Westessons 100 favoritfilmer: nr 68

En av de många storheterna med "Seinfeld" var att den gång på gång formulerade en neurotisk olust inför diverse mänskligt-kulturella uttryck. För mig är det en ytterst blandad upplevelse att se stackars Jerry luras att bära en "puffy" piratskjorta i direktsänd teve. Det är en krypande känsla av obehag inför fenomen som inte dödar någon och inte ställer till skada för någon, men som är... outsägligt löjliga. Jag förstår verkligen Jerrys spontana motstånd när Elaine vill dra med honom på en Mel Tormé-konsert - det ÄR något vämjeligt och pinsamt över, "you know, men singing".

Jag känner det samma inför kostymfilm. Det är fysiskt jobbigt att se män i vitpudrade peruker prata blankvers. Jag har sällan stått pall för en hel Shakespeare- eller Austen- eller Brontë- och absolut ingen Moberg-filmatisering.

Det är film när den är som mest statisk, högtravande och motbjudande: virtuost och vackert kameraarbete, undersköna panoramabilder, omsorgsfullt utarbetade miljöer och en förlamande livlöshet.

Det är som om regissörerna inte vågar röra kameran av rädsla för att få med nåt ohistoriskt i bilden.

Det är som om världens samlade regissörskader har fått för sig att folk inte pratade förr i tiden, inte åt, inte sket och knappt rörde på sig.

Allra värst är det förstås på svenska; vem är det som känner detta perversa behov av att ständigt se Rolf Lassgård i tights? Det är grått och eländigt och teatersmåländskt och jag kan inte reagera på annat vis än att distansera mig. "Pelle Erövraren" ger mig samma rysningar som hötorgsmålningar av gråtande barn, sen må Max von Sydow göra sitt livs prestation hur mycket han vill.

Fast i ärlighetens namn är det inte bättre med breda historiska dramer på engelska heller, även om amerikanerna inte är lika sjukligt fixerade vid smuts och löss. Istället har de ju denna underliga vana att alltid bryta den illusion man byggt upp för dyra pengar, genom att låta romerska kejsare och gladiatorer prata engelska. Det är visserligen intressant ur en helt ofrivillig och oavsedd synvinkel; jämförelserna mellan den romerska svärdimperialismen och den anglosaxiska kulturimperialismen blir som upplagda på fat. Fast romarna lät faktiskt sina ockuperade länder behålla folkspråket - enligt många historiker blev det också dess fall.

"Amadeus" är ett av få undantag. I det fallet tar jag tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Inte för att jag förblindas av prakten från kejsarpalatsen och inte för att jag imponeras av att man spelar Mozart-operor i autentiska teaterlokaler, utan för att den så tydligt kretsar kring en allmänmänsklig konflikt - geniet kontra medelmåttan - och sätter en god historia framför en korrekt historieskrivning.

* * *

Den stora konsten drivs främst av två motorer: frustration och hämndbegär. "Amadeus" var Milos Formans stora revansch. Inte i filmvärlden, där var han dyrkad och aktad efter succéerna "Gökboet" och "Hair" och åtminstone respekterad för halvfloppen "Ragtime". Formans triumfatoriska återtåg gick istället genom det gråa stalinistiska Tjeckoslovakien som kallat honom landsförrädare när han aldrig återvänt efter sin första resa till USA.

För Forman var det en självklarhet att Peter Schaffers bejublade pjäs skulle filmatiseras i Prag. Dels av historiska skäl - en del av handlingen utspelar sig där - och dels av praktiska - mycket av den uråldriga bebyggelsen stod kvar - men säkert främst av personliga. Nu skulle den store Stjärnregissören och Oscarsvinnaren gå eriksgata i det land han inte besökt på över femton år, den värld som fostrat och danat honom, den miljö som trots allt var hans hem. Nu skulle han dricka vodka med vännerna som blivit kvar när järnridån fallit tungt över gränsen efter de plötsliga strimmorna ljus under Pragvåren 68.

Det blev också så. Filmandet av "Amadeus" var en jättehändelse i ett fattigt och förtryckt land. Regeringen gav sitt tillstånd eftersom de var i skriande behov av hårdvaluta, och varenda liten tjeckisk luffare ställde upp med vad de kunde. Gator spärrades av, teatrar restaurerades, kostymer syddes, scenografier målades, statister kläddes upp.

En enda notis publicerades om tillställningen i tjeckiska tidningar; en lokaltidning rapporterade på två rader om att den lokala verkstad som sytt hattar till inspelningen hade uppfyllt den statliga produktionsplanen. Redaktören för tidningen fick sedermera foten för att ha spritt subversiv desinformation.

Konstant skuggad av säkerhetstjänsten - hans privatchaufför erkände öppet att han var agent - och för säkerhets skull alltid omgiven av vänner så ingen skulle kunna plantera något bland hans pinaler, jagade Forman runt i en utmärglad stad och skapade film. Hela tiden satte Huseks lakejer käppar i hjulen och hela tiden tvingades filmteamet genomskåda rökridåerna.

När man ville använda ärkebiskopen Tomáseks palats, lät man från diffust håll hälsa att "kardinalen anser all film vara ett djävulens instrument". Forman sökte upp kardinalen personligen, som blev förbluffad över att ha påståtts säga detta och sa rakt ut till Forman: "Förstår ni vad jag har stått ut med de sista trettio åren?" Tomásek dyrkade Mozart och upplät gladeligen sitt slott.

Så amerikanska konstnärssjälar slingrade sig runt ett repressivt system för att kunna göra en film om hur en österrikisk konstnärssjäl tvåhundra år tidigare slingrat sig runt ett represivt system för att kunna göra den musik han önskade. Jag förutsätter att det säger något om hur historien upprepar sig, men jag är inte man att formulera det.

* * *

Kuriosa: namnet "Amadeus" betyder "älskad av Gud". Det kan vara därför Carolas och Runars son heter det. Det är garanterat därför Peter Schaffers pjäs och filmmanus heter det.

Komplement: på rak arm kommer jag bara på två andra kostymfilmer jag stått ut med. Shekhar Kapurs "Elizabeth" 98 har en dramatik i klass med "Gudfadern" och en tematik som lånat allt av samma film: den sökande eftertänksamma arvtagaren till våldsimperiet som byter sida när tronen blir hennes. Och så Douglas Camfields TV-film "Ivanhoe" 82 förstås, men jag antar att det är av sentimentala skäl. Samt för att jag redan som barn fascinerades av en hjältesaga där hjälten mest ligger och yrar.

Av Valdemar Westesson 26 feb 2002 15:59