Hundra procent åt alla föräldrar!

Rådande moderskapsdebatt kretsar kring det biologiska moderskapets vedermödor och umbäranden. Idel nattsvarta mardrömsbilder målas upp av det moderna moderskapet, där modern/kvinnan gör sig till offer för den statliga jämställdhetspolitiken. Ulrika Milles skriver i DN att: "I januari böjer vi oss för våra egna fängelser när vi återgår till vardagens underkastelser efter att ha firat helg efter påbuden om excess och dagdriveri."

Man baxnar! Är det såhär vi svenska kvinnor har det? Skriver vi yrkesarbetande kvinnor, mammor, styvmammor, älskarinnor och väninnor under på detta? Hur ser det ut om man lyfter blicken utanför storstäderna och den högutbildade medelklassen?

Kanske kan vi finna roten till problemet i vår idealbild av vardagstillvaron? Excess och dagdriveri? Knappast. Men våra krav på självförverkligande, karriär och familjebildning håller oss sysselsatta, ibland i okontrollerbar utsträckning.

Vi vill vara aktiva, engagerade, nödvändiga. Och vi vill vara allt detta inte bara hemma när det ska tvättas kläder, inredas barnkammare och lagas mat, utan vi vill det även på arbetsplatsen, och i det sociala livet. Vem är det som sätter dessa normer? Är det kvinnor som kräver detta av kvinnor? Samtidigt som vi jagas av våra mödrar som står med piskan vid dammråttorna under soffan, står våra generationskamrater i tjusiga kläder och viftar med karriärstegens sköna bekräftelse.

Vi vill ha, har rätt till och kan få både och. Men inte samtidigt, och inte utan att prioritera. För som Kerstin Vinterhed skrev i DN: "Någon tid måste ju barnen ta, kvalitativt bra tid, regelbundet, återkommande daglig tid." Det ter sig inte paradoxalt utan snarare följdriktigt att vi med dessa ideal slår huvudet i väggen och bränner oss sönder och samman.

Samtidigt finns det män som vill vara med, som vill dela och vara jämlika, men som inte släpps in av kvinnan. Min favoritanekdot i ämnet är den om pappan och barnet som varit ute en kall vinterdag och tittat på hästar, kommer hem alldeles rosiga och uppfyllda av upplevelsen, varpå mamman går på direkt när de kommer in och högljutt förfäras över att barnet har en strumpa runt halsen istället för halsduk.

Detta kvinnliga kontrollbehov kan förklaras med att "det är svårare att dela ansvar och väcker svartsjuka att inte vara unik." Men då har man glömt bort vem det är som räknas. Det kan knappast vara viktigare att mamman slipper känna svartsjuka än att barnet får ta del av, och känna sig trygg med båda sina föräldrar! Och hur ska man kunna vara unik samtidigt som man vill slippa detta ständiga ansvar för sitt barns välbefinnande?

Sedan har vi bilden av familjeidyllen. Många 70-talister har växt upp i kärnfamiljer och måste rimligtvis ha svårt att gå ifrån denna form som ideal. Framför allt kan det vara ett mindre trauma att erkänna för sig själv, att det är just denna, redan förlegade familjeform, som vi forfarande eftersträvar.

Allt annat hamnar på delad andraplats: ensamstående med egna barn, ny partner utan egna barn, ny partner med egna barn, ny partner med egna, och så småningom gemensamma barn. Kanske kommer särboförhållandet att bli vanligare? Barn och ansvar varannan vecka, frihet och självförverkligande varannan?

Och ovanpå detta: lyckomyten. Inte bara att lyckas, utan också att vara lycklig.

Denna salighet infinner sig knappast för att vi lagstiftar om föräldraledigheten så att fäderna tvingas ta ut sin 50-procentiga del av ansvar och minskad pensionspeng. En sådan lösning skulle inte heller gå hem i de flesta familjer utanför storstäderna och den högutbildade medelklassen. Låt i stället var och en behålla 100 procent av sin lön under föräldraledigheten, så slipper kvinnorna vara hemma enbart av ekonomiska skäl!

Så länge vi lever i en familj med två vuxna och ett eller flera barn så borde chanserna till ett jämbördigt ansvar vara goda. Den hedervärda ambitionen att uppnå millimeterrättvisa mellan man och kvinna i de svenska hemmen, torde dessvärre ha samma mikroskopiska utsikter att lyckas, som den att skapa kilometerrättvisa mellan människor i olika delar av världen.

Själv är jag kvinna, 30 år. Jag har en biologisk mamma, en adoptivmamma, jag lever med en man som varit ensamstående med sin dotter flera år, jag är styvmamma och biologisk mamma. Men det är minst 4 helt andra historier.

Av sofia lindström 12 feb 2002 11:58