Westessons 100 favoritfilmer: nr 60

Det här kommer säkert att reta någon, men ända sen jag och en god vän ägnade en natt åt att oavbrutet spola tillbaka scenen med golfbilen, hjärtmedicinen och den löjliga mössan, har "Falling down" haft en bekväm plats i min hjärtkammare. Jag var nitton då och såg ännu världen i svart och vitt, där svart påfallande ofta var blårött med vita stjärnor och ränder. En så explosiv kritik mot den store Satan i väst lyckades aldrig den svenska proggrörelsen eller den sovjetiska propagandaapparaten formulera.

Då vägrade jag att inse att "Falling down" faktiskt är en typisk hollywoodproduktion, sett både till produktionssätt och manuskript. Att samme regissör till vardags sysslade med John Grisham-filmatiseringar och Batman-uppföljare kändes otänkbart. För mig var "Falling down" en extremt uppkäftig och provokativ och ifrågasättande film, och sådana måste liksom bara komma från utsidan av systemet.

Hollywood fungerar dock inte så. Hollywood har visserligen under snart hundra år hjälpt till att lansera en massa patriotiska föreställningar och hålla mängder av chauvinism och inskränkthet vid liv, men inte så mycket av politiska som av ekonomiska skäl.

Finns det pengar i rymdskepp, explosioner och vajande Stars & Stripes - well, let´s make it. Finns det å andra sidan pengar i Michael Douglas i Bengt-i-Varuhusetfrisyr som går bärsärkagång på den amerikanska drömmen - well, let´s make that one too. Stålar har inga lojaliteter. "It´s strictly business", som de säger i - hollywoodproduktionen - "Gudfadern".

"Falling down" är alltså inte bara antiamerikansk, den är också löjligt amerikansk. I centrum: uramerikanen, the self made man, vigilanten, hämnaren, the lone ranger, familjeförsörjaren. En klassisk centralgestalt i tusentals westerns och deckare, en man som är beredd att ensam ta till vapen mot skurkarna. I normala fall en reko kille, a real McCoy. I "Falling down" ett wacko, en utbränd nittiotalsman som klivit över gränsen till vansinne.

Dessutom är "Falling down" ganska reaktionär. Den där nittonåringen som var jag slukade den populistiska antigolfargrejen med skalet på och märkte inte alls att filmen påfallande ofta tar Douglas rasism och det-var-bättre-förr-nostalgi i försvar. Dock inte hela tiden; vid ytterligare en okulärbesiktning kan man konstatera att filmen moraliskt rör sig i samma gråzon som all amerikansk motkultur alltid gjort.

Beatnikrörelsen kritiserade det land som skrämde upp häxjakt på kommunister och bombade gulingar i Korea. Men. De kritiserade det land de älskade. Kerouac åkte fram och tillbaka över kontinenten, hit och dit, från New York till San Fran via Denver och tillbaka igen, för att ta in det med hud och porer. Allen Ginsberg bad sitt fosterland "knulla dig själv med din atombomb" i sin dikt "Amerika", men avslutade med ett hoppfullt "även jag sätter min bögaxel mot hjulet och skjuter på".

Parallellt med hippierörelsen verkade Jerry Rubin och Abbie Hoffman och deras LSD-marxistiska yippierörelse, kända för sina spektakulära gataktioner där de nominerade grisar till senaten och kastade dollarsedlar över mäklarna på börshuset. I Jerry Rubins stridsskrift "Snacka inte bara" skriver han i inledningskapitlets andra stycke: "Om jag nånsin skickas till elektriska stolen för mina revolutionära brott, kommer jag att som sista måltid beställa: en hamburgare, pommes frites och en coca cola".

Och alla de filmer som dyker upp vid sextiotalets slut och som kritiserar auktoriteter, krig, patriotism och chauvinism svämmar fullkomligen över av helylleamerikanska artefakter.

Den frihetsdröm som formuleras i "Easy Rider" är den dröm hela landet byggts på, komplett med hyllandet av maskiner och en ständig rörelse.

I "MASH" spelar de hippa axelryckarmilitärerna amerikansk fotboll, i "Gökboet" lär Jack Nicholson Chief Bromden att spela basket.

Oliver Stone har gång på gång gjort hätska utfall mot ett våldsfixerat och konspiratoriskt USA. Själva besattheten och fixeringen vid fosterlandet är dock i sig ett tecken på en besvikelse av en grad bara en sviken älskare kan känna.

Amerikaner älskar Amerika. Och jag kan egentligen inte klandra dem.

Med en film som "Falling down" fördjupas bilden. Där finns inga rätt och fel. Michael Douglas rollfigur slår besinningslöst omkring sig, inte bara mot Överheten som alla amerikaner föraktar utan också mot Småfolket som alla amerikaner idoliserar. Det är inte bara överklasspajaser i rosa golfslacks som utsätts för den hämningslösa vreden, det är också invandrade småföretagare, den gängse stolta symbolen för The American Way.

Det är en film som ställer tonvis med frågor och vägrar att leverera några absoluta svar. För det ska den, trots alla förbehåll, ha all tänkbar heder.

Och en man som tveklöst ska ha all heder är Michael Douglas. Ingen annan stjärna i Hollywoods absoluta bull´s eye väljer kontroversiella projekt med en sån konsekvens. Från att en gång ha producerat "Gökboet" med all dess kritik mot dårhuset USA till att gång på gång ge sig i kast med filmer som konfronterar sexuella neuroser och petar i infekterade könsrollsfrågor "Basic instinct", "Farlig förbindelse", "Skamgrepp", från att gestalta det Onda Kapitalet i Stones "Wall Street" till att spela den Goda Demokraten i Rob Reiners "Presidenten och Miss Wade", från kärnkraftskritiken i "Kinasyndromet" till nyanserandet av knarkfrågorna i senare års "Wonder Boys" och "Traffic".

Ja, jag gillar "Falling down". Jag antar att det sitter ett gäng kulturkoftor där ute och tycker att den är vulgär. I mina ögon kan den omöjligtvis bli vulgärare än den värld den skildrar.

Komplement: föredrar man filmer med positiva budskap och en vänligare Michael Douglas måste jag slå på trumman för den sorgligt missförstådda "Presidenten och Miss Wade". På ytan en sirapssöt romcom, strax under det översta skiktet en lika varmt demokratisk och rappt framförd historia som den fantastiska teveserie den ledde fram till: "Vita huset". Till stråkmusik som icke ska förväxlas med den onyanserade och enögda Independence Day-patriotismen, trummar manusförfattaren Aaron Sorkin in sin tes om Amerika som ett land med alla förutsättningar för demokrati, rättvisa och godhet. Man kan tycka vad man vill om samhällsanalysen, men förhoppningen är svår att polemisera mot.

Av Valdemar Westesson 05 mar 2002 08:58