Westessons 100 favoritfilmer: nr 75

"Bringing out the dead" blev negligerad av biopubliken när den kom, ganska snart hänvisad till filmstudios och "sevärd film"-hyllor och sällan nämnd av kritiker. Ändå är det ett av Scorseses mest helgjutna verk, där han förenar alla sina teman och nojor med varje aspekt av sitt kunnande: sin filmhistoria, sin musikalitet, sin estetik, sin katolicism och sin fixering vid män som inte pallar trycket längre.

På samma sätt som "Casino" några år tidigare, är det den ultimata Scorsesefilmen, och det var kanske också där skon klämde. Kanske visste publiken redan vad Scorsese går för.

Själv vill jag inte ha något annat än det förväntade. Scorsese är betydligt mindre intressant när han ger sig på kostymfilm "Oskuldens tid", filosofifilm "Kundun", remakes "Cape fear", uppföljare "The colour of money" och hädiskt dravel "Kristi sista frestelse", är när han kör runt i full karriär på sin mammas gata, bland snabbpratande italianamericans och män på gränsen till nervsammanbrott, med bagageluckan full av katolskt tvivel och good old rock´n´roll på bilstereon.

Varenda liten filmskolestudent och videobutiksbiträde i nittiotalsgenerationen av amerikanska filmare vill vara Scorsese: Tarantino skriver sina gangsterfilmer direkt ovanpå "Mean streets" och "Maffiabröder", Kevin Smith gjorde med "Dogma" sin egen blasfemiska "...sista frestelse", Coen-brödernas ständiga refererande till filmhistorien refererar ännu mer till Scorseses eklekticism, varenda slackerrulle av Richard Linklater eller Steve Buscemi står i direkt tacksamhetsskuld till Harvey Keitels och Joe Pescis pladdrande hos Scorsese.

Den ende under nittiotalet som verkligen lyckats vara Scorsese är Scorsese själv. De andra har lyckats vara sig själva, vilket väl får sägas vara bra nog. Men de är inte Scorsese.

Den kortväxte astmatiske maniske och in till bristningsgränsen filmsprängde newyorkaren var den siste i sin generation av unga talanger att brejka. Först med "Taxi driver" 1976 var han ett namn att på allvar räkna med. Då hade de flesta av hans vänner och kollegor med skägg - Coppola, Friedkin, Rafelson, Bogdanovich, Hopper - sina minnesvärda filmer bakom sig. Tillsammans med Spielberg och möjligen Lucas är han ensam om att ha förblivit aktiv, och absolut den ende som har hållit fanan högt utan att kompromissa.

* * *

Där "Casino" är "Maffiabröder" en gång till, är "Bringing out the dead" en andra "Taxi driver". Dock ingen trött upprepning, utan en utveckling och uppdatering. Scorsese skäms lika lite som Hemingway eller Woody Allen eller Bukowski eller nån annan gubbsjuk självupptagen jävel för att berätta samma historia en gång till, den som plågar honom på nätterna och driver honom framåt på dagarna, den om människans eviga rop på nåd och hopp om förlåtelse och ständiga lidande.

Nicholas Cages ambulansförare Frank Pierce är lillebror till taxi drivern Travis Bickle, en man som ser mer elände än han orkar bära och som vet att han måste göra något åt det. Travis Bickle rör sig i ett aktivt sjuttiotal och skaffar sig lite vapen för att göra nåt åt saken. Frank Pierce lever i ett uppgivet nittiotal och lägger därför samtlig energi på att säga upp sig. Kvinnogestalterna i de bägge filmerna lånar färg från den katolska föreställningsvärlden: i "Taxi driver" är trettonåriga Jodie Foster hora, i "Bringing out the dead" förekommer jungfrufödsel och Roseanna Arquette bär madonnanamnet Mary.

Återigen är gatorna, the mean streets, spelmiljön. Återigen blickar kameran från förarsätet ut på vinddrivna existenser. Återigen vilar en katolsk kompromisslöshet över framställningen. Och återigen har Paul Shrader skrivit manus.

Den kalvinistiskt uppfostrade Shrader, som inte fick se en film före fyllda arton, är en av de i särklass mest inflytelserika manusförfattarna under de sista tjugofem åren. Som regissör har han vågat experimentera inom Hollywoods ramar, men aldrig fått någon annan hit än halvsuccén "American gigolo" med Richard Gere. Som författare, och då framför allt åt Scorsese, har han skrivit in sig i rullorna med "Tjuren från Bronx" och "Kristi sista frestelse". Han delar främst två saker med Scorsese: filmkunnandet flera av hans essäböcker från sjuttiotalet - där han bland annat resonerar kring film noir - används fortfarande inom den amerikanska filmundervisningen och intresset för män på glid.

* * *

Scorsese är antagligen världens nu levande mest yrkesskickliga regissör. Det finns ingen aspekt av filmberättande han inte har örnkoll på; antagligen har han bestämda åsikter om vilket plektrum som duger bäst i soundtrackssolona och hur cateringfirman ska tillreda canneolin.

Hans ständiga klippare Thelma Shoonmaker, som varit med honom ända sen "Who´s that knocking at my door?" 1968, vittnar själv om att allt hon kan har Scorsese lärt henne han introducerade till och med henne för sin blivande make. Och manuskripten till flera av sina bästa filmer, "Mean streets", "Maffiabröder" och "Casino", har Scorsese skrivit själv.

Att han själv inte sköter det mesta av författandet och klippandet, är helt avhängigt av en oavbruten rastlöshet. Han har fullt upp med att klippa ihop filmhistoriska teveserier, producera Spike Lee-film, gästagera i vänners filmer och titta på någon av filmerna i sitt privata arkiv - där han har folk heltidsanställda att spela in film från teve och sköta projektorer - för att ha tid att hänge sig åt också den delen av filmskapandet. Hans inflytande på slutresultatet är ändå lite drygt hundraprocentigt.

På en enda, men inte helt oväsentlig, punkt brister "Bringing out the dead": huvudrollen. Där De Niros karisma och star quality är odiskutabel, är Nicholas Cages popularitet hos i övrigt kloka och begåvade regissörer helt obegriplig. Vad är det för sexigt med de där läskiga skogssniglarna till ögonbryn, ständigt ställda på tio i två? Vari ligger utstrålningen i kutrygg? Var finns över huvud taget skådespeleriet hos en figur som bara går runt och gapar?

Komplement: 1973 års "Mean streets" som för övrigt en gång i tiden hette "Dödspolare" på svenska är utgångspunkten för Scorseses hela fortsatta karriär. Till skillnad från flera av hans senare, teveklöst mer helgjutna, filmer i samma miljöer och med samma aktörer, vilar det något lättsamt, inte fullt så ödesmättat, över "Mean streets". Där senare filmer är mastiga trerättersmiddagar att smälta med hela kroppen, är "Mean streets" en aperitif som ger mersmak.

Av Valdemar Westesson 22 feb 2002 16:10