Om "att inte böja sig för populasen"

På Kulturnytt i TV den 24 februari intervjuades curatorn för Kiasma i Helsingfors. Kiasma har svårt med ekonomin, folk kommer inte till de visningar av samtidskonst curatorn ordnar. "Folk står kvar på 1850-talet när det gäller konst", yttrade curatorn utan minsta tvekan. "Folk vill se konst som de begriper." Men "Kiasmas curator böjer sig inte för populasen", var reporterns vidare konstaterande. Och yttrandet var inte försett med ironiska eller skämtsamma förtecken. Det var djupt allvar.

Jag känner vrede koka, jag ser rött. Underskatta folks kunskaper - det är så mycket en arbetande människa, kanske familjeförsörjare och förälder måste hinna med idag. Men underskatta inte folks förstånd och känsla!

Ännu för 50 år sedan var det enkelt att beskriva Konsten med stort K - dess roll för människan både som individ och som samhällsbyggare. Konsten med sort K som fortfarande stod nära ett bildningsbegrepp. För den unga socialdemokratin var de lägre klassernas tillträde till kvalitativ konst, musik och litteratur en viktig del av demokratiseringen och moderniseringen av samhället.

Huvud, hand och hjärta! Det goda livet för alla. Att formulera Konstens kraft och möjliga roll i det stora moderniseringsprojektet var enkelt. Att det handlade om uppbrott, frihet och om gemenskap, människovärde, om förbilder - om att sätta både Konsten, Konstnären och Människan med sitt ansvar högt, det är enkelt att se.

Annorlunda är det idag, i våra postmoderna tider. Vad som är konst definieras av de stora konstinstitutionernas företrädare i samverkan med producenterna. Men människors behov - formade av förståndet och känslan, huvudet och hjärtat? Om populasen inte känner behov av Kiasmas utbud - hur löses detta dilemma? Diktatoriskt?

I samma Kulturnytt meddelades att Moderna Museet i Stockholm repat sin ekonomi något genom att Vera Nilsson-utställningen blev en publikframgång. Vilket visar att stockholmspopulasen inte skeppat in sig i något 1850-års Saragassohav med evig stiltje. Vera Nilsson är ett utmärkt exempel på hur ett komplicerat och inte alldeles lättillgängligt måleri genom sin genialitet hittar vägen till människors hjärnor och hjärtan. Till de mångas.

Detta växande avstånd mellan den medialt etablerade samtidskonsten och de vanliga människorna och deras liv - hur var det, hur har det blivit som det är och hur ser en möjlig fortsättning på konstens uppdrag ut? Om detta skriver Lars Vilks utomordentligt tydligt och pedagogiskt och med stor respekt för läsaren i sin bok "Det konstnärliga uppdraget" på Nya Doxas förlag 1999. För den som är intresserad och som inte vill släppa idén om Konstens möjliga samhällsuppdrag. Och som med modernisterna inte vill släppa föreställningen om den moderna konstens unika förmåga att lindra tidens existentiella smärta.

Om det är hopp man har anledning att känna vet jag inte. Några av Vilks viktiga slutreflektioner: Samtidskonstens självfixering - hur konstaktioner blivit alltmer konst för konstvärlden själv, noga dokumenterat av den allestädes närvarande mediaeliten. Hur samtidskonsten bestäms av två drag: att bryta mot det vedertagna, att vara gränsöverskridande. Och att sakna meningsfullhet - att framställa brist på mening i en meningsgivande kontext.

I slutstycket framgår att Vilks i rådande normer och tendenser, trots alla konstvärldens strävanden och formuleringar, inte kan se något överskridande. Och frågan om att framställa det meningslösa mot en meningsbärande kontext - är det inte väl pretentiöst att utgå ifrån att detta skall kännas oumbärligt för vardagsmänniskan? I en tid då de meningsbärande kontexterna blir alltmer sköra och osynliga?

Själv har Lars Vilks som konstnär med sina olagliga hisnande skulpturer vid Kullaberg lyckats med inget mindre än att bli nästintill folkkär. Det känns fint.

Av Lisbeth Thorsén Carlberg 26 feb 2002 17:28