av det feminina idealet. Vi skäms över våra kroppar och det leder till en allmän känsla av otillräcklighet. Förgäves försöker man kompensera detta genom pojkvänner, men alltför många kvinnor finner att de får någonting helt annat än de förväntat sig.

Myten om den dyrkande mannen lever starkt vidare och får oss att tro att vi saknar någonting. Han uppfanns av uttråkade hemmafruar som kände sig känslomässigt otillfredsställda. Många små flickor har drömmar om prinsar som skall föra bort dem och ta hand om dem, det följer med genom hela vår uppväxt. Den romantiska kärleken i vår tid höjs till skyarna som någonting gudomligt och vi köper det med hela våra hjärtan. Bebisen är som en snuttefilt och en del av idealbilden som pekar på hur en familj ska se ut. Mången kvinna hoppas att den ska tillföra någonting speciellt i förhållandet. Kvinnans starka begär till barn har ingenting att göra med en naturlig instinkt. Instinkten till att para sig tillfredställer man genom att ha sex. Om man vill skaffa barn beror det på andra saker och naturligtvis inte bara det jag har pratat om ovan.

Vad ett barn behöver är en förälder som älskar och tar hand om det. Mamma eller pappa spelar ingen roll. Pappan lär sig lätt om vad som gäller när man tar hand om ett spädbarn och är precis lika "moderlig" som modern själv. Om han tillåts ta på sig den rollen av kvinnan och av samhället.

I "Diskus" i TV4 för ett par veckor sedan, snackade man om just pappaledighet. Linda Skugge hade gjort ett litet reportage i vilket hon uppmanade alla pappor att "ta sitt jävla ansvar." De som har läst min artikel "mannen står lågt i kurs" vet hur jag känner för sådana påhopp. Anledningen till att pappan inte tar ledigt är i första hand att han måste försörja familjen, eftersom han tjänar mer. Om han ändå drar sig för att "ta ansvar", beror det inte på att han inte bryr sig och är ansvarslös, det finns ingenting som pekar på det. Däremot kan man undra om det inte beror på den typiska mansrollen och rädslan för att avvika från denna. En man är familjeförsörjare, inte barnpassare.

Om det nu är så himla smart att tvinga 50-50 procents ledighet vet jag inte. I Diskus föreföll det vara tydligt att de som stod för idén bara var ute efter tvångsmässig jämställdhet, inte barnets bästa. Låt varje familj få bestämma vad som är smartast för dem. Se till att alla får lika lön för lika arbete och förhoppningsvis kommer det att öppna dörrar. Om man delar upp sig efter kompetens och tillgänglighet har man förkastat de gamla könsrollerna, i alla fall till en liten del.

Pappan är precis lika viktig som mamman, i alla delar av barnets uppväxt. Pappan kan ersätta mamman och vice versa. Det är dags att kasta idealet om kärnfamiljen på soptippen.

Av Elin Adler 10 mar 2002 09:48