Westessons 100 favoritfilmer: nr 81

Sergio Leones två första spaghettiwesterns, "En handfull dollar" 64 och "För några få dollar mer" 65, blev enorma succéer i hemlandet. Den senare slog alla möjliga kassarekord, varför Hollywood strax dök upp för att kolla läget.

Enligt sägnen lyckades den talföre manusförfattaren till spektaklet, Luciano Vincenzoni, övertala United Artists utsända att betala en handfull dollar också för nästa film. En film som alltså inte var gjord, inte ens nedskriven. Faktum är att den inte ens var planerad; Vincenzoni hittade på en intrig om några män och en skattjakt medan han pratade. Hollywood gav honom vad han begärde och dessutom några få dollar mer.

Enligt samma sägen blev Leone sur på sin manusförfattare; han ville konstruera sina egna intriger eller åtminstone ha äran för dem.

Leones version av filmens tillkomst skiljer sig med andra ord från Vincenzonis. Enligt honom var hans första impulser av rent moralisk-filosofisk art. Han ville beskriva ondskans och godhetens komplexitet, inspirerad av en gammal italiensk sång som i krattig svensk översättning lyder: "En kardinal är död, som gjorde bra saker och dåliga saker. Det dåliga gjorde han bra, och det bra gjorde han dåligt". På ett tidigt stadium kom han på att det amerikanska inbördeskriget vore en idealisk bakgrund.

På det hela taget verkar det råda delade meningar mellan Leone och hans medarbetare om Leones intellektuella kvaliteter. Enligt regissören själv var hans stora drömprojekt i alla år att filmatisera sin favoritbok, den franske Célines helvetesskildring från första världskriget, "Resa till nattens ände". Vincenzone å sin sida hävdade med bestämdhet att Leone aldrig läst vare sig den eller någon annan bok, och att hans prat om att filmatisera den mest härrörde sig ur att han gillade titeln.

Efter en grundlig research - något man inte riktigt gett sig tid till vad gällde de båda tidigare westernfilmerna - satte man igång att spela in denna typiskt amerikanska genrefilm i denna typiskt amerikanska miljö om denna typiskt amerikanska historia. I Rom och Spanien.

Det är ett kuriöst fenomen, spaghettiwesterns, om än inte fullt lika häpnadsväckande som att Carl-Gustaf Lindstedt sprang runt som Lucky Andersson och slogs mot skurkarna Stinky, Rufus, Pete, Buck och Fatty i 1964 års helsvenska "Wild west story", eller att Sven-Ingvars far till Arizona, Desperado City och Silver Dollar Saloon i "Under ditt parasoll" 1968. Lingonvästerns var dock aldrig en faktor att räkna med, och gjordes dessutom med glimten i ögat.

Italienarna har däremot en gammal vana att exploatera all slags amerikansk genrefilm, och för övrigt inte bara amerikansk. Eftersom copyrightlagarna i alla tider varit mycket generösa i makaronins och maffians hemland, samtidigt som filmindustrin och biopubliken varit kolossal, har man alltid spottat ur sig mängder av spin-offs och rip-offs på all annan lyckosam film. Det lär bland annat finna italienska filmer där Tarzan möter Godzilla.

Dessutom har man också länge haft generösa censurlagar, varför italienarna tidigare än amerikanerna kom att utforska det explicita grafiska våldet. De två amerikanska sextiotalsfilmer som chockade sin samtid med sina makalöst inträngande shoot-outs i slowmotion - Arthur Penns "Bonnie & Clyde" 67 och Sam Peckinpahs "Det vilda gänget" 69 - gick åtminstone inte längre än vad Leone redan gjort.

Leone var dock en regissör med seriösare ambitioner än sina inhemska sleazekollegor. Hans intresse för den amerikanska historien och filmandet var djupt och ingående. Man måste också beundra honom för den djärvhet han visade när han inte bara gav sig i kast med amerikanernas egen historia, utan dessutom ifrågasatte den med deras egna medel. I den gängse amerikanska historieskrivningen var de blåklädda nordstatarna the good guys, progressiva slavmotståndare, och de gråklädda sydstatarna the bad guys, reaktionära bomullsodlare.

Leone hade läst på och funnit att båda sidorna hade koncentrationsläger fullt i klass med Auschwitz och att båda sidorna slogs för sin egen ekonomiska vinnings skull. Uppvuxen som han var under Mussolinis järnhand, hade han sett hur information kunde manipuleras och hur segrarna och makthavarna laborerade med historien. I en symbolisk scen låter han därför Clint Eastwoods och Eli Kallachs blå uniformer överösas med damm och bli lika grå som sydstatarnas.

Den för sin tid originella infallsvinkeln i Leones westerns - och som snabbt anammades av amerikanerna själva i dena brytningstid- var således bristen på absolut moral och de direkt antiheroiska huvudpersonerna. Inte ens "den gode" - Clintans brunhårige Blondie - är särskilt god hos Leone; liksom "den onde" Lee Van Cleef och "den fule" Eli Kallach vill han åt den nergrävda guldskatten för sin egen skull, inte för frihetens eller Lincolns eller Amerikas. Han är en cynisk och fårad man med påtaglig brist på lojalitetskänsla, som hjälper den sida han för tillfället befinner sig hos men aldrig svär någon trohetsed.

"Den onde, den gode, den fule" är ett antikrigsepos som i extrema närbilder visar vad kriget gör med människor, en film som gjord också för en amerikansk publik med Dylans "With God on Our Side" ringande i öronen. Men inte bara. Det är också en ganska klassisk äventyrsfilm med en ond svartklädd man, en god som i alla fall heter Blondie och så en tjock, festlig Sancho Panza-figur, med lustig brytning och stor aptit och färgrikt språk. Scener som den när Eli Kallach lägger handbojorna på rälsen för att låta tåget skära sönder kedjan, får det att rycka ordentligt i den gamla pojkbokstarmen. Och inte minst Vincenzonis skattjaktstema luktar påtagligt av musketörer och pirater och lägereldar.

Komplement: Leone gjorde ytterligare ett ambitiöst westernepos, där han verkligen fullföljde sina visioner och bland annat fick cowboystjärnorna Charles Bronson och Henry Fonda i huvudrollerna. "Harmonica - hämnaren" "Cera una volta il West"/"Once Upon a Time in the West", 69 lär vara en lika smutsig och amoralisk historia som "Den onde, den gode...". Jag har dock inte sett den. Än.

Av Valdemar Westesson 19 feb 2002 09:34