Westessons 100 favoritfilmer: nr 91

1975 började det amerikanska TV-nätet NBC sända sin lätt provokativa, milt anarkistiska, rejält skrikiga och emellanåt roliga sketchserie "Saturday Night Live". De har inte lagt av än.

Övervakade av producenten Lorne Michaels har ett par generationer amerikanska komiker debuterat, finslipats eller gjorts stora genom programmet: från senare års säsonger har Mike Myers, Adam Sandler, Janeane Garofalo och Norm MacDonald utmärkt sig, tidigare har namn som Lettermans Paul Schaffer, Billy Crystal, Eddie Murphy, Julia Louis-Dreyfus Seinfelds Elaine och till och med Robert Downey Jr ingått i den fasta ensemblen. För att inte prata om hur många band som lirat och hur många gäster från den populärkulturella sfären som stått som värdar för programmen.

Därmed inte sagt att det är nån särskilt bra teveshow. Just nu går i USA ett fantastiskt bra TV-program, "Beat the Geeks", där vanligt folk får tävla i skräpkulturtrivia mot en TV-geek, en movie-geek, en music-geek och en special geek kan vara en Simpsons-geek, en Sopranos-geek, en comic book-geek. Geeksen påminner om gladiatorer eller wrestlare, klädda i stora lila kaftaner och hela tiden kaxigt rappa i mun. När en av de tävlande utmanade TV-geeken blev han knäppt på näsan med repliken: "Oh, this matchs gonna be like a Saturday Night Live-skit: long and painful!"

"Saturday Night Live" har faktiskt aldrig - under tjugofyra säsonger - varit särskilt bra. Sketcherna har mycket riktigt tenderat att bli för långa, och man har hyst en övertro till hur länge en kul karaktär egentligen är kul. Ett flertal karaktärer har blåsts upp till långfilmsformat; mest välbekanta Mike Meyers Wayne och Austin Powers. Resultatet har sällan varit direkt uppmuntrande.

Dock vilar det ett mytiskt skimmer över de första säsongerna, då programmet faktiskt var hippt, coolt, ballt och fräsigt. Samtliga män i ensemblen - få genomsnittskonsumenter har tyvärr något förhållande till Jane Curtin eller Gilda Radner - gjorde sig så småningom ett namn, antingen på vita duken - Chevy Chase, Dan Aykroyd, John Belushi, Bill Murray anlände till truppen 77 - eller genom myten: Andy Kaufman och John Belushi en gång till.

John Belushi var komikens svar på Hunter S. Thompsons gonzojournalistik jfr "Fear and loathing in Las Vegas": bägges framtoning byggde på allt annat än subtilitet, allt annat än finkänslighet, allt annat än ödmjukhet. Belushi hann bara göra ett fåtal filmer innan heroin och kokain i en saftig legering tog kål på honom 1981. Ett par av dem, som Spielbergs överdimensionerade "1941" 81, brakfiaskon. Andra, som John Landis "Deltagänget" "National Lampoon´s Animal House", 78, oväntade blockbusters.

Störst av dem alla var "Blues Brothers". Bröderna Joliet Jake Belushi och Elliot Blues Aykroyd var de första SNL-karaktärerna att lyftas upp till vita duken, och hittills med det mest lyckade resultatet. Aykroyd kom till den forne stuntmannen Landis med ett manus till en fyratimmarsfilm, Landis hjälpte till att skära ner det till drygt två timmar chicagoblues, bilkrascher och utstuderad coolness.

Vad som märkligt nog blir styrkan i "Blues Brothers" är att filmen inte vet vilket ben den ska stå på. Är det en actionfilm - filmen slog rekord i antal bilkrascher - eller en musikal - både Aretha Franklin, Ray Charles och Cabs Calloway börjar sjunga utan synligt komp - eller en musikfilm? En komedi är det väl tveklöst, men Aykroyd och Belushi spelar mestadels nertonat i en stil som påminner mer om Bogarts än Belushis vanliga gapighet. Bröderna Blues får en kallelse från Gud att samla ihop det gamla bandet och spela in pengar till sin kyrka; är det ett religiöst tema eller är det den gamla vanliga male-bondingen som är drivkraften?

