Westessons 100 favoritfilmer: nr 62

"På drift mot Idaho" är en film av udda figurer om udda figurer och antagligen också för udda figurer. Gus van Sant: författare, designer, videoregissör, musiker, fotograf och gay. River Phoenix: underbarn som dog av överdos. Keanu Reeves: ...ja, om inte annat så är han udda som skådespelare, sett till hans uppenbara brist på talang.

Historien: två udda buddies reser amerikansk kultur grundkurs 1A och vänder upp arslet gaykultur grundkurs 1A mot bakgrund av Shakespeares Henrik V kulturkultur grundkurs 1A. Rollbesättningen: Flea från Red Hot Chili Peppers och Udo Kier kultkultur grundkurs 1A.

På samma sätt som Steve Buscemi och Chloë Sevigny i en film signalerar "indie", Ron Jeremy signalerar "porr" och Peter Haber "låt-oss-ta-en-annan-film-älskling", tyder namnet Udo Kier i rollistan på att det här är en - och nu måste jag använda ett av de avskyvärda orden eftersom det inte finns något annat - Kultfilm. Allt ovanstående Udo Kier i bögroll Extremkult.

Allt Udo Kier har tagit i har haft något med queers, vampyrer eller nazister att göra. Han har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av älskaren och narkomanen Rainer Werner Fassbinder, av Andy Warhols knepige adept Paul Morrissey, av den italienska skräckmästaren Dario Argento, av Danmarks neuroskung Lars von Trier.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska "Historien om O", betjänt åt Pamela Anderson i "Barb wire", Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers "End of Days".

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas "Sex"-bok och han har brottats med ruttna inälvor i Witches In Process-filmen "Mark of the Devil", totalförbjuden i 31 länder.

Han har gjort Marlboro-sponsrade filmen "Broken Cookies" om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.

Det är för övrigt Gus van Sant också. Och hans filmer. De är fullkomligt överbelamrade med hänvisningar, referenser och allusioner till amerikansk och europeisk popkultur från de sista fyrahundra åren.

Än gör han en ruta-för-ruta-remake av psykopatfilmens Rosettesten "Psycho", där han till och med petar in sig själv i samma statistroll som Hitchcock, än gör han "Finding Forrester" där Sean Connerys författare är direkt modellerad på den tokhemlige J.D. Salinger, mannen bakom alla generationers generationsroman "Räddaren i nöden".

Än viker han roller åt alla hippiesyskonen Phoenix, än producerar han "Kids" av 19-årige Harmony Korine och 45-årige Larry Clark, än låter han skräpkulturens främste fanbärare Kevin Smith och hans Wiev Askew-bolag producera "Good Will Hunting".

Än ber han Buck Henry, som en gång i tiden skrev "Mandomsprovet" och "Moment 22" för Mike Nichols, att skriva manus till "Till varje pris", än låter han samme Henry, som spelat i Milos Forman- och Robert Altman-filmer, medverka i "Till varje pris" och "Even cowgirls get the blues".

Och än ger han fritt spelutrymme åt alla alternativmäns guru, förebild och andlige farfarsfar William S Burroughs, "Naked Lunch"-författaren som råkade skjuta ihjäl sin fru, som sköt horse i femton år och som blev nästan nittio bast. Omhuldad och dyrkad av såväl sina yngre beatkollegor Jack Kerouac och Allen Ginsberg som van Sant gjorde kortdiktfilmen "Ballad of the Skeltons" med som senare tiders alternativmän Kurt Cobain och Gus van Sant som båda gjorde skivor med honom.

Att sen hans kreativitet tagit en solklar riktning neråt efter "På drift mot Idaho" - att göra samma film som Hitchock en gång till känns bara halvfräscht, och att med "Finding Forrester" upprepa hela upplägget till "Good Will Hunting" luktar riktigt mögligt - kan vi lämna därhän. Det har större pojkar och originellare flickor än han också råkat ut för.

För en kalenderbitare som undertecknad, som kan ägna dagar utan mat och sömn åt att dra linjer mellan perioder i kulturhistorien, är figurer som van Sant själva livsluften.

Komplement: van Sants öga och hjärta för avvikande tar sig tydligast uttryck i den ömsinta skildringen av bögprostituerade och narkoleptiker i "På drift mot Idaho", men också "Drugstore cowboy" 1989 och dess skildring av proffsknarkare har stora ögonblick.

Av Valdemar Westesson 03 mar 2002 13:24