Westessons 100 favoritfilmer: nr 56

Peter Biskinds reportagebok "Easy Riders, Raging Bulls" är en skrift som borde spridas till alla hotellrum och frisörsalonger, hissas upp i flaggor och delas ut på helgdagar, en outsinlig källa till visdom och vetskap. Den berättar historierna om männen med skägg som med mycket filmhistoria i ryggen och en gränslös tro på sig själva skapade det New Hollywood som amerikansk film fortfarande - eller återigen - hämtar sin kraftigaste näring ur. Detta trots att de flesta representanterna för den regissörsgenerationen har blivit representanter för regissörsdegenerationen.

I ett av många expressiva stycken berättar Biskind om hur regissörerna, vännerna och konkurrenterna Francis Coppola, William Friedkin och Peter Bogdanovich lämnar ett party hos sin agent. Coppola och Friedkin åker längs Sunset Boulevard i Coppolas nyinköpta Mercedes-limousine, just döpt i champagne, och kör förbi Bogdanovich som kommer i sin Volvo herrgårdsvagn.

Friedkin sticker ut huvet genom rutan och citerar för full hals en recension av sin nya film "Exorcisten": "The most exciting American film in twenty-five years!" och lägger sen till "åtta nomineringar och fem Oscars, däribland Bästa Film!" Bogdanovich är inte sen att svara med ett motcitat, apropå sin film "Den sista föreställningen": "A film that will revolutionize film history", med tillägget "åtta nomineringar, och min film är bättre än din". Varpå Coppola sticker upp sitt stora skäggiga huvud genom solluckan och skriker över halva Los Angeles: "Gudfadern, hundrafemtio miljoner!"

För ett ögonblick ägde de världen. Underbara underbarn som gjorde guld av sin kunskap och dårskap. De poserade tillsammans på bilder och utmålades som framtidshopp av USA:s ledande filmkritiker Pauline Kael.

Några år - men många dollar, kokainlinjer, skilsmässor och personlighetskriser - senare poserade Coppola åter med två regissörskollegor. Själv hade han efter tre år av motgångar fått färdigt "Apocalypse Now", och bredvid honom stod två killar som med sina skägg liknade hans lillebröder. Steven Spielberg hade vunnit världspubliken med "Hajen" och världskritiken med "Närkontakt av tredje graden", George Lucas hade slagit alla rekord som fanns med "Star Wars". När han stod där, lyckad och framgångsrik, bredvid sina lyckade framgångsrika vänner och kollegor, skänkte Coppola säkert en tanke till den där kvällen på Sunset Boulevard. Av tre små underpojkar återstod en och nya hade axlat mantlarna.

"Paper moon" var filmnörden och före detta filmkritikern Peter Bogdanovichs tredje hit på raken - hit-trick - efter den vemodiga ungdomsskildringen "Den sista föreställningen" "The Last Picture Show", 71 i Texasmiljö som han givetvis kallade sin "John Ford-film" efter den gamle westernregissören och den hysteriska slapstickscrewballkomedin "Goddag yxskaft" "What´s Up, Doc?", 72 med Barbra Streisand och Ryan O´Neal som han givetvis kallade sin "Howard Hawks-film" efter den gamle komediregissören.

Med "Den sista föreställningen" hade han jämförts med en annan regidebutant som förändrat filmhistorien fyrtio år tidigare - Orson Welles. Med "Goddag yxskaft" bevisade han att han behärskade filmmediets alla sidor. Med "Paper moon" skapade han en tämligen bred film, serverad på silverbricka för den amerikanska ursjälen - en film om bedrägeri och prostitution under depressionen, gjord i svartvitt.

Bonnie och Clyde. The natural born killers Mickey och Mallory. Thelma och Louise. Pettersson och Bendel. Butch Cassidy och Sundance Kid. Pat Garret och Billy the Kid. Dylan och Jez i "Shooting fish". Filmvärlden är överbelamrad med udda parkonstellationer i brottets tjänst: älskande, fiender, väninnor, vinddrivna existenser som finner varann i ett hörn av tillvaron och knyter sig obönhörligen samman i en protest mot samhället som förskjutit dem. Inget par är mer udda och absolut inget är mer rörande än den vuxne lurendrejaren Moze och den nioåriga föräldralösa Addie.

Ryan och Tatum O´Neal - far och dotter - övertrumfar varann i ett levande och självklart skådespeleri, där Tatum tog hem spelet och kammade hem en Oscar för bästa biroll. Tio år gammal och som yngsta skådespelare nånsin.

Med Addies hjälp kan Moze vidareutveckla och förfina sin försörjning: att ta sig hem till nyblivna änkor och lura på dem biblar han påstår att deras makar beställt till dem. Den förslagna Addie som sett mycket mer än en nioåring - och för den delen en nittioåring - bör ha sett, ser igenom människorna och märker vilka som har råd att betala mer och vilka som bör få dem gratis.

"Paper moon" påminner faktiskt inte så lite om "Rasmus på luffen". Precis som Paradis-Oskar får Moze av en händelse ett föräldralöst barn på halsen som han motvilligt fäster sig vid under ett evigt förflyttande - i "Rasmus..." till fots, i "Paper moon" i skraltiga bilar - på tu man hand. På samma sätt som Oskar lär Rasmus luffarvärldens tecken och oskrivna lagar, lär sig Addie bedragarnas knep och finter. I båda filmerna förekommer jakter i mörkret och spritsmuggling där fula fiskar ur den aktade medborgarskaran är inblandade. Och liksom "Rasmus på luffen" utspelar sig "Paper moon" i en historisk idylliserad tid där oskulden dock hela tiden punkteras och mörker sipprar in genom perforeringen.

"Paper moon" är dock inte i första hand en barnfilm. Det är en film om och för människor.

Det var Bogdanovichs tredje succé - och den sista. Fortfarande verksam som regissör gör han numera film för vänner och kråkor, men dyker ibland upp i oväntade sammanhang och tryfferar till exempel "Sopranos" med sin roll som psykiater Melfis egen psykiater.

Hemligheten med förfallet lär inte bara ligga i att Hollywoodvindarna började blåsa åt andra håll efter "Hajen" och "Star Wars" - som enligt William Friedkin gjorde samma sak med filmen som McDonalds med maten: utplånade masspublikens känsla för smak - utan också ha personliga orsaker. Vid sin sida under storhetsdagarna hade Bogdanovich sin lika hippnördiga fru Polly Platt, som i sin egenskap av production designer lär ha präglat slutresultaten väl så mycket som han. Platt tröttnade dock till slut att stå bakom kameran när hennes mans verkliga attraktion - Cybill Shepherd - stod framför, och tog sitt pick och pack och stack. Peter fick Cybill, som fick TV-serien "Cybill" och kvar stod till slut Bogdanovich ensam.

"Paper moon" finns kvar, som en av hundratals artefakter från fornstora dar.

Komplement: "Den sista föreställningen" innebar Jeff Bridges, Cybill Shepherds och Randy Quaids genombrott och är en bitterljuv uppväxthistoria i svartvitt. Som alla andra regissörer på dekis - jämför director´s cut-versionen av "Exorcisten" och "Apocalypse Now redux" - försökte Bogdanovich blåsa nytt liv i en gammal succé med en omklippt videoversion för ett antal år sen, men skillnaderna lär vara synliga enbart för knappologerna. Den amerikanska DVD-versionen innehåller också en särdeles givande behind the scenes-dokumentär, för säkerhets skull framställd av filmvetaren och regissören själv.

Av Valdemar Westesson 07 mar 2002 13:56