En vettvilling går lös: jag

Nu är det så att jag är ganska så säker på att ni därute ändå innerst inne vet eller åtminstone tror er veta "vem ni är". Det gör inte jag. Faktum är att jag vet skrämmande lite om mig själv. Jag vet att jag inte trivs med mitt liv, men det är inte poängen med det jag skriver. Poängen är att det är omöjligt för mig att trivas i en värld där jag inte funnit min plats. För jag förstår ingenting trots åtskilliga hårt förvärvade/sumpade akademiska poäng i diverse instutitioner för högre vetande runtom i landet. Jag är fortfarande naken. Jag bär fortfarande min navelsträng runt halsen som ett förbannat kastmärke.

Jag tror att vi skapar vår egen identitet. Att vi mer eller mindre väljer vem vi är, att vi visar upp det som vi vill visa upp. Vissa väljer att bli offer på grund av medlidandet. Andra väljer att trakassera omgivningen för sitt låga självförtroendes skull. Ytterligare andra presterar mer och mer... hela tiden. Rädda. Besinningslöst rädda för att någon ska genomskåda deras inre tomhet. Jag presterar inget men jag förstår deras rädsla för den är min egen.

Jag skrämmer mig själv rätt hårt varje natt. Jag kan inte sova. Jag funderar över mitt usla liv och låga självförtroende. Jag ältar. Jag har dåligt samvete för att jag inte arbetar, inte utnyttjar mina förmodade gåvor, inte är nyttig för samhället, faktum är att jag är helt alltigenom onyttig, snarast en belastning. Barlast. Ingen vill ha mig, liksom. Vill de det, så är det deras problem. De förstår inte sitt eget bästa. Liksom jag förstår de inget alls.

När jag ligger där i mörkret funderar jag över hur jag lever i ett skymningsland, sjukt isolerad och världsfrånvänd. Jag har alltid haft dessa tendenser. Redan som barn ville jag komma på nya lekar, hitta på nya regler. Magi var fullt möjligt. Det är riterna som styr våra liv... Vi vet bara inte om det ännu. Allt har sitt hemliga liv bakom spegeln. Sitt förklarade ljus.Kanske finns ett parallelluniversum där du och jag är regenter och sätter dagordningen.

Att vara någon är att veta vad man vill och styra sitt liv därefter. Men efter snart 23 år kan jag bara konstatera att jag inte styr rodret i min egen existentiella skuta, jag flyter bara med strömmen.

För idag vill jag vara flummaren i Notre Dame. Nästa dag
en hårt arbetande kontorsjeppe. Dan därefter vill jag bara långsamt förmultna som ett svårt sargat löfte. Några timmar senare svär jag över att jag aldrig varit intressant nog att knarka eller börja skära i handlederna självmordstankar räcker liksom inte långt i sammanhanget. Att dö utan att återfödas är min största mardröm, världens kanske fetaste antiklimax. Jag hann inte med nånting! Starta bordell. Arbeta upp en förmögenhet. Vara svart, asiatisk eller etniskt annorlunda en vit person. Vara kvinna. Vara normal. Äga skjutvapen. Dö. Döda. Bli enormt, groteskt öevrviktig. Få Nobelpriset i fysik. Bli dödad av en alien i yttre rymden. Att inse fasan i denna förlust är mig övermäktig.

Världen har så mycket att erbjuda. Så många karaktärer.
Jag har provat att vara några av dem i några sekunder, minuter, timmar... försökt greppa en verklighet jag inte äger. Försökt få kontroll över min tillvaro. För jag vet ingenting längre. Om man väljer sin tillvaro, varför har jag valt just den här? Varför den här... förgängligheten i psyke, sinnesstämning, värderingar...? Denna outhärdliga flexibilitet och solida stålmur av avvaktande hållningar, den här mordiska lusten att intellektualisera som förtar själva nöjet av att leva. Som ett jävla teorem smyger jag omkring och hoppas att nån dag bli "normal". Skärpning, dåre! Under tiden har jag ju insett att läget är kritiskt: Prozac here I come!

Mitt problem är att jag är sjukt självupptagen samtidigt som jag inte ens vet vem jag är. På något sätt hänger det här ihop. Idag har jag nån slags teori om det, imorgon en annan. Medan min hund förmultnar långsamt och somnar på den lokala golfbanan ålder för gammal för att leva, mina vänner har all betydligt mer sexfyllda, mindre världsfrånvända liv än jag och nästan alla fullblodsneurotiker står sig slätt i jämförelse med mig. Vissa lever, andra tänker på att leva. Tragiskt, därför sant.

Efter att ha skrivit det här ska jag ut med varhögen
familjens smeknamn för den åldriga hunden och meditera lite mer över min futila existens. Jag hoppas att ni andra gör samma sak nån stjärnklar natt, om inte annat för att få uppleva den där klyschiga stämningen: jaha, här står jag och funderar över vem jag är. Antagligen behöver jag det för jag kommer inte fram till något. Men det gör inget alls
för imorgon tänker jag kapa en färja mot Tallin, bli maffialedare och sända alla irriterande svenska programledare Kaspersen, Sjödin, Öholm med flera som sexslavar i länder långt, långt bort.

Och om inte det funkar så kan jag hitta på något annat. Möjligheterna är oändliga, lika gränslösa som de parallelluniversum som du, jag och med lite ansträngning alla andra kan finna, uppfinna och bevara i sina hjärtans dunkel.

Av Oskar Smulski 26 feb 2002 09:13