Dokumentärfilmens död

Jag vet nämligen att dom finns, för mina polare gör dom, och deras polare gör dom, filmerna kommer från hela Sverige, får pengar från Filminstitutet och olika filmpooler, men var fan tar dom vägen sen?

Inte till SVT i alla fall, och absolut inte på TV4, för Rydén, Edwards, Ahland, de Geer och resten av armchair-filmarna redan bokat in hela våren med sina trista och långsamma porträtt av förortsbarn, stillbildsfilmer, efterkonstruktioner, med sitt Baren-foto, speakerröster, John Williamsmusik, slowmotion, talking-heads, arkivmaterial; filmer som dom producerar med en skål ostbågar i soffan samtidigt som dom glor på Röda Rummet. När var ni senast ute på fältet egentligen?

Vad händer med dom coola filmarna som vågar sätta något på spel? Dom som inte har klara manus för exakt vad som kommer hända, dom som skiter i alla regler som DI och alla andra wannabeskolor sätter upp, dom som vågar ta ställning, dom som vågar hata eller älska och bara fucka upp hela mallen som teve verkar vara så rädda för att bryta, vart fan är dom? Varför får vi inte se dom? Jag vill inte se filmer om någons jävla morsa eller farsa, eller farmor eller cp-skadade bror eller struliga dotter eller trillingar, fyrlingar, femlingar möjligtvis sexlingar i så fall.

Vad är det för mening med filmerna som visas nu, som antingen bara är uppvisningar i femstjärnigt kameraarbete och fet techno eller bara är styrda av publiken vem nu publiken är och vägrar låta tittaren tänka ett uns själva. Filmerna anpassar sig, ifrågasätter tittarens intelligens, och förvägras sin rätt att förstå VARFÖR FILMEN ÖVERHUVUDTAGET BLEV GJORD, som på sätt och vis är det viktigaste man tar med sig när man kollat klart. "Det kändes viktigt" - räcker inte. "Det var på uppdrag av..." är ärligare, men totalt hjärndött. Tittarna tillåts inte följa med, dörren stängs och de blir lurade bakom alla tricks om allt vi fått lära oss om vad dokumentärfilmer ska innehålla...

Varför är filmerna till exempel hundra gånger fetare och mer vågade i USA?

Kanske är det jag som har missuppfattat vad dokumentärfilm är. Kanske har DI i rätt i sina ansökningspapper när dom skriver att: "...den kreativa dokumentärfilmen är en konstnärlig genre, där personligt engagemang och uttryck tillsammans med förmågan att gestalta i bild och ljud är avgörande..." Och att man söker folk som har: "...stor nyfikenhet på människor, samhällsengagemang, språkkunskaper, erfarenhet av livsvillkor i skilda miljöer, och förmågan att skapa och förvalta förtroenden, och respektera andras integritet..."

Fast hur kul låter det där? Är inte det samma egenskaper man ska ha som, typ, statsminister, eller programledare på ZTV...? Kanske är det jag söker något helt annat än "dokumentärfilm", kanske kallas det bara "cool film" i största allmänhet, vare sig det är dokumentärt eller ej.

I så fall förklarar jag härmed dokumentärfilmen, så som vi känner den, död. Och låt detta vara mitt stridsrop efter filmare att istället ha kul, göra cool film och våga ta ut svängarna och det gäller även spelfilmen!

Av Martin Jern 12 feb 2002 13:28