Jag älskade USA

Precis som Martin Jern har jag förstahandsfarenhet av USA, jag flyttade också dit 1991, jag har gått i skolan där och jag har svurit trohetseden till landet varje dag i tre år av mitt liv. Vi var tvungna att göra det. USA är ett land där man tvingar förstaklassare att rabbla: ″I pledge alleigance to the flag of the United States of America; and to the republic of which it stands; one nation, under God, indivisible, with liberty and justice for all.″, långt innan de ens kan förstå vad orden betyder. Man ska älska USA, USA älskar sig själva.

Att flytta från ett land till ett annat är ett helvete. Det finns alltför många små, kulturella skillnader för att en person ska kunna förstå och anpassa sig till dem på kort tid. Barn klarar sig rätt bra så länge de inte har hunnit börja skolan, men så fort de har kommit ovanför lågstadiet bör man stanna kvar i det land man befinner sig; en uppmaning och ett råd till alla föräldrar, annars riskerar ni att få ungar som är som jag.

USA är ett land där de duktiga belönas, och de duktiga belönas rejält. En av de första dagarna i skolan, årskurs ett, hade vi ett matteprov. Jag råkade ha föräldrar som var väldigt intresserade av att lära sin lilla dotter matematik redan i dagisåldern, så det gick rätt bra för mig. Flytten till USA var dessutom planerad, så jag hade fått engelskaundervisning och förstod rätt bra vad läraren lärde ut. Några dagar efter provet delades klassen in i mattegrupper; det var dåliga gruppen, medelbra gruppen och smarta gruppen. Jag hamnade i smarta gruppen. Eleverna i smarta gruppen fick en svårare mattebok, fick sitta vid ett litet bord i klassrumshörnet och var allmänt kaxiga mot eleverna i den dåliga mattegruppen.

I dessa grupper fick vi vara kvar i resten av året. Klassificerade, belönade, bekräftade eller förnedrade, baserat på ett prov vi gjorde allra första dagen.

Eleverna i den smarta mattegruppen fick dessutom göra ytterligare ett prov, AG-provet. AG, Academically Gifted De elever som var Begåvade fick gå ifrån klassen en gång i veckan och ha specialrolig undervisning med en speciallärare, just för att de var så begåvade. Elitism så det står upp i halsen på mig, men när jag var där mådde jag knappast dåligt av det, det var ju jag som blev belönad.

Självklart fick vi betyg från första klass, och på betygen stod inte bara om vi fick A, B eller C, i kärnämnnena engelska, läsning och matematik fick vi dessutom en kurva på hur bra vi låg till i jämförelse med snittet. Elever som fått alla A i betyg fick komma upp inför klassen på avslutningsdagen och fick ett stort häfte med rabatter och gratiserbjudanden från lokala företag. Det skulle fungera som en morot ungefär, för att främja duktiga elever. Och självklart som reklam för företagen i fråga.

USA är ett land där min tvååriga lillasyster, som vägrade ha på sig bikiniöverdelen på stranden, väckte våldsamt ramaskri eftersom hon ″visade brösten″. USA är ett land där man hamnar hos skolpsykologen för att man lekte att man lekte krig med pojkarna. Det var osunt att låtsas att man hade pistoler, speciellt för en flicka. Ändå skjuter de sönder varann.

Man fick aldrig leka utan att en lärare ständigt stod och såg på; ramlade man och slog sig kunde man stämma skolan. En pojke som bråkade med en kompis och gick hem från skolan på lunchen fick tre polisbilar och en helikopter efter sig. De tog honom på golfbanan som separerade skolan från huset där han bodde.

Jag har bara redovisat detaljer från lågstadiet eftersom lågstadiet var den tid jag tillbringade i landet, men likväl har jag fått ta del av den mentalitet som genomsyrar det. Jag känner amerikaner, vissa är trevliga, andra är inte det. Inga är galningar, men alla är annorlunda än svenskar. Precis som Martin Jern har jag en otrolig sympati för invandrare. Se på kulturer som ett isberg, det är bara toppen som syns.

I USA talar man högt. Speciellt om sin framgång. I USA är de lyckade lyckade och de misslyckade dumma i huvudet. Att komma tillbaks till Sverige som amerikaunge var ett helvete. I Sverige skriver man inte bäst på alla prov utan straff. Jag blev mobbad. Jag blev arg. Jag tyckte att Sverige var ett korkat sosseland där jantelagen styrde och de duktiga blev straffade. Jag ville avrätta fångar. Jag tyckte att Carl Bildt var en trevlig typ. Jag längtade tillbaks, jag älskade USA.

Saker förändras. I mitt fall väcktes förändringen när jag skulle börja gymnasiet. Som den fjortiselitist jag var valde jag självklart en friskola. Och inte bara en friskola, utan Friskolan, den med högst intagningspoäng i hela Sverige. När man inte har något liv, men dock föräldrar som alltid hjälper en med läxorna är det inte svårt att få 320 poäng.

Matteprovet jag gjorde första dagen i skolan i USA sa ingenting om min intelligens eller begåvning. Den sa något om mina föräldrars möjlighet att lära ut. Lika litet säger mina betyg någonting om mig idag.

Mitt i Stockholm har vi ett USA i miniatyr. Här får man plötsligt prata om alla sina MVG, man tycker om Bush men inte fångar. Vi gillar USA, vi ska gå på College i USA, och dessutom snackar vi engelska halva tiden. Pojkarna sportar och flickorna bantar, alla är bäst, bäst, bäst och allihopa tilhör vi Sveriges elit, elit, elit. Enligt oss själva, iallafall.

Jag blir bara äcklad. Jag har sett det förut. Men jag har samtidigt sett vad det leder till, intryck som man inte tar åt sig förrän efteråt.

Då såg jag inte flickan i min klass som kom till skolan i en tröja tillverkad av en sönderklippt säck. Detta i ett Västland, mina vänner. Jag såg inte de oändliga trailer-parksen där de utslagna bodde i husvagnar och jobbade på McDonalds. Jag såg inte religionsfanatismen och den påtvingade patriotismen. Jag såg inte ytligheten, jag såg inte politiken. Jag förstod inte vad tio miljoner oförsäkrade amerikaner innebar. Och framför allt såg jag inte elitismen, just eftersom jag själv hörde till eliten.

Den ser jag först nu, just eftersom jag befinner mig mitt i den. Jag har sett USA, jag har sett Sverige, och sedan ett litet USA igen. Och jag vet vad jag väljer. Jag har blivit en liten flicka på Ung Vänstermöten, utan palestinasjal visserligen, men väl med stark USA-kritik.

Så när moderaterna flinar provokativt och frågar mig om jag någonsin har varit i USA kan jag svara:
- Ja, jag har bott där.

Det är jag iallafall tacksam över.

Av Anna Maria Nilsson 22 feb 2002 15:11