En språkfascists bekännelse

På samma sätt blir jag arg och kan inte läsa en text ordentligt om det är för mycket stavfel och grammatiska fel i den.

Jag vet att jag är en fascist, jag kan aldrig låta bli att påpeka för folk vilka fel de gjort i sina texter. Det är också en mycket hård värld för en stackars språkfascist att framleva sina dagar i. Språkförbistringen har gått alldeles åt helvete för långt och snart kommer väl särskrivningarna krypa in i vår litteratur, tillsammans med talspråksuttrycken "våran", "eran", "dom". Ångest.

För att demonstrera hur jobbigt det kan vara, presenterar jag härmed: en dag i en språkfascists liv. Jag vaknar. Jag äter frukost. På syltburken står det "Hallon Sylt". Va? Hallon Sylt? Det heter ju för fan hallonsylt! Särskrivningsångest. Vill ringa till syltfabriken och klaga men jag orkar inte. Det är för mycket särskrivningar runt mig hela tiden, överallt. Jag går till skolan, går på lektion, läraren skriver upp saker på tavlan. Fel fel fel överallt. Mina lärare kan inte stava. Äter lunch. På menyn: "kött bular med stuva makaron. Mungo bön gryta purjo pure." Aaaaaaaaah. Fetångest. Äter monotont "min bule av kött" och tar bussen hem. Går och lägger mig för att slippa hela världens stavningsproblem. Vaknar och mår dåligt, sätter mig framför datorn. Redigerar lite texter på Elakpistol. Det känns så skönt att få radera de hemska stavfelen och få korrigera, korrigera tills texten är helt ren och fin. Det är som i Ajaxreklamen när kvinnan drar med disktrasan över spisen och det blir alldeles glänsande rent. Ååååh. Lycka.

Sen går jag in på Sourze. Och läser. Och ångesten återvänder. Annvänder. Dumbrukar. Dom, våran, sammhälle. Felkommatering, stavfel, grammatiska fel, allt är fel. Jag står inte ut, jag kan inte se texternas möjliga briljans bakom alla dessa inkorrekta monster som hugger mot mig från skärmen. Jag orkar inte.

Jag vet att ni kommer tycka att jag är patetisk och petig. Men jag tycker ju också att språkets gränser borde tänjas, ja rent av penetreras för att släppa in vågor av olika nya slags kreativt skrivande. Men det måste göras med stil och elegans, behärskas och klaras av. Inte användas för att man inte har lärt sig att stava. Och jag är medveten om att det finns någonting som heter dyslexi. Men jag betvivlar att alla de brott mot stavningsreglerna jag ser varje dag begås av dyslektiska poeter med experimentlusta.

Jag önskar att jag inte kunde stava. Jag önskar att jag kunde strunta i det och bara leva mitt liv normalt. Jag är en kontrollerande perfektionistisk språkfascist och hela världen borde ha fått IG i svenska.

Det är natt. Jag går och lägger mig. Väcks fem minuter senare av ett SMS:

"gnatt då vi sz imårrån på klektonen psspuss GLöm intmintröja e d snäll."

Av Kee Leong 25 feb 2002 09:34