Han gjorde slut dagen innan alla hjärtans dag

Samtidigt som jag kommer hem från jobbet och i just samma ögonblick som jag ställer ner min väska på hallgolvet, då minns jag hur vi älskade i köket på brännö. Hur han gick ned på knä och tog mig med tunga och fingrar under tiden riset kokade. Hur han lyfte upp mig på köksbänken och trängde in i mig mitt bland spaghettipaketen och olivoljan. Jag minns hur jag hann tänka att vi knullade till en jävligt bra låt, innan musiken försvann och det enda jag hörde var mina egna andfådda stönanden blandade med hans. Jag minns hans blick, hans ansikte mot mitt. Och hans kuk, hur den gned mot all vävnad i mig och hur jag slog ryggen mot väggen av varje stöt som var han. Jag minns hur han sa att jag gör någonting särskilt när jag knullar. Att det inte är någonting som jag gör med kroppen, utan att att det är någonting annat, någonting nästan magiskt. Och jag minns lättnaden jag kände när vi hann ta riset av plattan innan det hade kokat bränt.

Kanske ska man minnas sånt när det är alla hjärtans dag. På jobbet försöker jag tänka att det bara är en vanlig dag, ingen särskild dag, bara en dag som råkat fått en benämning i almanackan. Lika kvasiceremoniell som jular och begravningar. Men när jag tänker på det minns jag också samtalet på brännö trappa:

"När jag dör", sa hon, "då vill jag inte bli begraven. Jag vill bli utlagd."
"I skogen?" frågade han. "För att bli uppäten av djuren?"
"Ja", svarade hon, "just så. Del i kretsloppet, du vet."
"Jo", sa han och skrattade till.
"Vadå?", undrade hon.
"Jag tänker på hur det är med sån här betvingande kärlek", sa han.
"Hurdå?", frågade hon.
"Sån som vi har", svarade han. "När hon dör kan han ju inte göra annat än lägga ut henne", fortsatte han.
"Nej", svarade hon.
"Och hon kan dö när som helst, av vilken naturlig olycka som helst", sa han.
"Halka här på trappan bara", sa hon. "Slå bakhuvudet i stenen."
"Ja, så jag undrar hur jag ska förklara mig för polisen bara", sa han och så skrattade de båda två. "Jag åker antagligen dit för mord", sa han sedan.
"Ja det gör du nog", sa hon.

Jag minns hur vi pratade där på brännö trappa. Att jag kände så som jag så ofta gjorde med honom, att vi skulle kunna skapa storheter tillsammans. Att vi redan gjorde det. Jag minns hur jag kände att gränser mellan dimensioner suddades ut, hur jag började att känna mig magisk, och hur jag började tro på spöken igen. Att jag kallade dem för "taskiga vibbar" bara för att låta mindre dramatisk. Fast att det var dramatiskt. Fast att tiden med honom alltid var dramatisk.

Sådant tänker jag på när jag är på jobbet och när det är alla hjärtans dag. När kunder kommer med bredleenden och ber mig vara "Vänlig och göra dem till särskilda undantag eftersom det faktiskt är alla hjärtans dag". Och hur jag givetvis gör de där extra sakerna för de där bredleende kunderna, eftersom jag är en sådan "Vänlig människa" som inte låter någonting av sorgen och smärtan synas i någonting av något. Trots att mitt livs kärlek tyckte att det var liksom komiskt att han gjorde slut med mig dagen innan alla hjärtans dag. Och att jag tvingas minnas det vid varje bredleende på jobbet.

Jag minns hur det stormade på brännö den där sista natten. När jag satt där på trappan men alla spöken runtomkring mig och hur han kom ut till mig då. Satte sig bredvid och hur vi lyssnade på stormen och regnet som piskade och alla andarna i träden och hur jag grät hjälplöst och försökte titta bort när jag sa: "Hur ska jag kunna glida härifrån i min röda skinnjacka nu när du har sett mig så här?"

Jag minns det när jag kommer hem. Och jag minns hans röst i telefonen efteråt, när jag hulkande frågade vad jag hade gjort för fel. Och hur han svarade: "Du har inte gjort någonting fel, Fia."

Och att det var första gången jag tyckte om att höra honom säga mitt namn. Jag tänker på det när jag kommer hem från jobbet på alla hjärtans dag och ställer ned väskan i hallen. Att jag inte har gjort någonting fel. Jag tänker länge på det. Som om det hjälper.

Och när jag kommer hem och ställer ner väskan i hallen påminner jag mig själv om att det kommer att dröja innan jag knullar igen. Och i ett ögonblick blir jag nästan skrattlysten. För tre dagar sedan var jag kroppslig, sexuell, levande. För tre dagar sedan visste jag att jag knullade med kroppen och sinnena på samma gång. Att allting kunde vara magiskt, att jag kunde suga tag i honom med skötet och ta min energi av honom. Bli så där skrattig och pigg som jag alltid blev efteråt. Innan jag lade mina handflator mot den varma, mjuka huden på hans håriga underarmar eller mot hans ljuvliga händer och gav honom all energi tillbaka. Gav honom en bit styrka och en bit ro. Det som man kallar kärlek. För tre dagar sedan kunde jag fortfarande göra det, bara med hjälp av mina händer. När jag ställer ner väskan tänker jag på det. Det kommer att dröja länge innan jag kan göra det igen. Och den gången det händer kommer det inte att vara med honom. Och hur jag undrar om det då någonsin kommer att hända igen. Hur jag undrar om inte allting berodde på honom, och inte alls på mig?

Och att jag ändå och trots allt vet att det berodde på oss båda. Att det var sådant som hände när vi var tillsammans. och nära. Och inte som nu.

Av Annakarin Josefsson 17 feb 2002 22:41