Westessons 100 favoritfilmer: nr 92

Låt mig säga det redan från början: jag är inget stort fan av Kieslowski. Jag begrep inget av trikolorenfilmerna, trots att DN publicerade vad som väl närmast ska kallas bruksanvisningar till dem "...och tanten som slänger glas i glasigloon är en allegori över den alienerade nutidsmänniskan...". Och den där filmen där Irène Jacob spelar två kvinnor med samma namn, "Veronikas dubbelliv" 1991, var ungefär så intressant som det låter.

Men det ska sägas att det fascinerade mig hur de tre färgfilmerna verkligen lyckades bli något av succéer också hos mainstreampubliken - herregud, min antiintellektuelle vän skogshuggaren var och såg dem - avsedda som de är för filmvetare som har tid att sitta och hitta en koppling mellan titeln "Den vita filmen" och det faktum att huvudpersonen säljer vitvaror.

"En liten film om konsten att döda" var, och är, däremot något annat. Den sublime poetiske teoretiske Kieslowski steg för ett ögonblick ut i samhället och kom på att han ville, borde, var tvungen att göra en film om en realitet som upprörde honom: dödsstraffet. Kieslowski:

"Jag tror att jag ville göra den här filmen just därför att allt det här sker i mitt namn, därför att jag är en medlem av detta samhälle, en medborgare i detta land, Polen, och om någon i detta land lägger en snara kring någons hals och sparkar undan stolen under fötterna på honom, så gör han det i mitt namn" "Kieslowski om Kieslowski", 93.

Och faktiskt är det en engagerande historia. Jag såg den första gången i religionsundervisningen på gymnasiet, med en efterföljande klassdebatt där alla givetvis var för dödsstraff ändå. Kylan i avrättningsscenerna tystade dock för ett ögonblick även de högljutt suckande flickorna i täckjacka-på-inomhus. Det finns en emotionell kraft i filmen, understruken av giftgröna kamerafilter och det risigaste av det risiga Warszawa.

Filmen skildrar två mord - i långa utdragna scener som Kieslowski slog guinnessrekord med - varav det ena sker i statsregi och utförs av professionella mördare. Det andra, kronologiskt det första, är faktiskt lika kallblodigt, onödigt och hjärtlöst. Och där finns filmens styrka, långt från proggplakat och heroisering och gråtmildhet: mördaren som blir mördad är en skitstövel som skrämmer duvor och kastar sten på bilar, men vi blir ändå övertygade om att han inte förtjänar att dö.

Kieslowski gjorde sedermera en version av filmen som ingick som femte del - "Du skall icke dräpa" - i hans välbekanta TV-serie "Dekalogen", utifrån tio Guds bud. Även den var riktigt i ropet i början av nittiotalet, antagligen den enda gången öststatsgråhet och filosofiska moraliteter tagits upp av "Spanarna", men huruvida den fortfarande håller är jag inte man att svara för.

Själva projektet - tio historier under ett och samma tak som inte sällan går in i varandra och kommenterar varann - fascinerar fortfarande, även om det tyvärr inspirerade Kieslowski att nästa gång, istället för att ge sig på moraliska sentenser, göra filmer om färger.

Man kan inte heller skylla det på Kieslowski att Richard Hobert stal hela konceptet och gjorde sju allt tröttare filmer om Göran Stangertz.

Komplement: Tim Robbins "Dead man walking" 95 har väl alla människor kanske redan sett, men om man inte har det och vill sitta hemma och övertyga sig om det vansinniga i ett statssystem som mördar sina medborgare, har Robbins film samma emotionella kraft och patos som Kieslowskis. Inte heller Robbins tar den enkla genvägen - "jamen titta, egentligen var han oskyldig" - utan låter Sean Penns skurk vara just en skurk.

Av Valdemar Westesson 10 feb 2002 10:51