Session 3

Har det hänt något sedan senast vi sågs? Är det något särskilt du har tänkt på?

...nej, säger hon tillslut och ler.

Men det regnar utomhus. I intervaller faller regnet hårt och renande, piskar marken fri och hjälplös. Hon går utan paraply utmed vägarna, mellan körbanorna. Hon tittar kisande på träden och däckparen som skär vattenpölarna. Torkar då och då bort vattnet ifrån ansiktet, håller handen krökt över cigaretten för att fåfängt försöka hålla den någorlunda torr. Hon känner ingenting.

Så när du nu sitter här och gråter, säger han i mottagningsrummet, då känner du dig inte ledsen? Hur känns det då?

Det känns ingenting, svarar hon. Det är lite som kramp bara. Och snorigt såklart, säger hon och försöker le.

Hon går förbi busshållsplatsen. Hon är jag. Hon är som du och jag. Samlad, ihophållen. Har stämplat fast jeansen och jackan vid kroppen så att den inte ska spricka. Knytit clownskorna hårt så att hon inte ska snubbla. Och hon går utmed vägen. Hon går i vått vått gräs och då och då torkar hon regnvattnet ur ansiktet med baksidan av handen. Duckar för trädgrenar och lövverk. Hon är jag. Jag känner ingenting. Jag minns dig inte längre.

Men jag vill inte prata om kärlek, säger hon plötsligt. Jag tror inte att det är viktigt.

Vad är det som är viktigt då? frågar han och hon svarar tyst:

Jag vet inte.

På bordet i mottagningsrummet står en liten blomma på en virkad bordsduk. Allting är rosa. Hon undrar om det är ett genomtänkt val av landstinget, om rosa ska fungera lugnande och vänligt på passienterna. Bredvid blomman ligger ett öppnat paket näsdukar. Från vivo. Nioånitti. Hon sitter i en stol med rosa dyna och hon har blicken fast i skärmsläckaren, tusen och tusen stjärnor och himlakroppar, hon reser i universum med sin gråt. Hon undrar om det ska fungera lugnande och vänligt också.

Så hon säger vad hon tänker på till honom. Korta fragment. Saker som har hänt. Som händer och som kommer att hända. Och när fyrtifem minuter har gått slänger hon den ihopknögglade näsduken i hans papperskorg och går därifrån. Tänker på hur lustigt det är att de aldrig hälsar på varandra. Att de varken säger hej eller hejdå. Bara bokar ny tid och går. Anmäler sig och kommer. Och när hon kliver ut från sjukhuset faller regnet precis som det gjorde när hon kom dit.

Du säger att alla vet, säger han. Att alla vet men att ingen säger något. Att alla håller tyst. Vad är det som de vet?

...jag vet inte, säger hon. Jag vet inte. Skitsaker bara.

Och när hon går ifrån sjukhuset går hon inte till tågstationen som hon borde. Hon går ned på stora vägen och går emellan körbanorna mot bussen. Hon håller handen krökt över cigaretten för att fåfängt försöka hålla den någorlunda torr. Då och då torkar hon regnvatten ur ansiktet. Hon är fortfarande snorig, känner ännu skinnet under ögonen spänna av torkad gråt. Hon är jag. Jag vet inte varför hon gråter. Jag vet inte vad det är som är viktigt. Jag vet inte hur det känns att vara ledsen. Jag känner ingenting.

Men då och då ser jag bilder i livet som ingen annan ser. Jag ser rörelse i stillbilder och jag hör ord i tystnad. Då och då skapar jag färger av liv och helveten, då och då gör jag musik av sådant som gör ont.
Då och då befinner jag mig på spåren in mot stan, under tågen och jag är på väg. Då och då vet jag hur det känns att leva. När musiken hörs utan att störa, när sinnena går och står och sitter utan att behöva tvingas fram, utan att behöva kämpa för att fungera. Och natthimlen blir evig och tusen och tusen stjärnor och himlakroppar och jag reser genom universum. Då och då är jag väldigt lycklig.

Men vissa dagar vaknar hon och jag är trött. Jag orkar inte mer. Kanske är det sådana dagar som hon kallar för Dåliga Dagar. Då hon skämtsamt ler och säger att saker och ting borde för fan skjutas innan nån börjar skrika ohjälpligt. Hon är ju en sådan som har lärt sig att skämta med livshelvetet. Att göra svart komik av misär och plåga.
Kanske är det jag som har lärt henne det.
Eller också var hon så illa tvungen för att överleva.

Varför dricker du då? frågar han tillslut för att han behöver få veta nu när han ska ta upp hennes fall i sjukteamet.

Men hon svarar inte. Hon sitter alldeles tyst och tittar in i dataskärmen på hans skrivbord, blicken fast i skärmsläckaren, tusen och tusen stjärnor och himlakroppar. Utan en rörelse eller ett uns störd andning rinner gråten fritt ur ögonen, ramlar från hakan, landar på hennes jeansklädda lår.

...vet inte, säger hon tillslut. Pressat, och mest för att bryta tystnaden i mottagningsrummet.

Jag vågar inte berätta för honom att livet är tråkigt som fan.

_____________________

Hemkommen. Vinglaset. Lugnet.
Det regnar ännu.
Jag dricker och tänker men hör inga ord.
Känner ingenting.
Hon håller glaset i skakiga händer.
Kröker handen över cigaretten
för att hon är van vid det,
och tänder en ny cigg på den förra.

Imorgon kommer alltid att vara idag.
Regnet kommer aldrig att helt försvinna.
Det finns alltid minnen kvar.

Jag minns allting.
Jag känner ingenting.
Hon håller glaset i skakiga händer.

Av Annakarin Josefsson 19 feb 2002 17:25