Världens största svin 3

DOKUMENTÄRFILMEN

Telefonen ringde igen, och det var brorsan.
"Ska du inte ta det?"
Jag skakade på huvudet.
"Vem är det?"
"Brorsan."
"Hur är det med honom?"
Medan jag svarade vände hon sig om för att prata med en sliten men hyfsat snygg kille i dreadlocks bakom henne. Inte för att jag skulle säga något viktigt. Jag visste inte vad jag skulle säga brorsan alls. Att han är en jävla idiot? Lo och killen i dreads pratade i nästan fem minuter medan jag tömde min kaffe och började känna för att sticka. Jag trodde det skulle vara kul att träffa Lo igen, men jag hade som vanligt inget att säga. Inget att berätta. Ingenting hade hänt. Samma resor, samma dudes, samma chicks.

När hon pratat klart med honom beställde hon in en påtår och tog tag i min arm. Hon sa: "Jag vill prata med dig om en sak", vilket ingen sagt till mig på flera år. Samtidigt pep min telefon för att indikera att jag mottagit ett sms. Love, tänkte jag och slet upp telefonen för att till min besvikelse se att det var från brorsan. Fan. Jag tryckte på yes knappen och tog det ändå. Det stod: mamma och pappa är döda.

Det stod stilla i skallen. Vadå döda? Mamma och pappa är inte alls döda. Jag hade pratat med morsan för bara ett par dagar sedan. Eller i alla fall för ett par veckor sedan... vad fan var det nu vi pratade om... bråkade om....? Minns inte. Huh. Döda? Jaså. Det är väl bara att acceptera då. Tydligen är så att folk bara dör utan anledning. Dom inte bara dör, utan dom dör hela jävla tiden, överallt. Det är trist, tänkte jag, men det är naivt att tro att dom inte skulle göra det, och när jag kom in på den tankebanan så undrade varför dom inte hade dött tidigare, och om det egentligen spelade någon särskilt stor roll, för varför skulle döden nödvändigtvis vara något negativt? Varför skulle det inte lika gärna kunna vara sjysst? Det handlar bara om den där jävla dödsklangen liksom. Det enda man vet om döden är att det är slutet på livet. Jag känner inte särskilt mycket folk som har dött. Inga nära och kära. Mina föräldrar måste vara de närmsta. Men ändå... ingenting. Inga känslor. Bara hoppade att dom slapp lida. Hoppade att dom bara somnade in. Jag kunde verkligen inte känna någonting. Det var som när Jack dog i Titanic, alla andra grät, men jag förstod att det var en del av världens gång, så som det bara skulle vara. Mina föräldar var som bifigurer i filmen om mitt liv. Dom var som några avlägsna kusiner.

"Dåliga nyheter?" Jag tittade upp. Lo tittade på mig medan hon sörplade på sin kaffe men skiftade snabbt blicken från mig till den där killen i dreads, när jag började prata igen.
"Mina föräldrar är döda."
Lo skrattade åt något killen sa och jag såg hur hon smekte hans knä på ett sätt som inte kunde feltolkas från någon av dem. Lucky bastard, tänkte jag, och mindes hennes mjuka ljusa kropp och hur jag brukade smeka henne utan att kräva något i gengäld.

EN KVART SENARE

När jag kom tillbaka in på caféet en kvart senare så hade killen i dreads förflyttat sig till vårt bord, och jag var hög. Killen presenterade sig som Jonas, och när jag såg hans ansikte i solens blåljus kunde jag urskilja ålderns tecken i hans ögon. Han var säkert minst 25, sliten och dalande, precis som folk är när dom kommer upp i den där åldern. Det då folk börjar se och bete sig ungefär likadant hela bunten. Dom är så jävla mogna och vet allting och kan allting. Dom är tunnhåriga, har dubbelhakor och ångest över att dom inte kommer bli någonting. Bråttom, bråttom! Måste skaffa barn, fast jobb och så vidare. Inte för att dom vill eller ens behöver göra det; utan det bara är så. "Jag har kommit upp i en ålder då man måste slå sig ner och börja ta det lugnt." Din veka jävel.
Vad kan Lo se hos dig?
"Vad gör du?" Frågade han mig.
"Inget," sa jag lite för snabbt.
Jonas skrattade.
"Nej... Jag menar, vad hittar du på i livet?"
Det var ju för fan det jag svarade på, sa jag inte, utan tände en cigg och tittade frågande på Lo.
"Jonas jobbar med reklam."