Tempot är lika ryckigt. Filmen inleds med många minuters långsamma kameraåkningar längs interiörerna på det fängelse Jake är på väg att släppas fri från, filmen stannar upprepade gånger upp och ger plats för musiknummer utan betydelse för handlingen, och så plötsligt exploderar allt i ett regn av bilkrascher.

Själv är jag egentligen inte särskilt intresserad av den hysteriska action som då och då avbryter musiken och konversationen. Filmens stora poäng ligger i kontrasten mellan de exploderade husen, maskingevärsattackerna, de demolerade galleriorna och polis-nazist-countrysångarjakten, och bröderna Blues mumlande, loja, blaserade kommentarer.

Belushi tar aldrig av sig hatten, Aykroyd tar aldrig av sig solglasögonen, de kör omkring i sin Bluesmobil genom gallerian med snutkärrorna i arslet och noterar att "they sell baby clothes too... this place got everything...", de räddar sig med en hårsmån från döden sen Belushis ex-flickvän sprängt en telefonkiosk och konstaterar glatt att det finns skitmycket växelmynt på marken. Det är nåt slags pojkdröm som förverkligas, den om att stå pall för påfrestningar och distanserat tackla livets alla jävligheter.

John Landis kom i hög grad att prägla den amerikanska åttiotalskomiken. Han regisserade Dan Aykroyd också i "Ombytta roller" "Trading places", 83 mot Eddie Murphy och i "Spioner är vi allihopa" mot Chevy Chase "Spies like us", 85. Efter "Tre amigos" "Three amigos!", 86 med Chase, Martin Short och Steve Martin - den roligaste i gänget runt SNL, dock aldrig fast medlem - har det barkat käpprätt neråt. Jag kan tycka det är synd.

Tillsammans med John Hughes - mannen bakom Molly Ringwalds teen comedys - och Harold Ramis - som bland annat gjorde första "Ett päron till farsa"-filmen 1983 och regisserade Bill Murray i fyndiga "Måndag hela veckan" "Groundhound Day", 93 - lanserade Landis en amerikansk folklig komedi, bullrig och låtsaskorkad och familjetillvänd, som har sitt absoluta existensberättigande. Idag är bara Ramis aktiv, åtminstone på ett sätt som ger efterklang på svenska biografer.

Också Dan Aykroyd har totalt tappat greppet. Den kanadensiske ex-kriminologen och en gång så rolige skådespelaren/ manusförfattaren/ regissören har väl egentligen inte gjort nåt minnesvärt efter "Ombytta roller" och ja, då har jag räknat in "Ghostbusters" som är helt poänglös. Sista spiken i kistan slog han in först med "Coneheads" 93, där han återupplivade en gammal SNL-sketch från sjuttiotalet, och sen med "Blues Brothers 2000" 98, där han försökte låtsas att Belushi inte dog sjutton år tidigare.

Det är med komiker som med rockmusiker; de vinner på att dö unga under mystifika omständigheter. Lenny Bruce, Andy Kaufman och John Belushi har alla mytifierats. Ovan nämnda, som Eddie Murphy och Chevy Chase, har försvunnit i utsmetad familjekomedi som inte ens undulaten uppskattar. Det enda alternativet är väl att, som Woody Allen, ge sig i kast med ett förfinande och fördjupande av komiken och på något vis lägga sig själv i potten.

Komplement: alla filmer med nåt slags koppling till SNL är ojämna och i flera fall omöjliga att se. Av ovan nämnda filmer är "Ombytta roller" och "Måndag hela veckan" de vita exemplaren i en gul och amalgamfylld tandrad, och - om man är på riktigt enfaldigt humör - "Ett päron till farsa" och "Tre amigos".

Av Valdemar Westesson 10 feb 2002 11:03