Bussbojkott eller Kenneth - no friend of mine

De senaste veckorna har jag pendlat mellan Uppsala och Stockholm. Har fungerat ganska bra, lite som lotto dock. Vinner du så kommer bussen fram på rätt tid och alla kliver av glada. Förlorar du så har du råkat ta en buss under rusningstid då Stockholmsstads in- och utgångar fullständigt invaderas av antingen morgontrötta förortsinvånare som jobbar i innerstaden eller middagshungriga människor som är på väg hem från jobbet. Då kan det ta en halvtimme extra om du har riktig otur och då lämnar du bussen med en odör av gammalt bussäte och blir irriterad på allt och alla du möter resten av dagen/kvällen.
Men det har funkat trots några missöden. Jag har frivilligt valt att pendla och ångrar mig inte. Att jag skriver att det har fungerat beror på gårdagen hemresa. En resa som fick alla gamla långfärdsbussrese-minnen att vakna till liv igen.

Gårdagens bussresa: Jag tar bussen hem runt 18.00. Jag vet att de flesta slutar sina jobb runt den tiden men för att inte riskera att inte komma hem förrän det är läggdags tar jag den iallafall. Sätter mig bredvid en kvinna som sitter mitt i bussen. Först är allt lugnt. Hon pratar oavbrutet i mobil och smackar center. Det kan jag leva med. I trappan sitter två flickor som inte fått några platser och pratar högljutt om potatisgratäng och mode. Som det brukar vara på en bussresa.

Då plötsligt bryts kvinnans samtal. Asch, då. Hon plockar fram en bok som jag genast antar är någon av de klassiska bussrese-böckerna det vill säga "Vattenmelonen" av Marian Keyes eller "Sprängaren" av Liza Marklund. Öppnar den förstrött, ångrar sig och somnar på två sekunder. Frid och fröjd tills...

Den första snarkningen är ganska diskret. Den andra också. Inte den tredje. Högt och tydligt, om aningen snorig näsa - lite grumligt sådär, fortsätter hon sedan systematiskt att mata ut dem med en sekunds mellanrum. En fri värld, inget hon kan hjälpa och förhoppningsvis något hon är medveten om men ändå... Rakt in i mitt öra. Jag vill ta mina båda händer, lägga en på var sida om en hennes ansikte och vrida på det. Bara det, att hålla för näsan känns alldeles för drastiskt.

Rikta ditt huvud åt andra hållet, kvinna! Mitt hår rör sig lika systematiskt som hennes näsa pyser ut luften. Snarkningarna ekar i mitt huvud, det trots att jag tagit till det gammla tricket walkman med stora hörlurar. Pigg, mätt och inte kissnödig skulle jag kunna tolerera det här, med tanke på alla gånger mitt sömniga huvud ramlat ner på bussgrannens axel. Men inte nu. För trött för att orka väcka, tveksam till om det skulle vara respektlöst eller inte så jag vet har lite mig själv att skylla, kanske. Sträcker lite på mig det är inte jag, jag är vaken, ångrar mig, skäms lite för att jag sträckt på mig, fy för mig, jag borde ju inte bry mig alls. Efter en sådär 30 minuter piper hennes mobil. SMS. Resten av resan författar hon ett svar.

Mina tankar går till den gången då jag skulle resa hemifrån min familj, som bor i Sundsvall, tillbaka till Uppsala. Resan tar ca 4-6 timmar beroende på om du tar en så kallad snabb-buss eller har oturen att hamna på "hej vi stannar på en solkig vägkrog i 2 timmar". För något år sedan kostade de bussarna bara 90 kronor och var då att föredra. Nuförtiden kostar det ungefär lika mycket som att åka tåg utan specifik platsbiljett menar inte det som om jag ser tillbaka på någon gammal god tid, föredrar därför nu tåget.

Jag placerar mig långt bak av gammal vana. Bussen rullar ut från stationen. "Hej, jag heter Kenneth och det är jag som ska ta er på den här färden ner till Stockholm..." börjar chauffören att säga i mikrofonen. Längre hinner han inte innan första halvan av bussens passagerare vrålar: "Kenneth, tänka sig, vilket sammnaträffande. Vi är Kenneth-klubben!" Kenneth-klubben har varit på någon slags träff i Sundsvall. Jag tackar vem det nu kan ha varit som har påverkat mig till att placera mig långt bak i bussar. På så vis slipper jag Kennethernas plus deras fruars vilda diskussioner där framme. "Kenneth hit och Kenneth dit."

Bussen rullar vidare och en bit utanför staden kan jag konstatera att jag hamnat i ett annat sällskap. Det sällskapet består av "mänsomaldrigvaritutanförsinegenstad/ byochnukommenterarvarjeskogsparti". "Här måste de ha satt plant, ser ni vilka raka rader träden står i". "Här minsann, här är det äkta vara, här har det liksom skött sig själv". Blablablablabla.

"Tur att jag har min walkman" tänker jag, sätter på mig mina hörlurar och tror att jag har överlistat alla bussresenärer och tycker att resan på några timmar inte alls behöver bli så jobbig. Då... Så här sakta och mörkt brukade det väl inte låta heller... Jävlar, batterierna håller på att ta slut och jag har inga i reserv.

Plötsligt hör jag ur sorlet att busschauffören höjer radions volym. Yes, tänker jag. Ur allt ont kommer något gott och det här kan bli min räddning och det här klarar jag nog ändå.

Då hör jag lite tydligare vad det är som erbjuds på radion. Någon lokal Västernorrlands-kanal som dagen till ära har specialprogram. Låtar som ställde upp i schlager-EM men inte vann. "Och här kommer Tysklands bidrag från 1983 som slutade på 7:e plats" eller dylikt. Någon ville mig illa den dagen. Mycket illa. Med sår i öronen kliver jag av bussen några timmar senare och lovar att aldrig, aldrig åka långfärdsbuss igen.

Fotnot: Uppsalabussen klarar jag som sagt galant och jag har dessvärre för länge sedan brutit löftet om att aldrig åka långfärdsbuss igen. Vet inte hur de stavade Kenneth, om det är en befintlig klubb fortfarande eller om de hittade på där redan från början.

Av Elin Mellerstedt 21 feb 2002 13:30