DZZZZZZZZZ

Jag grep tag i hans nacke och skallade honom tre gånger tills jag var fullständigt säker på att näsan var totalkrossad.

För bara ett år sedan hade jag fan gjort det. Det behövdes inte mer.

Eventuellt hade jag stampat sönder en knäskål på honom också, för att förhindra honom från att någonsin resa sig. Men nu bara satt jag och stirrade likgiltigt ut genom fönstret utan att säga eller göra någonting, till Los grymma besvikelse.
"Martin gör ingenting," la hon försäkerhets skull till. "Men han får ändå pengar från sin pappa."
Jonas såg förvirrad ut, men sa ingenting. Han verkade bara koncentrera sig på att undvika min blick.
Jag kände på min puls.
Den var normal.
"Eller hur, Martin?"
Jag tittade på henne, och insåg att jag borde ha räknat med det här, för så gjorde hon ofta. En sommar kom jag i bråk flera dagar i veckan för att hon var blodtörstig, och för att jag brydde mig alldeles för mycket om vad hon tyckte.
"Så är det," svarade jag och tittade nästan Jonas i ögonen, men han vek undan i sista sekund.
Sedan blev det tyst lite för länge, min puls ökade och jag tog ett hårt tag i Jonas armled och tryckte till tills att han kved.
"Gå," sa jag lugnt.
Och han reste sig och gick.
Lo log och tände en ny cigarett.
"Är du fortfarande ihop med Love?" Frågade hon med sin röda putande läppar.
Jag nickade och tittade fortfarande ut genom fönstret.
"Vad var det du ville egentligen?"
Jag kände Los stirrande ögon i nacken i nästan en halv minut innan hon plockade fram en anteckningsbok ur sin handväska, drog ut ett visitkort och la det framför mig.
"Jag har blivit filmad. Det är några som gör en dokumentärfilm, och jag berättade om dig."
"Jag hörde om det där. Vad handlar filmen om?"
"Vem bryr sig. Det var kul."
Det hade hon rätt i. Vem bryr sig. Och om det är kul så... är det ju kul.
"Ring dom. Dom vill ha med dig också. Dom vet vem du är."
Jag nickade, tog lappen och reste mig.
"Vart ska du?" Frågade hon, nästan besviken.
"Iväg."
Då reste hon sig också.
"Vill du följa med hem till mig?"
Nej, nej, nej, nej.

LOVE

Love och jag hade varit ihop i över ett år, och för varje dag som gick så frågade jag mig själv oftare och oftare, varför? Under min omkringresande uppväxt gav jag mig på att ha flickvänner från de flesta delarna av världen, som Kina, Gambia, Mexiko och Island, men insåg att jag i slutändan trivdes bäst med tjejer som tänkte och uttryckte sig som jag. Någon att identifiera sig med. För det är stor skillnad på människorna där ute i världen, större än många idealister som aldrig varit någonstans tror. Men att jag, efter den långa castingen att finna en tjej att älska, skulle välja en bitchig subba som Love står över mitt förstånd.

Love var modell, vilket var coolt i början, men sen blev det lite boring. Det enda som skiljde henne från mina andra flickvänner var att hon hade växt upp i en lugn förort i Skåne, och att hennes föräldrar var vanliga arbetare. Och att hon talade svenska med en märkbar, men charmig skånsk "brytning". Hon var ytlig och snygg som fan, men mest av allt var hon kall, ond, cool och hade guts att alltid säga emot mig och vara bråkig och stökig. Jag gillade det. Vet inte varför, men konflikterna med Love var tryggheten i mitt annars rätt så upp-fuckade liv. Vissa människor tror att deras möte, med vad de tror blir deras första riktiga kärlek är unikt och fantastiskt. Att det är ödet som bestämmer eller nått. Att det bara klickar. Att det är förutbestämt.

Men fatta att så är det inte, för så var det inte när jag träffade Love.

Av Martin Jern 10 feb 2002 10:17