Westessons 100 favoritfilmer: nr 70

Bob Rafelson var en kaxig jävel. Inom branschen är han känd för att han en gång lär ha gett Sven Nykvist, Bergmans hovfotograf och en av världens mest respekterade kameramän, en lektion i ljussättning. Sagan om hans liv och karriär har också fått en sens moral värdig Aisopos: högmod går före fall. Nån som minns "Blood and Wine" häromåret? Eller 1992 års komedi "Man Trouble"? Inte det? Och då ställde ändå Jack Nicholson som alltid upp på en gammal polare.

Som så många andra av Hollywoods undergångssagor tar denna sin början i sextiotalets slut. Rafelson var en cool newyorkjude som tillsammans med sina lika coola schmucks till polare, Bert Schneider och Steve Blauner, bildade det kreativa bolaget BBS nere i änglastaden.

BBS idé påminde om den Beatles haft med Apple, om än i mindre skala och med en mer professionell attityd Schneiders far var big shot på Columbia Pictures: att suga upp unga talanger i diverse genrer, låta dem utvecklas, skapa en kreativ miljö och föra nytt friskt blod till branschen.

Det var ett bolag i tiden. Mitt i tiden. Exakt i tid. Först revolutionerade de musikbranschen, tevebranschen och filmbranschen - faktiskt - och något senare pumpade den in många sköna gröna dollar i Svarta panter-rörelsen.

Till att börja med skapade de gruppen Monkees, alla skivbolagsgruppers gudfädrar, som prickade in hit efter hit och med tiden fått erkännande också för musiken. Mycket av deras framgång låg i BBS andra genidrag; att skapa en fingerad teveserie om dem där de kunde fullfrontas, en opretentiös och sketchartad sak i samma stil som Richard Lesters Beatles-filmer "A Hard Days Night" och "Help".

När de så var färdiga med detta, letade de upp Hopper och Fonda och gjorde "Easy Rider".

Så här i efterhand vill jag nog påstå att bolagets största bidrag till världskulturen var att odla, gödsla och skörda den spirande talang som grodde i Jack Nicholson. Hos BBS fick Nicholson göra vad han ville - skriva, regissera, spela - och blev ganska snart en av fixstjärnorna i den skådespelargeneration som ännu regerar biodukarna. Rafelson i sin tur utnyttjade honom för sina syftens skull, och experimenterade bland annat med att låta pulsen i Nicholsons spel styras av olika stora mängder cannabisintag.

Den pompöse Rafelson kom ganska snart på att hans talang inte var att driva fram andra talanger; hans talang var att berätta historier. Exakt var han fått den idén ifrån förtäljer inte historien; hans tidiga filmerfarenheter, några avsnitt av Monkees och den spejsade Monkees-filmen "Head" med Jack Nicholson-manus, tyder inte på någon stark inre vision, och han gav inte sig själv tid och ork att skriva manus utan satte istället sin vaga idé i händerna på en Carole Eastman. Fast han stod förstås med som författare i eftertexterna.

Det är fascinerande att "Five Easy Pieces" är skriven av en kvinna. Visserligen har det silats genom en omnipotent mans temperament, men också själva grundstoryn - om den bittre och cyniske medelklasspianisten som driver från kroppsarbete till kroppsarbete och lämnar sina enfaldiga kvinnor längs vägen - är starkt manscentrerad.

Då verkar visserligen inte Carole Eastman ha varit som andra kvinnor, eller andra människor. Rejält folkskygg, lämnade aldrig Los Angeles, åkte aldrig bil med andra, åt inte, kedjerökte och hade omvittnat gott öra för arbetarlingo. Efter att ha fått uppdraget och checken från Rafelson sågs de inte på många år; under själva manusarbetet ville hon inte bli "nerfläckad" av någon regissörs simpla idéer, och något senare blev de ovänner när Rafelson satte sitt namn jämte hennes på creditlistan. Så småningom slöt de fred igen och Eastman skrev Rafelsons "Man Trouble" en halv generation senare. Den gången stod hon som ensam författare.

"Five Easy Pieces" blev en stor kommersiell framgång på sin tid och i sitt hemland. Vilket antagligen säger ännu mer om tidens öppenhet än den stora succén för "Easy Rider". På ett plan är de bägge filmerna ganska lika; de är klart anti-auktoritära och karaktärsdrivna, de vägrar att berätta en historia utan beskriver istället sökande och resande, och de har djupt pessimistiska slut.

Men där den berömda "we blew it"-finalen i "Easy Rider" i alla fall väcker publikens vrede och kampglöd, lämnar oss "Five Easy Pieces" vid en öde bensinmack i väntan på ingenting. Och där "Easy Rider" flirtar med pikanta företeelser i tiden - hippiekollektiv och gatufester - kretsar "Five Easy Pieces" kring så oglamourösa företeelser som oljeborrning och klassisk pianomusik.

Det kan förstås ha att göra med att det är en bra film, som faktiskt griper en trots den air av meningslöshet och självdestruktivitet den frammanar. En nertonad Jack Nicholson är ändå Jack Nicholson, och det är oemotståndligt när han väsande sprider bitterheter - "I move around a lot, not because I´m looking for anything really, but ´cause I´m getting away from things that get bad if I stay" - och förolämpningar - "if you play that record one more time I´m gonna melt it down into hairspray" - omkring sig.

Komplement: en annan glömd regissör och en annan glömd film med samma lysande skådespelare, är Hal Ashby och "The Last Detail" från 1973 ej att förväxla med Dennis Hoppers "The Last Movie" eller Peter Bogdanovichs "The Last Picture Show" från samma apokalyptiska era. Här är Jack Nicholson sjöman med uppmärksammad grov jargong, på uppdrag att hämta hem en dömd fånge. Ett evigt förflyttande och male bonding - två av tidens mest exploaterade teman. "Five Easy Pieces" finns på svensk DVD, "The Last Detail" brukar gå mycket mycket sent på trean.

Av Valdemar Westesson 25 feb 2002 17:30