Räddaren i nöden

Jag läser Stefan Holmqvists artiklar om NATO;s bombningar i Jugoslavien och det känns som det vore igår. Igår som jag försiktigt satte mina fötter längs en byaväg uppe i dom bosniska bergen. Det torra gruset skvätte under mina sandaler medan mitt hjärta tog små skutt. Små skutt av rädsla. Kriget var sedan ett år över, men det kändes inte helt komfortabelt att gå där, trots att vägen "garanterat" var minröjd. Min fantasi är av den skenande sorten och jag såg framtidsvisioner av hur jag med ett ben vann 100-metersloppet i 2004 års paralympics.

Vägen var kantad med renoveringsobjekt. Små hus som pryddes med stora hål där ytterväggarna skulle ha suttit. Stora hus med gapande munnar till tak. Alla var skövlade och ödet som drabbat de tidigare innevånarna var jag lyckligt ovetande om. Med en makaber nyfikenhet kunde jag inte sluta beskåda dessa byggnader. Gräset växte ända upp till staketen och råttornas prasslande sända små ilningar efter ryggkotorna. Jag undrade vad dom åt, och fick en akut lust att kräkas. Istället tog jag upp vattenflaskan ur ryggsäcken och spände blicken över den makalösa utsikten istället.

Till sist var byn lämnad bakom oss och det var inte utan en suck av lättnad. Vi vandrade vidare efter den slingrande vägen. När vi rundat en kurva bredde ett stort fält ut sig på vänster sida. Det tillhörande tegelhuset var numer en tegelhög men en bit bort stod ett litet ruckel kvar, orört. Det såg faktiskt ut som ett utedass och min fråga fick ett jakande svar. Det var ett dass. Och inte vilket dass som helst, utan räddaren i nöden.

Zoran var bonde. Varje dag i ottan steg han upp och utfordrade djuren. Kossorna fick sitt hö, grisarna sin sedvanliga sörja och hönorna sitt pick. Sen var det dags att ta hand om fälten där han odlade majs, potatis, vindruvor för egen produktion av vin, rovor och annat smått och gott. Det var ett heltidsarbete utan OB-tillägg, men han knotade inte utan gjorde sitt dagliga värv. Just den dagen var hustrun och dom fyra barnen nere i byn och hälsade på kusinerna. Zoran följde sin dagliga procedur och när skiftet gick mot sitt slut satte han sig på den lilla verandan. Solen stekte lika mycket som den alltid gjorde uppe i bergen och törsten var lika stor som den alltid brukade vara i änden av dagen. Så han knatade ner i förvaringskällaren och tog fram en flaska rött. Fatet med gårdagens middag - grillade cevap - följde med och användes som snacks.

Där satt han i godan ro. Smuttade av sitt egenhändigt tillverkade vin, knaprade på hustruns kryddstarka cevap och njöt. En stund i alla fall, för allt eftersom innehållet i flaskan sjönk och landade i bädden av ituggade cevap, desto större blev behovet av att besöka det lilla rucklet till hemlighus. Till sist blev behovet för stort för att ignoreras och Zoran gjorde det oundvikliga: gick på toa.

Han har just fällt upp trälocket, dragit ner kalsongerna och satt sig ner. Då hör han hur det ljuder. Ett konstigt vinande som blir högre och högre. Han har redan börjat släppa på trycket och passerat the point of no return, men försöker att kika mellan dom glesa springorna. Vinandet ökar i rasande fart och Zoran känner hur det knyter sig i magen. Han inser nämligen vad som håller på att hända. Istället för att snabbt avsluta sina göranden och om möjligt söka skydd, rinner det högst naturligt med tanke på omständigheterna till. Ordentligt. Paniken infinner sig som ett hammarslag, och han överväger att skita i konsekvenserna. Springa ut fast ärendet är i full gång. Just som han beslutar sig för att ta steget är det för sent.

Smällen är öronbedövande och Zoran kastas omkull. Ljudet av krossat glas, krakelerade väggar, slungade stolar är i sanning komponerat av NATO, som av misstag släppt iväg en missil över fel område. En missil som sånär dödat en familj. Men den dagen dödar den ingen människa. Bara ett hem, ett liv med minnen och en bondfamiljs oskuld.

Hela den natten sitter jag ute på balkongen. Dricker Slivo och funderar på Meningen.

Av Lena Vikberg 06 mar 2002 15:29