Westessons 100 favoritfilmer: nr 74

Den bedrövlige svenske komikern Jan Sigurd gjorde en gång en föreställning om sitt förhållande till Groucho Marx, där han lade ut texten kring sitt påstådda judekomplex. I tonåren hade han insett att samtliga hans idoler var av semitisk börd; förutom bröderna Marx, Woody Allen, Lenny Bruce, Mort Sahl bortglömd samhällskommenterande ståuppkomiker, Mel Brooks, Jerry Lewis, Marty Feldman, Tom Lehrer och Danny Kaye.

Jag kan helt relatera till Sigurd, och kan dessutom på rak arm komplettera listan med Elliott Gould, Dustin Hoffman och Jerry Seinfeld. Det finns få traditioner som fascinerar mig mer än den komplexa, motsägelsefulla - ateistiska - judiska kulturen.

En som däremot inte särskilt gärna vill vara jude är Steven Allen Koningsberg, mer känd som Woody Allen, själva sinnebilden för den neurotiska newyork-judiska intellektualismen och slagfärdigheten.

Gång på gång vädrar han sin skepsis gentemot den religion som uppfostrat honom till ateist; i "Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om" låter han en rabbin leva ut sexfantasin att bli piskad medan hans fru äter fläsk, i "Annie Hall" slår han ihop den judiska högertidningen "Dissent" med den judiska vänstertidningen "Commentary" till "Dysentery", och i "Harry bit för bit" låter han sitt alter ego anklagas för judiskt självhat av sin ortodoxa syster, svåger och exfru.

Och i "Hannah och hennes systrar" går hans rollfigur Mickey igenom en livskris, där vilken religion som helst - katolicism eller Hare Krishna - känns intressantare än det judiska arvet.

I övrigt låter han sin film röra sig bland WASP-människor, vilket tyvärr inte står för We Are Satan´s People, utan White Anglo-Saxon Protestants. Det är in i deras mondäna värld Woody Allen och hans lätt kamouflerade rollfigurer hela tiden strävar; i den manliga judiska frigörelsementaliteten finns det inget mer eftersträvansvärt än att gifta sig med en "shiksa", en gojim, en icke-judinna, allt för att slipa löpa risken att gifta sig med sin "yiddische mama". Därför hookar Alvy Singer upp med Annie Hall, liksom Woody Allen gjorde med Diane Keaton i den förvirrande lika verkligheten.

I den judiska traditionen pratar man mycket om just judiskt självhat, och Woody Allen hör till dem som upprepade gånger varit måltavla för sina ortodoxa bröders och systrars missnöje. I hans fall ligger det dock helt i linje med hans övriga person: han är ju inte bara skeptisk till sin kultur, utan också till sitt liv och sig själv. Hans första självbiografiska film, "Annie Hall" 75, hade det talande arbetsnamnet "Anhedonia", som i anhedonism, oförmågan att känna uppskattning och glädje.

Konsekvent genom sin karriär har Woody Allen varit missnöjd med det han gjort, från de bejublade ståuppframträdena under sextiotalet via de älskade tidiga komedierna över de mer seriösa romantiska komedierna som blev hans särmärke till alla utflykter i andra genrer och uttrycksformer.

Särskilt illa har han tyckt om det om någon annan uttryckt sin uppskattning. De enda filmer han försvarar är de som hatats av kritiken och/eller ratats av publiken; de strikt formbundna allvarsamma kammarspelen "Interiors", "September" och "En annan kvinna", den aggressiva felliniinspirerade "Stardust memories" och filmen-om-film "Kairos röda ros".

"Hannah och hennes systrar" var en formidabel succé på biograferna 1986. Det var ett av "den gamle Woodys" många återtåg och en av hans många reinkarnationer.

Publiken kände igen komikern Woody i en andraplansroll och föll för charmen och värmen, kritiken kände igen regissören Allen som alltsedan "Annie Hall" och "Manhattan" varit som bäst när han kombinerade sin newyorkromantik med sina tunga europeiska förebilder - här främst dramatiker som Ibsen och Tjechov.

Själv kommenterar Allen filmen: "Jag knöt ihop alla trådar litet för snyggt och prydligt. Jag borde ha arrangerat ett något mindre lyckligt slut än jag gjorde" i Stig Björkmans intervjubok "Woody om Allen".

På mer än ett vis påminner Woody Allen om Martin Scorsese. Faktum är att de har oerhört mycket gemensamt: de är båda cineaster, de är båda newyorkare, de ger sig båda på allehanda genrer, de har båda full kontroll över alla delar av filmprocessen och även marknadsföringen, de är båda extremt produktiva, och de kom båda fram i och präglades av sextiotalets hipphet och sjuttiotalets sexuella frigjordhet. Byt ut Little Italy mot East Side och The Band mot stompjazz, så är det två närbesläktade konstnärssjälar som ju till och med samarbetat - episodfilmen "New York stories" gjordes tillsammans med Coppola 1989.

I likhet med Scorsese är Allen också bäst när han rör sig i hemkvarteren. Allen är aldrig så intressant och aldrig så rolig som när han beskriver det han känner bäst - sig själv.

"Hannah och hennes systrar" är visserligen inte lika egocentrerad som de tidiga komedierna, "Annie Hall" eller "Stardust memories", men den rör sig lik förbannat i de miljöer Allen känner bäst.

Ingmar Bergman, Allens stora idol och förebild i livet, har många gånger pratat om konstnären som en vampyr, som suger ut sina närmsta på stoff till sina verk, ett ämne som Allen också berör i särskilt "Harry bit för bit". I "Hannah och hennes systrar" är det Mia Farrows, hans f.d. älskarinna och numera svärmor, autentiska skådespelarfamilj som fått ge inspiration åt Farrows karaktär Hannahs skådespelarfamilj.

Över huvud taget är det en uppvisning i alleniana. Skådespelare vi känner igen från Woody Allen-filmer Mia Farrow, Dianne Wiest, Julie Kavner blandas med skådespelare från Woody Allens favoritfilmer Max von Sydow, allenska favoritämnen döden, Guds existens, sexuella oförmågor, relationsproblematik delar plats med allenska favorithatobjekt teve medan allenska favoritmiljöer explicit uppvisade av arkitekten, Sam Waterston bildar relief, allt silat genom tankegodset hos allenska favoritförebilder Tjechov skrev ju också om "tre systrar". Dessutom ackompanjerat av tradig femtiotalsjazz.

Det är ångest, det är neuroser, det är familjer som krackelerar, det är kokain och alkohol och det är oavbrutet underhållande och hjärtevärmande.

Och helt förnekar inte den gode Allen sin judiska kulturs goda sidor; vad som får Mickey att till slut rycka upp sig ur sitt elände är judebröderna Marx "Duck soup".

Komplement: "Små och stora brott" 89 är också ett ensembledrama, liksom "Hannah och hennes systrar" närmast med romankaraktär. Dramatiken rör sig här runt dystrare motiv, mord, självmord och misslyckande, men Woody Allens egen roll väger upp den riktigt pessimistiska sidan av historien och gör filmen kontrastrik och djupt engagerande. Vid närmare eftertanke hade den lika gärna kunnat inta sjuttiofjärdeplatsen.

Av Valdemar Westesson 22 feb 2002 17:33