Besök på soss i Malmö - skrämmande och tragiskt

Jag har en sjuk vän som uppbär försörjningsstöd, i nuläget kan han inte lämna sin lägenhet. Jag skulle hjälpa honom genom att hämta ansökningshandlingar i receptionen på Enheten för försörjningsstöd Södra Innerstaden SDF idag tisdag den 5 mars 2002.

För att kunna komma in i receptionen där ansökningshandlingar finns krävs det att man åker i en, på huset, tillbyggd hiss. Det finns ingen möjlighet att gå i trappor. Denna hiss är mycket liten, kan röra sig om två till tre kvadratmeter, vilket effektivt hindrar rullstolsbundna från att komma in. Dessutom kan det i sekretesshänseende anses vara tveksamt med att ha en hiss som går direkt upp till socialtjänsten, om någon är intresserad av vem som uppbär försörjningsstöd är det bara att ställa sig utanför och se vilka som går in.

Väl inne i hissen möts jag av en doft präglad av urin och damm, en mycket obehaglig känsla, det finns ingen spegel, antagligen i säkerhetsavseende. I receptionen vistas dagligen ett stort antal människor. Incidenter med våld och hot är tyvärr vanliga på såna här ställen, vilket får mig att fundera på vad jag som klient ska göra om någon blir förbannad och börjar slåss eller skrika, tanken på att dela en minimal hiss med en sådan person är inte lockande. Andra frågor jag ställer mig är vad som sker om det börjar brinna, hur skall man utrymma receptionen då, hissen kan ju inte vara ett alternativ.

I socialtjänstlagen står det att socialtjänsten skall vara tillgänglig, jag ställer mig frågande till om så är fallet i Södra Innerstaden, det är svårt att ta sig dit, det kan upplevas som kränkande att gå in i en hiss som alla
vet vart den går.

Är man handikappad är det i princip omöjligt att nå enheten för försörjningsstöd utan ombud. Många människor upplever starka obehagskänslor inför att åka hiss. Dessutom kan hissen gå sönder, skall man
då inte kunna ansöka om försörjningsstöd förrän hissen är lagad?

I en demokrati skall myndigheten vara lätt att nå. Jag upplevde mitt besök i receptionen som mycket kränkande, och jag befarar att jag delar den känslan med många andra. 2000 hushåll uppbär försörjningsstöd i Södra Innerstaden. Det är en grundläggande rättighet att ansöka om försörjningsstöd och det skall vara lika enkelt som att ansöka om föräldrapenning hos försäkringskassan. Jag undrar hur folk skulle reagera om enda möjligheten att nå försäkringskassan vore genom att åka i en nerkissad minimal hiss. Jag tycker att det är skrämmande att de som på många sätt befinner sig i ett underläge i vårt samhälle skall behandlas på detta sätt. Dessutom är det närmast provocerande att det i samma hus ligger ett nybyggt och handikappanpassat medborgarkontor.

Södra Innerstaden är en socialt hårt belastad stadsdel, att medborgarna dessutom skall kränkas en gång varje månad om de uppbär försörjningsstöd är för mig obegripligt. Jag upplevde mitt besök som kränkande, men jag blev samtidigt provocerad över att bli behandlad som en sämre medborgare. Jag befarar att denna hiss kan bidra till att antalet hotfulla och våldsamma incidenter ökar.

Jag har talat med avdelningschef Eva-Ekbergh-Wihlen som säger att förvaltningen är medveten om problemet och att det ligger på dagordningen.

Min undran är ganska självklar, den här hissen har funnits länge och inget har åtgärdats, det måste innebära att det har legat på dagordningen i ett flertal år, vilket tyvärr får mig att tro att man bortprioriterar människor som uppbär försörjningsstöd. Detta eftersom de enligt forskning har ett markant lägre valdeltagande än övriga medborgare. Kanske är det så att ett nytt väldesignat medborgarkontor ser bättre ut i tidningen.

Jag arbetar själv som socialsekreterare inom Malmö Kommun och det var en skrämmande upplevelse att plötsligt ikläda mig rollen som klient, skrämmande och tragisk. Jag anser att Malmö Kommun har ett ansvar i denna fråga, om nu inte SDF Södra Innerstaden säger sig kunna bekosta nya lokaler får dessa pengar anslås centralt.

Hur kan man ha en policy som säger att barnperspektivet är en relevant del av hur man skall tolka socialtjänstlagen och samtidigt hänvisa barnfamiljer till en hiss? Jag undrar hur det känns för ett barn att uppleva det jag upplevde idag. Hur ser det barnet på sig själv när det barnet får tydliga signaler som säger att han skall genomgå detta, bara för att detta barns föräldrar är tvungna att ansöka om försörjningsstöd?

Av Johannes Malmberg 07 mar 2002 15:05