Jag bor i kvarteret Korpen

Eftersom jag ställde mig i bostadskö alldeles för sent, fanns inget annat alternativ än att köpa bostadsrätt.

Medan jag fortfarande gick på gymnasiet började jag leta lägenhet. Mina föräldrar följde ofta med och det var de som fick ta emot mitt oförställda förakt för allt utanför tullarna. De fick höra hur dåligt planerade de flesta lägenheter i förorten var, hur deprimerade lekplatserna var att gå förbi och vilken hemsk uppväxtmiljö för ett barn!, och de fick självklart höra hur oerhört långt det var till stan.

Min avsky för förorten gjorde mina föräldrar ledsna, speciellt eftersom de förstod att det var en kritik mot min egen uppväxt. Och en kritik mot dem själva som bodde, och dessutom verkade trivas i eländet utanför stan. I flera år letade vi efter något som jag kunde tänkas vara nöjd med, men ingenting dög, och allt innanför tullarna var för dyrt för mamma och pappa. De var ju de som på något sätt skulle betala.

Efter några år hade priserna börjat gå upp till den grad att till och med jag förstod att en bostadsrätt i Stockholms innerstad var alldeles för dyr. Men trots detta gav jag inte upp drömmen om att "komma nån vart". Jag var fortfarande fast besluten att bo i stan. Min nödutgång från misären fick helt enkelt bli ett svartkontrakt.

Via en vän kom jag i kontakt med en mäklare. Vi sågs vid Karlaplan. Vi satt i hans Mercedes och pratade om hur det skulle gå till. Han hade en polare som ägde en fastighet någonstans i Årsta. I den fastigheten fick jag ett fejkat förstahandskontrakt på en trea. Den trean skulle jag byta mot en 25 kvadratmeters etta på gärdet. Det skulle kosta mig 110 000 och jag skulle betala 5 000 nu och resten när lägenheten var min. Jag betalade 5 000 och några dagar senare fick jag kontraktet till trean. Resten skulle jag på något sätt låna.

Jag kommer ihåg hur jag nervöst slog numret till bostadsvärden på Gärdet. Jag skulle prata med henne och berätta om bytet. Jag kommer inte ihåg allt vi sa, det mesta har jag förträngt, men hon var misstänksam från början. Hon ställde frågor som jag inte kunde svara på trots att jag ofta hittade på saker medan vi pratade:

- Vem bor i lägenheten nu?
- Eh. en kompis, Love heter han.
- Vad har han för nummer, kan jag få tag på honom?
- Ja, jag har inte numret i huvudet, jag ringer tillbaks.

Vi pratade ett antal gånger. När det blev riktigt jobbigt sa jag exempelvis "det knackar på dörren, jag ringer imorgon" och så tänkte jag ut svar på både ställda frågor och eventuella frågor.

Hon försökte få tag på värden till fastigheten i Årsta utan resultat. Jag tror inte att de någonsin pratade med varann, och kanske var det anledningen till att hon efter mycket velande tillslut bestämde sig för att det inte skulle bli något byte.

Jag förlorade mina 5 000 och gav nog samtidigt upp drömmen om att bo i innerstan. I vintras var jag tvungen att köpa en lägenhet i förorten. En lägenhet i kvarteret Korpen. Det fick mig att fundera på ödet, var det bestämt från början? Är det min lott att förbli misslyckad?

Varje dag sitter jag på bussen och under de tio minuterna det tar att åka till Slussen tänker jag på hur långt det är. Om jag någon gång flyttar till stan vill jag bo på Söder. På Söder bor alla som är lite vänster och jobbar med media eller kultur. Och när jag bor där skall jag tala om förorten med kärlek.

Av Otto Degerman 26 feb 2002 10:10