Westessons 100 favoritfilmer: nr 84

Människan har alltid intresserat sig för sina egna låga drifter. Freud blev en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare på kuppen, Bellman och Cornelis blev folkkära, Lenny Bruce häktades, Pasolini mördades, Fassbinder knarkade ihjäl sig och stackars Jean Genet blev kultursidesstoff. John Waters blev "kult" - föremål för hängivna beundrare i queerkretsar och källarhål. Just han får väl skylla sig själv; han är likadan själv.

I sin senaste film "Cecil B. Demented" 00 skildrar han som bekant en filmgerillagrupp som, påtända på opiater och höga på sin egen omnipotens, kidnappar en hollywoodstjärna och tvingar henne att medverka i direkta filmaktioner i protest mot allt det filmindustrin står för: multiplexbiografer och fackföreningsstyre, tillrättalagd kommersialism och fega eftergifter gentemot den goda smaken. Det är antagligen Waters mest självbiografiska film hittills, lustigt nog ganska tam och slipad i jämförelse med hans bisarra storhetsperiod på 70-talet.

Gillar man Waters har man hört alla anekdoterna och annars vill man inte höra dem: en ung gay man från Baltimore som samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som "Mondo Trasho" 70 och "Multiple Maniacs" 71. Tiden är det tidiga sjuttiotalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmuschkultur. Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och - roliga.

För Waters filmer befinner sig ganska långt ifrån det korniga, svartvita och introspektiva. De är alla grälla komedier. De må kretsa kring incest, knark, könsbyten, koprofagi och människans allra lägsta drifter, men Waters fokuserar hela tiden det festliga i situationen.

Visst är chockeffekterna magstarka - det ÄR lätt motbjudande att se 150-kilo transvetit stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i "Pink Flamingos" 72 och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i "Female trouble" 75 och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser en människa bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i "Multiple Maniacs" under flera minuters tid - men det är samtidigt hysteriskt roligt. Det är som Monty Python på syra istället för Earl Grey eller som Buñuel utan freudiansk barlast eller - om det nu går att tänka sig - Pasolini med lite distans till tillvaron.

Waters mest citerade uttalande - "if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation" - tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor. Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild.

Själv tycker jag utan förbehåll att Waters sjuttiotalsproduktioner är ohyggligt underhållande. De balanserar inte på gränsen, de kör rakt utför stupet och njuter när det kittlar i magen på vägen. De borrar sig längst ner i människans svartaste hål, men vägrar att kvasipsykologisera och lägga ut finkulturella dimridåer kring sig. De tar sig istället den självklara rätten att flina gott åt vansinnet.

Äckelfilmen över alla andra, den som de tuffa pojkarna på högstadiet tävlade om att ha sett, den som fått vuxna karlar att gråta av obehag, den som ballaste snubben i Eslöv brukade bjuda polare chokladpudding till - Pasolinis "Saló eller Sodoms 120 sista dagar" 76 - är en skopa skit i huvet på åskådarna. Jag led som alla andra när jag såg den, inte så mycket av serveringsfaten med begagnad mat som av de explicita tortyrscenerna. Mer än något annat led jag dock av skoningslösheten, kompromisslösheten, den becksvarta synen på mänskligheten. Det är en film som tar sig själv på ett motbjudande allvar och hytter med långa pekpinnar och skriver en på näsan med tjocka svarta understrykningar.

Jag har svårt att förstå meningen med en sån film. Jag har svårt att förstå poängen med att frossa i elände utan att bjuda på några ljusglimtar och utan att skänka två sekunder hopp åt publiken. Jag delar helt Lukas Moodyssons inställning att publiken är värd skratt bland tårarna och känslan av att det går att försonas.

Waters dealar inte heller särskilt mycket med saker som tro, hopp och kärlek. Han gör å andra sidan det han gör med lika delar humor och nåt slags ömsint överseende med de fula figurer han låter befolka sina filmer.

"Desperate living" är i mitt tycke den allra roligaste waterska fantasin, trots att den saknar den kanske allra viktigaste ingrediensen i Waters övriga sjuttiotalsproduktion - transvetitkolossen Divine som är en filmhistorisk unicitet i det att han konsekvent i film efter film spelade kvinna förutom i en kort sekvens i "Female trouble" där han spelar en man som våldtar den kvinnliga huvudpersonen - spelad av Divine som kvinna. Hembiträdesrollen som skrevs åt Divine som var upptagen med scenprojekt gick istället till den om möjligt ännu tjockare negressen Liz Renay, som är väl så övertygande när hon sitter ihjäl sin husbonde.

Ja, och sen fortsätter det på samma spår: hembiträdet flyr med sin hysteriska matmor till Mortville, en watersk fantasistad som leds av en despotisk drottning kreerad av Edith Massey, en av Waters återkommande skådespelare/vänner/knasbollar och hennes rabiessmittade dotter som bland mycket annat beordrar sina underlydande att ständigt promenera baklänges. Historien inkluderar också en intressant passage där en flata byter kön för att göra sin flickvän glad, men sen i desperation över flickvännens besvikelse klipper av sig mansorganet - som börjar leva. Den svenske avantgarderegissören Max Andersson snodde upplägget med den ringlande kuken rakt av till sin kortfilm "Lolita separerar" 87.

Det är om inte annat originellt. Frågar ni mig dessutom förbannat roligt.

Komplement: vilken som helst av Waters filmer från sjuttiotalet är sevärd, och går dessutom att få tag på åtminstone på video. Efter Divines död har hans filmer fortsatt att vara spektakulära, men hysterin har tonats ned och kvar finns ganska slätstruken svart komedi med ett eller par queerinslag.

Av Valdemar Westesson 16 feb 2002 17:26