Westessons 100 favoritfilmer: nr 54

När man på hollywoodmanér testade "I hetaste laget" för en provpublik fnissade de så förtvivlat att den briljanta dialogen drunknade, och producent och regissör fann ingen annan råd än att klippa in mer luft mellan replikerna. Man kan tycka att det var ett lyxproblem.

Storyn i filmen är välbekant: orkestermusikerna Joe och Jerry blir vittne till en gangsteruppgörelse och klär - som alla vettiga människor skulle göra - ut sig till kvinnor och tar jobb i en damorkester, där de bägge förälskar sig i den tragiska sångerskan Sugar Kane och Jerry dessutom blir uppvaktad av miljonären Osgood. Tony Curtis är Joe, Wilders favoritskådespelare Jack Lemmon är Jerry och Marilyn Monroe tecknade närmast ett självporträtt av Sugar Kane.

Det är kanske den största av alla amerikanska komediklassiker, inkluderat Helan & Halvan, Buster Keaton, Abbot & Costello, screwball, bröderna Marx, Woody Allen och Mel Brooks tidiga. Den är allt "Välkommen Mrs Doubtfire" aldrig var: smart, effektiv, vågad och rolig. Och då ska man ändå tänka sig in i hur mycket mer kontroversiella könsrollekarna var i ett sippt och kommunistnojigt amerikanskt femtiotal.

När Hollywoods puritanska censorer härjade som värst bland kriminalfilmer och samtidsdramer, kunde Billy Wilder sitta i sitt hörn och klippa en frisk fräck film som faktiskt rör sig i queerzonen mellan maskulint och feminint - och den gränsen var avsevärt skarpare då. Komedin blev ett fredat område, eftersom alldeles för många människor har den bisarra uppfattningen att komedin ändå bara är en lekpark där inga stora sanningar formuleras.

Därmed inte sagt att "I hetaste laget" är särskilt explicit frispråkig. Liksom i den brittiske komediförfattaren Noel Cowards pjäser ligger de starka känslouttrycken och pulserar strax under den sofistikerade, konversabla, fyndiga, vackert iscensatta ytan.

Den typ av humor som odlas i alla Billy Wilders filmer existerar inte längre i amerikansk film; finns den nånstans, är det snarare i TV:s "Vita huset" där man kan hitta samma rappa replikföring, samma ironiska slängar, samma lätt uppskruvade farsdans på spänd lina över ett avgrundsdjupt hål. En humor som inte väjer för allvaret men alltid mynnar ut i romantik och hoppfullhet, som är cynisk på ett intelligent och medvetet vis och som trots allt älskar de stackars människor som drabbas av de misslyckande som är all humors motor.

Med "I hetaste laget" jobbade Wilder för andra gången ihop med Marilyn Monroe efter att de några år tidigare gjort "Flickan ovanpå" "Seven years itch" tillsammans. Det blev dock inga fler Wilder-Monroe-filmer. Wilder: "I´ve discussed it with my doctor and my psychiatrist and they tell me I´m too old and too rich to go trough this again."

Monroe, som vid det laget fått stämpeln som hela världens sexsymbol men led oerhört av depressioner, missbruk och vaginalbesvär, dök sällan upp i tid "I´ve been on a calendar, but I´ve never been in time" och väl på plats kunde hon inte lära sig de enklaste repliker. Efter att fyrtio gånger i rad misslyckats med raden "Where´s the bourbon?" "Where´s the bottle?", "Where´s the whiskey?", "Where´s the bonbon?", tejpade Wilder fast repliken i den byrålåda Monroe ändå drog ut när hon letade. När Monroe istället började dra ut fel lådor, tejpades den fast i alla byrålådor. Först på tagning 59 satt så repliken som den skulle och man kunde ge sig på nästa.

Marilyn Monroe, Norma Jean Mortensen, är den största av Amerikas och världens filmikoner och väljs än idag om och om igen till den sexigaste kvinnan nånsin. Hennes saga innefattar äktenskap med landets störste baseballstjärna Joe DiMaggio såväl som med den intellektuelle författaren Arthur Miller, och i bakgrunden anas affärer med bägge bröderna Kennedy. Hon lär från början ha varit en beläst och tänkande brunett, men kom att gå till historien som en besvärlig, korkad platinablonderad loser.

Kvinnan som påstod sig ha bara Chanel No 5 eller radion på när hon sov och som var alla playboys dröm och fantasi, var ett högst reellt problem för sig själv. Tvångig och deprimerad, neurotisk och egofixerad, lynnig och labil tvättade hon ansiktet grundligt minst femton gånger om dan, skrev in i sitt kontrakt att hon skulle slippa filma under menstruationsperioder och ägnade sina fridagar åt att ligga i sängen under takspegeln och blondera sina könshår. Wilder orkade aldrig samarbeta med henne igen, och hon hann bara göra två filmer till innan sin död 1962.

Men - som den publikmedvetne Wilder också sagt: "Min tant Minnie är alltid punktlig och skulle aldrig försena produktionen. Men vem skulle betala för att se henne på film?"

"I hetaste laget" väljs fortfarande - också av den amerikanska publiken i undersökningar - till en av de bästa komedierna nånsin, och då har komedier ofta kort bäst-före-datum. Även om dragqueens idag blivit prime-time-företeelser för pingstvänner och spädbarn, fungerar förvecklingarna fortfarande smärtfritt eftersom betoningen läggs på konfrontationen mellan de utklädda och den omvärld som förälskar sig i dem. Och Jack Lemmons väntar ännu på ett svenskt erkännande - på andra sidan vattnet är hans maraccas-tricksande lika centralt i folksjälen som pilgrimskalkon och pumplyktor.

I Sverige har musikalversionen "Sugar" getts i åtminstone tre hyllade versioner: en med Magnus & Brasse och Lill Lindfors, en med Björn Skifs, Johan Ulveson och Regina Lund, och en på Lilla teatern i Eslöv med några vänner till mig. Den ene av dem är för övrigt 1,92 lång och att skaffa honom högklackade 46:or var teaterns dyraste investering det året. Sanningen att säga blev det en ganska surrealistisk uppsättning.

Komplement: en säger en annan lyckad drag-film kan jag erinra mig har gjorts. Dustin Hoffman är alltid Dustin Hoffman, och i "Tootsie" 1982 lyckades Sydney Pollack också hålla flasigheten och flåsigheten i schack genom att istället lägga tonvikten vid skådespeleriets absurda vedermödor. Att Hoffman i filmen får jobb som kvinna men inte som sig själv, skapar naturligtvis en fascinerande förvirring kring var människan slutar och rollen tar vid.

Av Valdemar Westesson 09 mar 2002 20:47