En bisarr fest med objudna nazister

Det var i slutet av juli som jag var och besökte en nybliven före detta vän i Mellansverige. Jag anlände på fredag och allt var frid och fröjd. På lördagskvällen skulle vi ut och festa så vi gick och köpte öl på Konsum för Systemet var stängt.

När vi anlände till denna "fest", om man nu kan säga så om ett ställe där dörren står öppen och det sitter cirka sju personer och rapar i kapp, så märker jag en uppseendeväckande blodpöl i hallen. Denna undvek jag smidigt genom att ta ett snabbt språng över till högra sidan och sedan slinka förbi mellan hatthyllan och alla skor.

När jag väl var inne så får jag till min förskräckelse se att vid bordet så sitter sju personer av det manliga könet, vara av fyra stycken verkar vara renrakade nazister. Eller i alla fall med samma intellektuella nivå. En person är av asiatiskt ursprung och en annan med lite hiphop-stil och den tredje en man i övre medelåldern, liknande en lodis i bermudashorts verkar vara far till hiphoparen. Bara detta ter sig ganska bisarrt i mina ögon. Men det kommer mer.
Jag inser att om jag skulle sätta mig och bara lugnt vara med i samtalet så skulle jag inte gå levande därifrån, så jag är inte dummare än att jag tar i hand och hälsar artigt för att hålla mig på god fot med alla. Allt detta medan man hör vitmaktmusik i högtalarna.

Jag skyndar mig, efter hälsningsfrasen, ut på verandan för att luska ut hur jag enklast skulle komma därifrån. Just när jag satt mig i träsoffan så vinglar de fyra välpolerade skinnbulorna ut och slår sig påpassligt ner brevid mig, två på varje sida. Jag blir nervös, och inte så lite heller, så jag öppnar upp en öl och tömmer i mig samtidigt som det känns som om jag röker tre cigaretter åt gången för att dämpa min nervositet.

"Va hetteru sa ru?" fick jag skriket i örat, samtidigt som jag kände ett salivregn på halsen, högst otrevligt vill jag lägga till.

Jag stammade fram mitt namn under ett par sekunder.

"Ska vi spöa han?", skrek det från andra sidan.
Jag hajade till och blev helt stel. Till slut framgick det att det var bara ett skämt och jag skrattade med precis som om jag förstått från början.

Plötsligt hör jag att ur högtalarna strömmar "na na na na na..... Snoop Dog!" och alla fyra fyra skinnbollarna jublar i kör:
"Den här är ju skiiiitbra!".
I och med detta så blev allt för bisarrt för min smak.
Nu följer en rad genomgångar i hur man spöar invandrare, slåss korrekt i allmänhet, super rätt, med mera.
Jag bara nickar och håller med för att inte åka på spö.
De visar tandmärken på knogarna, tatueringar, med mera.
Min nervositet försvinner för en stund när två av nassarna plötsligt försvinner från platsen.

Jag pustar ut och stjälper i mig sista slurken i sista ölen, tar en cigarett till också den sista, och försöker smälta allt. Jag är fortfarande i chockstadiet när han som har festen hiphopkillen kommer ut i godan ro, vinglande till höger och vänster. Efter honom kommer hans far, som tydligen är finsk. Fadern får en tillsägelse om att han ska gå in för att sonen tycker det är pinsamt att fadern är full som fan ursäkta rörigheten. Då ser jag till min förskräckelse hur far och son rycker ihop i ett slagsmål utan dess like, knytnävar flyger, glåpord haglar och sparkar utdelas. Efter en stund hamnar de på marken och tre personer bryter isär slagskämparna, men de ger sig inte. Det hela slutar med att pappan står och skriker på finlandssvenska att sonen inte har rätt att bära hans efternamn.

På tåget hem sitter jag fortfarande och chockas mer och mer över det som hände kvällen innan. Det var som att vakna ur en mardröm och sedan börja tänka tillbaka på hur sjukt och konstigt allt var egentligen. Till slut började jag bara att skratta åt allting.

Idioti slutar aldrig att förvåna...

När jag sedan skulle byta tåg i Hallsberg så var det som om jag klev in i en annan dimension. Jag var den enda som klev av, och det fanns ingen annan på stationen heller. Jag gick in på ett café som ligger vid stationen, ingen där heller. Jag plingade på den lilla pittoreska ringklockan i ca 5 min oavbrutet och ingen kom. Jag tog en kopp kaffe och gick för att läsa tidningen. Jag sitter där i ca en halvtimme, ingen kommer. Jag går ut igen.

Tittar till höger och tittar till vänster, inte en kotte. Jag tänkte för mig själv: Kan det vara så att jag har kommit in i ytterliggare en sann mardröm och snart kommer jag få höra: "Va hetteru sa ru?" dånande i mina öron. Med denna besatta tanke hängande över mig knatade jag långsamt till en bnänk och slog mig ner och kände mig nerslagen. Då ser jag till min stora förvåning att nån har dumpat en hel pall med Sourze pocket böcker några meter därifrån jag sitter. Hmm... tänkte jag: Om det ändå bara är jag som lever så kan jag lika gärna ta ett ex. Sen satt jag och småfnissade till tåget kom och jag kunde påbörja min resa tillbaka till verkligheten.

Av Axel Dahlin 06 mar 2002 11:52