Westessons 100 favoritfilmer: nr 85

För länge sen - ca trettiofem år sen - i en galax långt långt borta - Sverige - satte man upp den hetaste av Broadways alla musikaler på Scala i Stockholm. Den kallades "Hår" och innehöll fräcka melodier som "Morsning luftförorening" och "Svårt att spela hård".

I ensemblen ingick Bill Öhrström - senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut - Bruno Wintzell - senare känd från Tutti Frutti - och Ulf Brunnberg - senare känd som Vanheden. Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk.

För inte fullt så länge sen sågs den evigt unge, evigt charmige Björn Skifs medverka i Guld-Haralds familjespektakel "24 karat", skönsjungande musikalens nyckelmelodi om frihet och uppror, "I got life", spexsexigt vickande på rumpan mot kameran vid strofen "I got my ass".

Det kändes ungefär lika konstigt som när samme Skifs sjunger Bellmans sånger om död och sprit iförd blå täckväst i ett skolteveprogram, som när Lasse Berghagen drar igång tiotusen pensionärer att sjunga den osminkade horskildringen "Flickan i Havanna" eller som när Carola sjunger "Nocturne" - Taubemelodin med "Sov på min arm..." - som ömsint beskriver en post coitus-situation. Ännu konstigare är det att hon lägger låten på en barnskiva.

Fast kanske är det bara konstigt för en sjuttiotalist. När "Hair" kom som musikal 1968 var den visserligen hipp, men framför allt en hit. Visst retade hippiekulturen både en och två vietnamförespråkare och senatorer, men för den stora kulturkonsumerande massan var det mode och ganska mainstream. Våren och sommaren 1969 låg halva musikalens låtkatalog på världens topplistor, och både i USA och Sverige var den en massiv hit; i USA spelade sju teatersällskap den parallellt runt om i landet.

Och för musiken svarade en fyrtioårig man, Galt MacDermot, som inte hade någon relation till hippiekulturen, men som däremot haft en halv fot inne på Broadway redan under det femtiotal då showgatan ifråga bara sysslade med väldigt vuxen kultur.

När man ser tillbaka på femtio år av populär- och ungdomskultur förvånas man förstås ofta över hur vissa fenomen en gång uppfattats som farliga, stötande, förledande, utmanande - Elvis, Beatles, "Tårtan", Kiss - men ibland sker faktiskt också det motsatta. Det man trodde var extremt utmanande för sin tid visar sig istället ha varit folkligt, populärt och allmänt uppskattat.

Ibland verkar det bero på publik dumhet, eller åtminstone en direkt ovilja att se det utmanande; Hasseåtage sålde ut jättelika Chinateatern 1964 med revyn "Gula hund" som metodiskt ifrågasatte folkhemmet och genomsnittssvensken, med "Du gamla, du fria" framförd till zigeunerrytmer och med Hasse Alfredsons gamle man, han som är på rymmen från ålderdomshemmet eftersom förtjusande människor i vita rockar låst in hans konjak och honom - "fast i olika skåp".

Det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet var en liberal period, då motkultur och sexuella experiment trängde in hos borgerligheten - jämför partnerbytet mitt i förortslyckan och medelklassmeckat i sjuttiotalsskildringen "The Ice Storm" 97 - och då publiken gladeligen betalade för knarkromantik och sexuella provokationer. Enligt uppgift lär Lennart Swahn ha anlänt till "Hår"-premiären i afghanpäls.

Filmen "Hair" tillkom dock i en helt annan era, elva år och minst lika många bedrövelser efter Broadway-premiären - med Ulf Lundells ord "efter Altamont, Manson, Ohio och freden". Det vill säga efter att the Summer of Love blev the Autumn of Venereal Diseases, efter att Hells Angels skjutit ihjäl folk under Stones gratiskonsert i Altamont skildrat i dokumentärfilmen "Gimme Shelter", 70, efter att Charles Mansons LSD-skadade hippiesekt sprättat upp Sharon Tates gravida mage, efter att studenter skjutits ner under demonstrationer i Ohio och efter krigsslutet i Saigon som innebar att västvärldens samlade motkultur inte längre hade en gemensam fiende.

Nu var "Hair" plötsligt inopportun, på trappsteget in till Reagans åttiotal. Nu vände sig den stora publiken som en man ifrån allt vad film och musikal stod för. Och nu kunde "Hair" för första gången bli den frihetspropagerande kärleksfyllda beside-of-the-mainstream-musikal de flesta av oss ser den som idag. Och ytterligare elva år senare kunde en ung man med anala störningar bänka sig i en filmklubb i en högstadieskola och längta sig tillbaks till ett sextiotal han aldrig sett.

"Hair" var ett lustigt val av Milos Forman. Efter den formidabla succén med "Gökboet" 75 kunde den tjeckiske exilregissören göra vad fan han ville, och valde i det läget att ta sig an en uramerikansk musikal - en genre som inte var direkt i ropet 1979 - som inte hade någonting med den rådande tidsandan att göra. Han lät dessutom skriva till en handling - musikalen består mest av lösa scener och ostrukturerade sångnummer - med det starka slutet där fel man skickas till Vietnam, en kommentar till ett krig varenda amerikan vid det här laget ville glömma medan man koncentrerade sig på nästa framgångsrika krig - Star Wars både filmerna och Reagans datamissiler.

Ingen av de medverkande har haft någon särskilt framgångsrik karriär efter filmen, även om både John Savage lantisen Claude och Treat Williams hippiekungen Berger har funnits i periferin under hela tiden sen dess. Mest namnkunnig är väl Beverly D´Angelo som gjort en strålande karriär som mrs Griswold i "Ett päron till farsa"-filmerna.

Däremot kom två framtida stjärnskott till audition; en ung wannabe med italienskt påbrå som några år senare fick några hitsinglar med "Like a Virgin" och "Holiday", och en ännu skäggig new jersey-grabb som redan skördat framgångar med "Born to run"-skivan, mycket motvilligt beordrad dit av sin manager. Ingen av dem fick nån roll. Ingen av dem har uttryckt sin besvikelse.

Komplement: "Gimme Shelter" skildrar den andra sidan av den långhåriga cannabiskulturen; se ett skakat Stones som inte begriper vad de varit med om att ställa till med. Som film betraktat inget vidare, knappt heller som musikfilm, men som tidsdokument ger den flera nycklar till hur det färgsprakande livsbejakande sextiotalet kunde bli ett grått och nihilistiskt sjuttiotal.

Av Valdemar Westesson 15 feb 2002 13:18